Wellington

Som i lumpen. Våningssängar i järn. Jag har överslaf. Jag som tänkt ta ett enkelrum, men sen blev jag snål. Det kostar nästan fyra gånger mer. Dom kanske tar betalt per kvadratmeter. Wellington är rätt stort. Och svårt att hitta i. Har inte lyckats fått någon överblick trots att jag traskat runt i ett par timmar. Det är backigt och kulligt och gatorna går i olika vinklar. Inget rutmönster direkt.

Dagen började bra. Vi klev på rätt buss i Nelson, Interisland till Picton. Tog bilder på landskapet med mobilen och gjorde små anteckningar. I Picton blev det stressigt. Vi fick rusa av bussen. Incheckningstiden till färjan var redan passerad, men vi hann och pustade ut på övre däck.

Då märkte jag att mobilen var borta. Det är den här jävla kavajen. Har redan tappat två par läsglasögon på grund av den. Den är inte ens snygg. Lite glansigt gråblå med vinröda och mörkblå ränder. Tog med den för att den är sval. Och har innerfickor. Men ytterfickorna är sladdriga. Den är nog förhäxad. Jag ska bränna den på bål och läsa ramsor.

Kontaktade bussbolaget och rederiet men ingen mobil. Det får gå på blåskontot.

Känns lite ovant utan kamera. Det brukar vara det jag gör när jag reser. Gå runt och plåta. Nu får jag bara gå runt ändå. Får skriva mer målande.

Olle och jag har splittat upp. Han känner folk här han vill träffa och bor på ett annat hostel närmare pub-distrikten. Jag ligger här i min gungande överslaf och sörjer mina förlorade bilder. Mobil kan jag alltid köpa en ny i Malasia.