Dag 6 på resan ner till New Orleans. Nu var det dags att åka ner till Memphis. Det var en resa på 265,8 miles som skulle ta 4 ½ timme att åka. Vi packade ihop och försökte komma iväg så fort som möjligt för att hitta ett bra boende i Memphis. Förväntningarna på vad staden kunde leverera var nog inte på topp (hos alla!). Vi hade inte läst på så mycket men Tripadviser hade Graceland som sitt "måste se" och trots att vi inte är galna Elvis Presley-fan måste vi ju se Elvis gamla kåk när vi ändå är "in the neighborhood". Resan ner gick väldigt bra med ett stopp i Rufus där vi åt en sen frukost. Det fick bli en omelett på ost och skinka och konstigt nog blir frukostarna bara godare och godare. Dock är kaffet fortfarande ganska menlöst. Efter det sträckkörde vi för att avverka dessa nödvändiga mil. Väl framme hittade vi ett motell, The red Roof in och fick ett nyrenoverat rum. Superfint! Efter en liten stunds vila funderade vi på hur vi lättast skulle ta oss till Down town och vi beslöt oss för att prata med Dallas, killen i receptionen. Vi frågade honom om hur man tog sig in till centrum och om han kunde ordna med en taxi. Han såg lite tankfull ut och sen sa han att han hade ett bättre och billigare förslag och gav oss ett telefonnummer till Economical Shuttle samtidigt som han garanterade att det skulle vara billigare än vilken taxi som helst. Vi skulle vänta i tjugo minuter innan skjutsen skulle komma och vi började gissa på dem som körde fram till receptionen vem som kunde vara vår skjuts. Vi gissade på allt från halta och lytta till folk i bilvrak. Tillslut kom en dam i en Ford van och hon visade sig vara urtypen av en färgad countryälskande kvinna med ett smittande skratt. Hon inledde vårt samtal med att tala om att hon precis varit på bio och sett Tarzan. Det var den snyggaste karl hon sett. So sexy! Vi var förstås snabba med att tala om att han var svensk. Hon körde i en rasande fart genom Memphis täta trafik. Innan hon ville släppa av oss vid Baele Street ville hon visa oss centrala Memphis. Vi fick en fantastisk tour runt centrum och hon visade bra barer och restauranger. Hon visade motellet där Martin Luther King blev skjuten, vilket nu blivit ett museum. Hon pekade ut Sun studio, Gibsons gitarrfabrik och the mighty Mississippi. "It is muddy but it is our Mississippi". Hon var väldigt stolt över staden och de människor den har fostrat, exempelvis B.B. King. När vi berättade att vi skulle vidare till Nashville dagen därpå menade hon att baren Tequila Cowboy var ett måste för där kunde man dansa. När Rolle frågade om de spelade Old Time music på det stället höll hon på att ramla ur stolen av skratt.

Till slut släppte hon av oss vid Beale Street och vi kom överens om att vi kunde ringa henne igen när vi ville hem. Hon körde 24-7! Vi bestämde oss för att starta med lite mat. Det var länge sedan omeletten. Vi fick ställa oss i kö för att komma in på Blue city café men det var det värt. Kön ringlade på ganska snabbt och kyparen kom och frågade oss om det var ok att sitta i musikrummet. De hade ett bluesband som spelade och det kunde bli lite högljutt. Så synd då, sa vi - NOT! Rolle studsade fram och vi fick ett bord längst fram. Maten var väldigt god och för första gången hann Gittan äta upp maten före Rolle. Han var helt inne i musikdiggandet. Vi fick också igång publiken att applådera efter varje solo, och det blev många gånger. En häftig upplevelse. Rolle köpte en signerad skiva av dem, Blind Mississippi Morris, som ni kan komma hem till oss och lyssna på sedan om ni vill.

Efter maten tog vi oss ut på gatan igen. Vårt café låg precis i början på Beale Street och nu hade polisen satt upp grindar som alla måste passera. De ville se ID-handlingar och scanna av alla innan de blev insläppta. Gittan visade passet och polisen var osäker på om det dög som ID. Tänk, man kan resa in i princip alla världens länder med ett svenskt pass men det är tveksamt om det duger att passera en grind in på en nöjesgata i Memphis. Stort att ha varit här! Det blev inga som helst problem och vi fortsatte gatan fram och det var fullt med folk på alla barer och det hördes musik överallt. Livebanden försökte överrösta varandra. Vi strosade runt och bara njöt av musiken och värmen. Det hade varit 91 grader F (kolla upp hur mycket Celsius det är!) under dagen och inte ett dugg svalare nu på kvällen. Efter ett tag valde vi en bar där två killar spelade piano. Det var väl så där efter Bluesbandet, men helt ok. Efter några Guinness fortsatte vi till ett ställe där ett band spelade Soul. Det blev Gittans höjdpunkt denna kväll. Gissa vilket band som blev Rolles? God natt!