Avfärd från NZ

Tvättat kläder och ätit. Sparat ner bilder och gjort backup. Lite småtrött. Kanske ska göra en godown och se vad som händer på stan ändå.

Går på Orleans, ett ställe nere vid hamnen med levande musik. Ikväll är det ett jazzband med en sagolik sångerska. Hon är verkligen bra. Fin ton, tajming och röstkontroll. Men... Ibland förbannar jag mig själv att jag hållit på så mycket med musik. Kan inte bara lyssna. Börjar analysera. Bandet är inte tajt. Spelar för såsigt i förhållande till den souliga sångstil hon har. Basisten är bra men har väldigt många strängar på sin lyra och spelar på allihopa hela tiden. Han och trummisen får aldrig till nåt groove. Det är en sån där trummis som sätter alla inprickningar men inte har något riktigt sväng. Dessutom låter trummorna som pappkartonger. Keyboardisten gör sina egna utflykter, en renodlad jazzpianist. Har förkärlek för något flöjtljud och spelar flera vändor för långa solon för vad han har idéer till. Egentligen försöker nog bandet spela mer åt Bop-hållet. Lite löst i kanten. De kanske skulle byta låtval. Eller så skulle sångerskan byta komp. Hon är värd ett bättre band. De drar liksom inte åt samma håll.

Fy vad dum jag är. En riktig musikpolis. Och jag som inte tycker om när man dissar. Det har väl med deras framtoning att göra. Hade det varit ett gäng amatörer hade jag inte hakat upp mig men de här framstår som värsta proffsen. De är dessutom tjugo år äldre än sångerskan, som stolt över att få spela med så rutinerade musiker stillsamt väntar ut alla långa solon.

Morgon. När man ska resa blir hela dagen uppbokad i väntan. Svårt att ta sig för något annat. Behöver inte vara på flygplatsen förrän i eftermiddag så jag får väl parkera på Biblioteket så länge. Rap. Det rytmiska mässandet hörs i bakgrunden. En gammal metod att komma ihåg långa textmassor. Före skriftspråket. Rim och metaforer staplade i en väv. Borde kunna användas i andra sammanhang. Som vid instruktionerna kring flygsäkerhet. Med rappande flygvärdinnor.

Checkat in. Visar sig att jag måste ha visum för att komma in i Australien så det får jag fixa vid en annan disk. På väg hit med flygbussen passerar vi gator med äldre bebyggelse. Alla hus har fina fasader mot gatan med burspråk, tinnar och torn utan att någon fortsättning innanför. Det är bara konstfulla kulisser för att dölja de mer anspråkslösa byggnaderna bakom. En del flera meter lägre än vad utsidan antyder. Se där, en vägg med romerska kolonner bärande upp ett låtsas-tak. Måste vara gjort av Européer med hemlängtan. Det vilar något patetiskt över de där fasaderna. Vem hade de tänkt att lura? Det syns ju tydligt hur skruttiga husen är innanför. Jag såg något liknande i Christchurch, fast nybyggt i ett shoppingområde och ännu mer kuliss-artade eftersom allt var skinande nytt. Skulle få en att tro att man gick i en Engelsk småstadsidyllbland små butiker. Det är något historielöst över bebyggelsen här. De flesta bor i småhus. Alle med brutna tak i samma grunda vinkel. En liten trädgård och fyrhjulsdriven bil utanför. Maorikulturen lyser med sin frånvaro, åtminstone här i Auckland. Annars skulle man kunna tänka sig monument och lämningar ungefär som våra runstenar och gravfält. Men deras mark konfiskerades väl i takt med att staden expanderade. De höga hus som finns i centrum är alla manifestationer av de företag som finansierat dem och ganska nya. Husen i hamnen likaså. Ser ut som stora finlandsfärjor och så Sky Tower, detta futuristiskt rymdskepp som inrymmer bussterminalen. Det är iallafall praktiskt. Ett bra landmärke som gör det lätt att hitta.

Nu är det snart dags att gå på planet.