Sydney

Kommer fram. Så är det alldeles mörkt. Javisst ja, närmare ekvatorn. Tar buss in till City. Förbi ruffiga, slitna områden. In mot höga hus, breda gator och brusande trafik. Sydney är en riktig storstad. Vankar lite vilset men frågar mig rätt. Checkar in på YHAs stora hotelliknande Hostel och går ut igen för att känna på stan. Jag gillar pulsen och variationen. Och att det är 26 grader varmt fast det är på kvällen. Vid hamnen ligger operahuset som en jättelik uppskivad glassbomb. En upplyst högbro slår ett valv mot natthimlen. Glassigare kvarter. Stilfulla höghus med pampiga entréer och dyra restauranger. Parkliknande gångstråk. Går tillbaka. Några äldre, lite slitna hus tjurigt inkilade bland de glasade fasaderna. Har väl vägrat att sälja. Hittar en öppen supermarket och köper lite mat till morgonfikat. Australien är 25 % dyrare än NZ vad det tycks. Får hålla i pengarna.

Hur stort ska ett monument vara? För att få tyngd måste det nog överstiga mänskliga mått med 10 - 15 gånger. Kanske det mått som ger en impulsen att klättra upp för en kulle? Inte för litet och med tillräcklig yta runt om för att avskilja sig från omgivningen. Gärna en vattenspegel framför. Sydneys krigsmonument ser ut som en katedral med kapad topp. Det trappstegsformade taket är inte riktigt lyckat, kunde varit en kupol istället. Annars ett monument i rätt storlek.

Stolt förälder dokumenterar dotter framför stor kyrka. Dotter dokumenterar förälder. Här var vi. Det kan vi titta på när vi kommer hem. I och med att bilden tas förpassas ögonblicket till dåtid. Jag gör likadant, fast med selfis. I träden väsnas några halvstora vitgula papegojor. Den gråsvarta fågel de retar sig på låter precis som en hundleksak. Ett konstgjort, lite löjligt läte.

Är alldeles kulturellt fullmatad efter fem timmar på Sydney Art Museum, Trevligt museum och föredömligt gratis. Bra grejer. Både samtida och en del modernister. Mest Australiensiska och Engelska. I den äldre europeiska samlingen är det inte mycket som sticker ut, nån Rubens. Men jag går länge omkring på den asiatiska avdelningen och ser på forntida kinesiska och japanska konstföremål. Och så finns en stor samling med Aborigin-teckningar från 40-talet. Gjorda med färgkrita på brunt omslagspapper i A1-format. Häftig samling. Som alltid är det roligast att upptäcka det jag inte sett förut. Det med lokal vinkling. Det hittar jag även bland det samtida.

Ett videoverk. Lite otippat. Jag som inte brukar orka med konstvideos. Det här utgår ifrån fem gamla porträttbilder, tagna i studio på Aboriginer vid förra sekelskiftet. Barn och vuxna. Själva videon är en gestaltning hur det kanske gick till när de togs. Bilderna kommer till liv och man får se fotograferna arrangera och dirigera de avporträtterade. Och även tvärtom. Bildskapandets subjektivitet avslöjas med en stilla humor. Bra video, även tekniskt. Och bekväma stolar att sitta i. En förutsättning för att orka följa hela loopen. Nu måste jag allt vila huvudet från alla intryck ett tag.

Lång promenad. Tänker se något annat än centrala stan så jag viker av västerut, förbi Darling Harbor. Höghusens kameraövervakade entréer avlöses av mindre, äldre kedjehus med inbyggda balkonger och skiftande färg på fasaderna. Jourbutikernas antal glesnar. Det sluttar utför och jag kommer fram till Wentworth park, en sliten gräsplan i vars ände hundkapplöpningsbanan ligger. Mittemot ett mindre industriområde. Kikar in över staketet och ser att de paraderar med sina Greyhounds. Hundarna har huvor i klatschiga färger och runda hål för ögonen. Ser ut som första världskrigets flygaress. Går i en lydig rad med sina ägare mot startfållan. Loppet ska snart börja men jag har ingen lust att betala de 6 dollar det kostar i inträde. Inte många andra heller vad det tycks. Går runt på baksidan, men där ser man ännu sämre så jag struntar i det hela.

En ilsken visselsignal. Överallt på den stora planen tränas det. Det gympas och stretchas men framförallt spelas det rugby. Kanske är någon korpserie. Flera matcher är på gång, bland annat en med mixade lag. Står och kollar ett tag. Ett kast, någon som springer och sen ett evigt bökande i stora högar. Varför lägger sig alla på varandra? Det må väl räcka med en eller två. Jaja. Vandrar vidare. En industrihamn. Några mindre kranar, lagerbyggnader och stängda grindar. Nedgångna hyreshus på andra sidan. Varningsskyltar och företagsloggor. Asfalt, betong och korrugerad plåt. Så upphör hamnområdet och bebyggelsen skiftar igen. Vattenutsikt och dyrare läge. Nu är det prydliga radhus vända mot Blackwattle Bay. Inglasade små trädgårdar och ansade gräsmattor. Kommer ut på ett promenadstråk som följer strandlinjen, kantat av små lövträd. En ljudmatta av fågeltjatter hörs från träden. Småfåglar pilar fram i täta flockar. Passerar joggare i tajta trikåer och folk som är ute och rastar sina hundar. I Sydney finns inget koppeltvång. Hundarna strosar på, före eller efter bäst de vill. Det verkar gå bra ändå. Antingen har folk bättre pli på sina hundar eller så är de mer harmoniska här. Det är iallafall inget skällande och bråkande. Frågar en kvinna med två mustaschprydda små tussar om jag kan fortsätta runt och komma tillbaka in till City igen. Jodå. -Just follow the water, then you can take the bridge back. Hon pekar på Ansac Bridge som syns på andra sidan vattnet. Upplyst med sina pyloner och vajrar.

Det hon inte säger är att Blackwattle Bay böjer av och fortsätter inåt med mängder av små vikar. Det blir en omväg på fyra kilometerna innan jag är framme vid påfarten. Ansac Bridge är också längre än jag trott. Med tät trafik och en gång-och-cykelled inklämd på ena sidan. Svettig stannar jag vid en sportbar när jag väl kommit över. Unnar mig en öl. Pustar ut. På stora TV-skärmar visas olika sporter och en visar sändningarna från Vinter-OS. Inte den som har ljudet på, men jag förstår ändå att en Tysk vinner i kälke. Han ligger platt på rygg, med fötterna framåt fortast. Susar som en projektil genom is-kurvorna och gör rytmiska segergester när han kommit ner. Tiden lyser grönt.

- Vad jobbar du med?

- Jag står och håller en skylt på stora gågatan inne i City. 60-40% står det och pil åt sidan. Brukar vicka på den ibland. Annars står jag mest och tittar i backen. Iallafall ett jobb. Får känna mig som en del av samhällsgemenskapen.

Ser ingen som tigger. Jo förresten, uppe vid järnvägsstationen satt en men han verkar vara ett undantag. I Nya Zeeland var det några tiggare i Wellington och många i Auckland. Inga i Nelson. Här är det kanske förbjudet. Vad vet jag. Överhuvudtaget få utslagna i centrum. De kanske är förpassade till stadens utmarker. Men ingen påtaglig polisiär närvaro heller. Det är kanske som med hundarnas koppel. Funkar ändå.

Går och tittar på operahuset. Det är nästan ett måste. Häftigt bygge. Äldre än vad jag trodde. Från 60-talet. Kaklade ytor allt det ljusa. Små kakelplattor i olika ton. Det visste jag inte heller. Sen hamnar jag på Museum of Contemporary Art som ligger i närheten. En stor utställning med Yoko Ono känns för dyr för mig. Kollar samlingarna istället. Konstaterar att Aboriginerna var pointillister. Symbolistiska pointillister. Ser ett annat roligt Australiskt videoverk och några andra grejer jag fastnar för. Det här är också ett bra museum.

Sydney. Här bor fem miljoner människor varav 40% är utlandsfödda. Den mest mångkulturella staden i världen om jag förstått turistbroschyren rätt. Utifrån det lilla jag själv sett en välmående stad utan påtagliga segregationssproblem. Jag har vandrat genom Chinatown och Little Thailand. Hört grekiska och spanska från balkongerna. Sett sikher i turban, somaliskor i slöja och joggande Australiensare samsas i parkerna. Det har inte känts obekvämt någonstans. Inget rasistiskt klotter heller. Eller muttrande fyllskallar. Hit skulle Sverigedemokrater åka på studiebesök istället för till Ungern.