Dag 9 på vår resa mellan Chicago och New Orleans vaknade vi upp till ett varmt 4 juli och lågmoralen var som bortblåst. Vi började med att leta efter en frukostservering i någon annan restaurang än den på hotellet. Vi gick åt motsatt håll mot vad vi brukade göra (i redan 25 °C graders värme) för vi hade inte sett något matställe som verkade servera frukost åt det håll vi brukade gå. Vi kom inte långt förrän vi kom till ett litet café som serverade frukost och som verkade ok. Vi gick fram till beställningsdisken för att beställa varsin omelett. Stället var inrett i trendig industrilook men ljudnivån och akustiken var kanske inte den bästa för Rolles hörsel. Han hörde sausage istället för sauce och blir jätteglad, korv är aldrig fel, men Gittans hörsel är ok så missförstånden reddes ut. Allt löste sig och vi blev serverade en mycket god omelett av en trevlig servitris. Hon frågade var vi kom ifrån och vi började prata om allt möjligt. Det visade sig att hon kom från Murfreesboro där vi ska på Bluegrassfestival och hon kunde ge oss fler fina tips på vad den staden hade att bjuda. När frukosten var avklarad gick vi tillbaka till hotellet för att byta om och gå ner till Broadway för att börja fira 4 juli. Ett stopp på Museum of Visual Art skulle hinnas med på väg ner. Vi gick in för att köpa biljetter och damen i kassan frågade, som alla gör här i Amerika, Hi! where are you from? När vi svarade att vi kommer från Sverige tittar hon på Rolle och utbrister, på bred sydstatsdialekt: You fit right in mister! Rolle blev mycket nöjd, i sin cowboymustasch och cowboyhatt. Vi tittade på en superfin bilutställning med italienska, spektakulära, futuristiska -50 och -60 tals bilar (titta på bilderna). På övervåningen visades en fotoutställning med gamla, svartvita bilder med sovjetisk propaganda. Bland annat hur Lenin elektrifierade landet och hur man undervisade folket, som var analfabeter, genom bilder.

När museet var avklarat gick vi ner till festgatan men där blev det plötsligt tvärstopp. Gatan var avspärrad av polisen och säkerhetspersonal som ville titta i väskor innan man fick tillträde till festområdet, som var hela Downtown och Riverfront. Vakten sa att man inte tillät några ryggsäckar på området. Det fanns ju inget att säga om det, med tanke på vad de har blivit utsatta för i bland annat Orlando och Oklahoma, utan det var bara att acceptera. Säkerhet framför allt! Det var bara att vända om tillbaka till hotellet med ryggsäcken. På väg tillbaka till hotellet hade temperaturen klivit upp till sådär 35 °C och det började blåsa upp. En rejäl kastvind blåste hatten av Rolle så att bilarna panikbromsade för att inte köra över den (för i Nashville sätter man stort värde på en fin cowboyhatt), och efter en stunds jagande fångades hatten in, utan att den blivit överkörd (tack alla bilister!) och vi kunde fortsätta till hotellet. Man kan iallafall säga att Rolle rullat hatt på Broadway, Nashville! När vi svettiga kom fram vad det bara att byta om och vi funderade på att svalka oss med ett dopp i poolen men bestämde att hoppa över det. När vi sen öppnade dörren, finklädda med torra kläder, spöregnade det. Vi bestämde om oss, att vi lika gärna kunde ta ett dopp i varje fall, så vihoppade in i rummet igen och fick på oss våra badkläder. Väl ute igen var det uppehåll, snacka om snabba väderomslag! Men vi roade säkert alla som satt vi poolen i regn och solsken! Efter ett snabbdopp bytte vi om igen och nu kunde inget hindra oss, vi skulle iväg till partyt på stan. När vi klev ut på hotellplanen kom en golfbiltaxi för att lämna av folk vid vårt hotell och vi bestämde oss för att åka med den till Downtown för att slippa vi gå hela vägen tillbaka i värmen. Efter cirka 500 m öppnade sig himlen och det fullkomligt öste ner och den öppna golfbilen gav inte mycket till regnskydd. Chauffören körde in under ett tak för att vänta på att regnet skulle blåsa över, vilket skulle gå ganska snabbt här nere, sa han. Vi bestämde oss för att han fick köra oss till Rymans, ursprunget till Grand ol Opry, när det slutade regna.

Väl där gick vi en tur i den historiska byggnaden. Det var häftigt att se hur viktig denna byggnad varit för att bluegrassmusiken skulle komma ut i hela Amerika och övriga världen genom att programmet Grand ol' Opry fick sin hemvist där, efter ett antal lokaler programmet växt ur med tiden. Det var också intressant att få bli lite bekant med de envisa entreprenörerna som utvecklade Rymans från att varit ett "tabernakel" för gospelsång till att bli en scen för Broadwayuppsättningar och andra shower under 20-, 30-, 40-, 50- 0ch 60-talet. När man på slutet av 70-talet byggde den nya anläggningen för Grand ol' Opry vi ska besöka på onsdag, var det sorg i Nashville. Vad skulle nu hända med Rymans? En del ansåg att det skulle rivas men efter pengainsamlingar och donationer kunde stället renoveras och återställas och idag är det ett privilegium att få spela på detta ställe. Vi hade planer på att se Bluegrassbandet Steeldrivers här innan vi åker hem men det kommer troligtvis inte att hinnas med.

Efter denna rundtur gick vi in på fiket som tillhörde Rymans och åt lite mat. Det var inte mycket folk där inne men en trubadur underhöll. Han var väldigt underhållande med bra publikkontakt. Han skojade, på ett fint sätt, med folk som satt där. Exempelvis såg han en trumpen tonårstjej och han drog en story om att hans viktigaste uppdrag var att få henne att le innan hon gick därifrån. Så sjöng han en låt som vi alla skulle vara med i och faktiskt, han fick henne att le. Bredvid oss satt ett trevligt par från Mississippi. Vi kom igång att prata med dem vilket var mycket trevligt. Det slutade med att vi fick deras telefonnummer ifall vi behövde hjälp med något när vi skulle komma neråt New Orleans. Efter maten gick vi in på festområdet. Det hade regnat till och från under hela eftermiddagen och vädret var inte helt pålitligt. Över 30 grader varmt men mulet. Vi gick in på Leylas Bluegrass Inn för att kolla om det verkligen spelades Bluegrass på Broadway men det var mer som dansbandsmusik på engelska. Dock svalkade ölen och cidern bra och vi trivdes där. Vi gick ändå vidare till ytterligare ett ställe och tog skydd för det plötsliga och häftiga regnet. Ytterligare en promenad innan nästa regnskur gjorde att vi hamnade på en restaurang där vi skulle få vänta på att få bord. VI tyckte det var ok att stå under tak och vänta så det gjorde vi när ett par med tonårsson frågade om vi ville sitta med dem vid deras bord. De såg väldigt trevliga ut och det var trångt på stället så vi tackade ja. Det visade sig vara mycket trevliga människor som var på väg till Atlanta, Georgia, för att den 17-åriga sonen skulle spela baseboll. Vi pratade mycket och länge om allt möjligt och vi fick lära oss en del om bl.a. baseboll. Kvällen gick fort och vi var tvungna att säga adjö och ta oss ut för att titta på fyrverkeriet, som skulle var det värsta i hela USA! Innan vi skildes år fick vi deras namn och adress om vi hade möjlighet att ta oss till Indianapolis, där de bodde.

När vi kom ut såg vi en enorm skärm där Sheryl Crow underhöll tillsammans med Nashville Symfoniorkester. Efter att hennes show var klar blev det gemensam nedräkning av mer än 250 000 människor, för att fyrverkerierna skulle skjutas igång. Three, two, one, woow! Vilken show! Det går inte att beskriva i ord men absolut det häftigaste och galnaste show vi sett. Att se dessa färgexplosioner och samtidigt höra symfoniorkestern spela temat från Starwars, marscher och amerikanska nationalsången och mycket mer var verkligen spektakulärt. 16 ton fyrverkeripjäser gjorde detta spektakel till USA:s största!

Efter detta gick vi hemåt och precis då började ett nytt ösregn men vi traskade hem glada och genomblöta. God natt!