Auckland

Stor stad, som Stockholm ungefär. Långa avenyer med trottoarer lika breda som körbanorna. Grön gubbe visas som en animation med avslappnad gångstil. Röd gubbe står still. Det är lätt att hitta. Sky Tower står som riktmärke med sin futuristiska spets och eftersom staden lutar kommer man till hamnen när man går utför. Just nu är det helgfirande. I NZ har städerna egna helgdagar baserade på när de grundades och den 27/1 råkar vara Aucklands. I Hamnen är det musikuppträdanden och mängder av människor flanerar längs hamnpromenaden. Igår visades film. Lejonkungen projicerades på en jättelik cistern och på planen framför hade folk picnick med medhavd mat. En del kom släpande med såna där sittsäckar som var populära i början av sjuttiotalet. Många barnfamiljer men mest ungdomar. Naturligtvis mängder av barer och stånd att köpa från också men inga inhägnader eller avgifter. Det var bara att gå in. Det är Buskersfestival också. Gate-estradörer. Shower med akrobater och illusionister. Jonglörer, dansare och komiker. Vi går vidare längs och passerar en bluesbaserad marionettdocka. Ett skelett med hatt som sjunger och rör sig till Elmore James-låtar manövrerad av en äldre karl i toppluva.

Aucklands museum är likadant uppbyggt som i Wellington. En naturhistorisk del, en om vulkaner, en med Maorikultur och en med krigshistoria och nutida samhällsfrågor. Kollade länge på Maoridelen. Kraftfulla skulpturer och stiliserad ornamentik. Symboler i ständigt återanvändning. Både Graffiti och Biker-kulturen har lånat delar härifrån. Mycket macho. Ett betvingande av makterna. Men också mer subtila uttryck, nästan avbildande och andra avskalade, modernistiska. Vapnen är vackra. Framför allt handklubborna i jade. Som renodlad form. Vackra och ohyggliga. Båtarna ett kapitel för sig. Utriggare och katamaraner. Jättelika stridsskepp med plats för 900 man.. Där ligger vikingarna i lä.

Det faktum att Maorierna aldrig riktigt besegrades av Engelsmännen bidrar till deras relativt starka ställning i NZ. Med gamla fredsöverenskommelser i ryggen har de sen 70-talet återfått en del landområden som tidigare stulits. Maoriskan är ett erkänt språk, på museerna står det på maoiriska först och på landsbygden används det. De är långt fler än samerna i Sverige. Kanske 25% av befolkningen och har en närvaro i samhället, framförallt på Nordön. Men de utgör också en underklass, utför många av de okvalificerade jobben. Alla dörrvakter ser ut att vara Maorier. Och många av de utslagna. För här ser man många tiggare. Annars är Auckland, som de flesta storstäder, mångkulturellt. Mycket asiater, framför allt Koreaner och Japaner men i övrigt en salig blandning av människor från alla delar av världen.

Går in på vulkanavdelningen. Får känna på hur ett vulkanutbrott känns i ett skakande rum och se på en skärmvägg hur den digitala lavan kommer vällande medan siffror och fakta rabblas upp. Väldigt illusoriskt och pedagogiskt med avslutande uppmaningar att noga följa myndigheternas anvisningar. Utanför, i en glasmonter står en skulptur i stengods. Den är på riktigt. Utstrålar en märklig tyngd. Det är en avgjutning av det tomrum som lämnats av en kropp begraven i vulkanaska. En av de som dog i Pompeji. Kroppen förmultnade men tomrummet blev kvar. En skör och djupt mänsklig gestalt på huk. Mitt i rörelsen. Med skrovlig yta och distinkta drag. Händerna kupade för ansiktet i ett sista försök att skydda luftvägarna. Där står jag länge.