National Park

Det här är en fjällby. Några gator utkastade på en hed invid ett bergmassiv. En bensinstation med livsmedel och ett antal vandrarhem. Buss som passerar en gång om dan. Vi kliver ut mitt i ingenting. Skyar av fukt slår emot. Tjuriga blåst. 10 - 12 grader och landskapet är insvept i en grå dimma Vi traskar iväg med vår packning längs vägen. Passerar stängda inrättningar. Verkar inte vara högsäsong direkt. Där, äntligen ett ställe med bilar och någon buss utanför. Vi checkar in. Ett typiskt fjällvandrarhem i två våningar byggt i trä. Rustikt. Lukt av ved och sura vandrarkängor. Lite som pensionat Helags. En stor vedkamin förser huset med värme och pannrummet fungerar också som torkrum. Gemensamt kök och allrum. Ryggsäckar och frystorkad mat. Här bor ett annat klientel. Mer varierade åldrar och mer inriktade på friluftsliv än pubrundor.

Vi hade egentligen tänkt vandra i tre dagar men en titt på vädret får oss att tänka om. Vi bokar in oss på en endagarstur istället eftersom morgondagen enligt stugvärden blir någorlunda regnfri.

Jag går en sväng i den omgivande terrängen efter maten och kommer tillbaka dyblöt.

Vi blir utskjutsade i buss. En lång sträcka grusväg över heden fram till foten av bergmassivet. Det är upphåll och här och var syns sprickor i molntäcket. Verkar lovande. En sparsam växtlighet. Låga buskar,mossa, ljung och något som ser ut som prästkragar fast med helt andra blad och stjälkar. Och överallt svarta skrovliga stenar som verkar regnat ner från vulkanen. Vi lämnar bussen. Vandrar iväg längs en grusad brädinfattad stig som ibland övergår i breda spångar. Det är välordnat, i lutningarna finns trappsteg. Vi vandrar på och lämnar de andra från bussen bakom oss.

In i dimman. Nu är vi så högt att vi kommit in bland molnen. Här är brantare och stigen snirklar sig fram bland stenarna. Tittar upp och ser Olle streta på där ovanför i diset. Sikten är reducerad till hundrafemtio meter. Ju högre vi kommer ju mer blåser det. En kall fuktig blåst. Det är brant, mer klättring än vandring och stigen är nu bara ett spår. Spanar uppåt för att se var nästa pinne är. Till sist går vi på svart grus. Följer svaga fotsteg. Måste gå på nån av vulkanmynningarna för det stupar brant ner åt bägge håll. Högsta punkten. Går på en smal passage. Ingen av oss har någon lust att stanna för vinden piskar på så att det är svårt att hålla balansen. Dessutom är det ingen sikt. Här gäller det att hålla i hatten. Efter krönet blir det lugnare. Pulsar nedför i lös rödaktig sand och skönjer några turkosa fläckar längre ned. Små vulkansjöar. Runda och djupa. Vi går ner och tittar. Vid den ena pyser rök fram ur sprickor och hål. Det puttrar som av en gammal dieselmotor, luktar svavel och runtomkring är marken alldeles varm.

En sandöken. Vi går länge på en plan yta med hårdpackad fin sand. Lä men fortfarande ingen sikt. Vi går en bit från varandra och ibland nästan försvinner Olle framför mig. Jag kommer att tänka på "Sierra Madres skatt" med Humphrey Bogart. Hur de går i öknen. Så kommer en ny stigning och vinden tar i igen. Efter en tur längs en ny vulkan-kam börjar nedstigningen. Skyltar varnar att detta är aktivt område och ur dimman hörs mullrande ljud. Långt därnere. Som ett slammer från en fabrik. Eller kanske ett uråldrigt levande väsen. Vi hastar förbi. Mer än halvvägs, hela sträckan är 19 kilometer och alla stigningar är avklarade. Stannar och fikar vid en raststuga. En del av stugan är avstängd. Där har en vulkansten farit rätt genom taket och krossat en våningssäng. Det har behållits som en dokumentation så man kan titta och begrunda vulkanens kraft. Olle har gått i kortbyxor och utan mössa och är vid det här laget ganska nedkyld. Sitter och fryser. Det gick bra så länge vi rörde oss men nu när vi stannat blir han kall. Han får låna mina extrakläder.

Vi tar oss ned de sista sex kilometrarna. Växtligheten ökar ju lägre vi kommer. Till slut går vi i tät regnskog och temperaturen ökar. Platsen där vi hämtas upp ligger flera hundra meter lägre än där vandringen började.

Vi är tidigt ute och får vänta länge innan bussen kommer. Lägger mig på en gräsplätt i lä. Blundar och hör syrsornas envetna knirpande och blandat fågelkvitter. Plötsligt är det sommar igen. Glipor öppnas i molntäcket och jag känner solens strålar värma min kropp. Leden vi gått har en höjdskillnad på 1200 meter och det känns. Vi är båda rätt utpumpade. Men det var en fin vandring även om vi inte såg mycket.

Olle har lyckats få lift med de vi delar rum med, några Österrikare med hyrbil som har plats över.

Vi kollade först bussen men då skulle halva dan gå innan vi kom iväg och imorgon har det utlovats regn. Dessutom går ingen buss åt det håll vi vill så imorgon bär det av till Hastings.