Fox Glacier

Det här är en turiststad inriktad på vandrare och vattensport på fjällsjöar.

Vi tar in på ett backpacker-ställe. Skönt med en säng.

Olle går iväg för att kolla in sin gamla arbetsplats.

Jag hittar en vandringsled som leder till glaciären fyra kilometer bort. En bred stig, anpassad för cykling slingrar sig upp genom regnskogen. Jag går i en grön tunnel och känner att jag landar mentalt. Här är fridfullt. Märkliga fågelläten blandas med ett monotont bakgrundsbrus. Likt ljudet från en motorled i rusningstrafik.

Vandrar vidare uppåt, inbäddad i grönskan. Stigen mynnar ut på en smal bilväg som går fram till en parkering. Här slutar växtligheten och där ovanför ligger glaciären. Inbäddad bland höga toppar. Man ser bara nederdelen. En blågrå veckig isvägg som planar ut i ett stort sjok av svall-is.

Som små insekter rör sig grupper av människor över dess yta och på bergsidan segar sig andra upp till en utkiksplats. Jag går också dit. Hoppar på stenar över en bäck. Rundar klippblock. Följer stigningen fram till sista varningsskylten. Känner isens kyla. Tar mina bilder. Det här är en vallfärdsplats. Under årtusenden måste glaciären legat här i sin ensamhet bara iakttagen av någon enstaka fågel. Nu, på slutet av dess tillvaro är här fullt av folk och alla vill dokumentera.

Glaciären liknar skitig aprilsnö, fläckig av grus och slam. Sprickig och sönderfallande.

En stor sten faller med ett mullrande nerför bergsidan.

Ur två tunnlar inunder sprutar en gråvit vattenmassa fram, som ur en turbin. Går ihop och fortsätter med ett rått brusande ner mot havet. Dess obändiga kraft har skurit en djup skåra i berget. Vattnet är säreget gråvitt. Måste vara kalkrikt här.