Aucklands södra förorter, i en park

Det är bedövande vackert här, men olika. Sen jag lämnat av Olle på Aucklands flygplats åker jag tillbaka till den kustremsa som vetter mot Coromandel. Far genom kulligt jordbrukslandskap tills jag ser en naturreservatsskylt. Svänger av och kommer ut på en halvö som är en blandning av pastoral idyll och naturskyddad skog. Vandringsleder som går både genom gräsklädda beteshagar och remsor av något som ser ut som förväxt ljung, en ursprunglig skogssort som tydligen är skyddsvärd. Det är lågvatten. Går i skuggan längs strandlinjen med skogen tät och yvig innanför. Blottade rötter bildar ett meterhögt staket som borrar sig ner. Det är platt och brett som en motorväg. Ett tunt lager fuktig lera och partier med nednött berg där snäckor och musslor fått fäste. Berget är ljust gul-grått och har ett intrikat mönster av mörkbruna slingor kors och tvärs. Går förbi en udde och nästa. Varje vik liknar den förra men som driven av en obetvinglig kraft strävar jag vidare och ut på den sista udden. Här är skogen slut och ersatt av gult gräs. Går upp för slänten och ser havet öppna sig i nya vinklar. Några får bräker. Går leden tillbaka på höjderna ovanför genom beteshagar som avlöser varandra. Även hagarna ingår i naturskyddsområden som del av ett projekt med olika grässorter och andra växter. Fåren flyttar sig ovilligt och några ungtjurar bligar lojt när jag vandrar förbi.

Tidig morgon. De första solstrålarna sveper längs gräsplanen den stora och träden kastar långa skuggor. Plockar ihop tältet. Vill inte att någon ska komma och klaga. Tror inte man får campa här. Körde och körde men hittade inget vettigare. En inhägnad park avsedd för fika och stilla vandringar. Öppen mellan 8 och 21. Passar mig alldeles ypperligt. När jag kom var det mera drag. Någon åkte cross fort upp och ner för en kulle. Andra ungdomar satt vid ett träbord och tjoade och kastade pomfritt åt måsarna, När de for lämnade de sina papptallrikar och plastbestick i en hög på gräset. Genen för att plocka upp efter sig hade inte slagit till än. Men vid nio försvinner alla bilar och lugnet lägrar sig. Tar rätt på soporna och lägger beslag på platsen. Här finns ett bra träd som ger skugga på morgonen och ett bord att fika vid. Väntar tills det är mörkt med att sätta upp tältet och sover sen lugnt hela natten.

En tupp gal enträget och fåglar kvittrar. Det dröjer innan grindarna öppnas. Värmer vatten på spritköket och gör mig en kopp kaffe. Får betar i inhägnaden intill och några mil bort syns Aucklands skyline. De första morgonjoggarna springer förbi. En liten sparv kommer på besök. Tittar uppfordrande och väntar sig en brödsmula. Men jag dricker bara kaffe, har inget att bjuda på. Flera joggare och några cyklister med gula skyddsvästar. Många som cyklar här i NZ. Med gula skyddsvästar och 20-växlade mountainbikes. Så plötsligt hundskall i stackato. I en annan hage rusar fyra hundar i runt i gräset. Med viftande svansar leker och jagar de varandra i yviga cirklar. Skäller i uppspelt glädje.

Hopplöst att köra in till Auckland via kusten. Trots att det är så nära. Ett myller av småvägar som alla slutar i en vändplan. Ett oändligt villaområde med ortsnamn som inte står på min översiktskarta. Kör på måfå helt utan hänvisningar till kända vägnummer. Till sist ser jag en skylt mot flygplatsen och följer den trots att det blir en lång omväg. Upp på Highway 1 och in i Auckland. Tankar och lämnar tillbaka bilen.