Christchurch

Passerar genom en omständlig pass och tullkontroll. Jag måste intyga att tältet är oanvänt. Mina löparskor får passera trots att de är begagnade. Hit vill man inte få några oönskade jordbakterier.

På bussen in till centrum slås jag av hur svenskt Nya zeeländska låter. Det är något i språkmelodin och hur vissa vokaler låter. Som A till exempel. Och dom säger Hej på samma sätt som vi.

Det är väldigt artigt här. Alla tackar busschauffören när de kliver av.

När vi stiger av känner Olle knappt igen sig. Staden drabbades av en kraftig jordbävning 2012. Inte många dog men mycket förstördes. Kyrktornet och andra landmärken ligger nu som stenhögar och andra byggnader har övergivits på grund av rasrisken. Det är som en spökstad, framför allt i centrum. De bagpackerställen Olle visste om är borta. Vi går och går för att hitta några andra men när vi till sist hittar ett finns inget rum ledigt. Vi går tillbaks mot centrum och kommer till ett centralt beläget hotell som mirakulöst klarat sig. Ett vitt höghus med glasdörrar som inbjudande glider upp när vi närmar oss. En stor lounge med sköna läderfåtöljer att sjunka ner i. En förstående portier som plockar fram ett dubbelrum för 270 NZDollar. Vi slår till. Lite dyrare än vad vår budget riktigt tål men vad gör man. Efter två dagar i flygstol måste jag få sova i en säng.

Inte bara husen är raserade. Själva stadslivet verkar har fått sig en knäck. Butikerna står tomma. Verksamheterna är flyttade. Nöjesetablissemangen stängda. Inget folkvimmel trots att det är lördagskväll.

Vi hittar en kinarestaurang som fortfarande har öppet. Får var sin portion standardkinamat med gaffel som enda bestick och öl serverat i plastglas. Går tillbaka till hotellrummet och somnar ovaggade.

Nästa morgon på stan.

Det som frodas är fantastisk graffiti som fått breda ut sig ohämmat på de sargade fasaderna.

Annars känns det som att gå i en krigszon. Avspärrningar och grushögar. Tomma ytor där byggnader är borta och stora maskiner står som förstenade dinosaurier. Nästan inga människor.

- This used to be a fine city.

Han säger det lite urskuldande. Som ett tillägg sen han förklarat vilken väg vi skulle gå. Det kan inte vara kul att se sin stad förstörd.

Vid ett köpcentrum bortanför ringleden hittar vi den enda firma som fortfarande har kvar kontor i staden(de andra håller till vid flygplatsen)

Åker därifrån med en grå budgetbil och känner oss genast bättre till mods.

Jag kör. Allt går bra tills jag av ren slentrian hamnar på höger sida i en korsning samtidigt som jag slår på vindrutetorkarna istället för att blinka. Ser paniken i den mötande bilens förare men hinner väja tillbaka.

Vänstertrafik! Vänstertrafik! Allting är tvärtom!

(Även skatorna. Vita på ryggen och svarta inunder)

Hämtar upp packningen, tråcklar ut genom stan och svänger söderut på highway one.