Abel Tasman

Hämtas klockan 7.00

Hinner lämna av bilen först. Åker till biluthyrningens parkering, låser och slänger nyckeln i en förseglad nyckellåda. Inser när jag är vid bussparkeringen att tältet är kvar i bakluckan. Springer tillbaka och lyckas med milt våld få upp nyckeln igen. Tur att nyckellådorna på Nya Zeeland inte är så inbrottssäkra.

Abel Tasman kajacs skraltiga buss anländer och vi lastar in oss. På väg mot nationalparken Abel Tasman. En halvö fem mil från Nelson med tät skog och sandstränder. Försöker sova efter gårdagens bravader. Dieselmotorn varvar ansträngt i backarna och ur högtalarna strömmar hjärndöd house.

Framme vid kajakuthyrningen. Några bungalows nere vid stranden. Nu blir det gruppresa. Bara att hänga på. Alla som kom med bussen samlas till säkerhetsgenomgång och utrustnings-utdelning. Det blir dubbelkajak eftersom varken jag eller Olle kan göra eskimåsväng. Sen direkt iväg till havet, i med kajakerna och ut för att visa vår förmåga. Hinner aldrig byta om. Får kavla upp långbrallorna så gott det går och vada ut. Vattnet är varmt.

Det är som en uppkörning. Vi får backa och svänga på kommando och till sist samlas i en enda hög alla fem kajakerna och lyssna på några avslutande visdomsord från vår instruktör medan vi guppar i vågorna.

Sen upp med kajakerna. Lasta dem på kajakvagnen och tillbaks till uthyrningen. Rast,vila. Vid tolv bär det iväg. Vi körs med båttaxi till den vik vi skall utgå från. Kajakerna kommer efter ett tag med en annan båt. En sista genomgång innan vi släpps iväg. Väderleksutsikterna varnar för en hård sydväst och vi uppmanas att hålla oss nära stranden.

Så iväg. Än blåser ingen sydväst. Vi paddlar utåt och rundar en liten ö i hopp om möta sälar. Ser iallafall en liten pingvin. Fint att vara på vattnet. Solen gassar och saltvattnet stänker. Olle är så stark att han gör 2/3 av jobbet.

Kommer till vår anbefallda övernattningsplats, Mosquito bay, just som tidvattnet är på väg ut. Det skiljer fyra meter här. De som kommer senare får bära sina kanoter flera hundra meter.

Mosquito bay är en avskild vik med en liten lagun som torkar upp vid ebb. Vit sandstrand, klippor och hav. En gräsplätt, tillräckligt stor för att tälten inte behöver trängas och några skyddande träd. Bakom reser sig kullar med ogenomtränglig skog. Jag tar ett bad i det salta ljumma vattnet.

Lugn natt. Vaknar tidigt. Går en sväng. Skogen är verkligen hopplöst snårig. Följer en bäck som visar sig porla fram under några stenar femtio meter in Sen är det bara tät grönska. Tillbaka mot tältet. Då ser jag lite avskavd mark och en öppning i buskaget. Äntligen en stig. Här är nationalparker verkligen orörda. Man hänvisas till ordnade stigar och rastplatser med tydliga skyltar, toaletter och fikabord. Som svensk, med allemansrätten i ryggmärgen, känns det ovant.

Jag inser att även den här stigen är skapad av människor. Grenar är kapade och riset röjt men det är ändå inte fullt lika välordnat. Mer som hemma. En liten stig som bara några gått på. Trots sin täthet är skogen ändå ganska vänlig. Inget som river eller sticks. Jag går barfota och känner mossans fukt under mina fotsulor. Omsluts av grönska medan stigen slingrar sig fram i kringelkrokar. Går i mina egna tankar. Så hörs åter bruset från havet. Framme vid nästa vik.

Åter till tältplatsen. Snabb frukost. Nu har den utlovade blåsten kommit. Vi lämnar vår vik och styr utåt. Rundar ytterligare en ö i hopp om sälar. På utsidan slår vågorna emot och det märks att sjön är grövre. Vi har bytt plats sen igår, jag sitter bak och styr.. Olle skölj över av vågstänk på vågstänk när fören slår ner. Det gäller att parera och paddla på. Jag får min beskärda del av stänket från Olles paddel. Men det går. Känns inte oroligt.

Styr in mot ytterligare en paradisisk vik för att ta lite lunch när en kille från kajakuthyrningen dyker upp i motorbåt. Han meddelar att vi inte kan paddla hela den utlovade sträckan utan kommer bli upplockade med båt. Vindstyrkan har ökat till kuling. Storm säger han men jag tycker det känns mer som kuling. Det ordet kanske inte finns på engelska. Vi får antingen paddla vidare till Anchorage eller vända tillbaka där vi kom ifrån. Vi fortsätter. Känns roligare än att vända.

Nu är det mer som en kamp att ta sig fram. Inget lojt paddlande. I byarna står vi mest och stampar i vågorna. Men det går. Med tjurighet tar vi oss till Anchorage och drar upp kajaken, utpumpade som efter ett gym-pass. Här är mer som en vanlig badplats. Hit går det vandringsleder och hit forslas folk i båttaxi. Vi sitter mest och slöar och blir i sinom tid upplockade. Sträckan tillbaka är verkligen guppig, med vinden rätt emot och brottsjöar. Bra att vi inte paddlade. Båttaxin får stanna långt ute för nu är det ebb. Den körs upp på en vagn och dras med traktor upp på land med oss i. Vi släpps av vid uthyrningsstället. Hinner med bussen till Nelson och tar in på samma boende som förut.