Dag 5

GOOD MORNING MURFREESBORO!

Nu är den stora festivaldagen här med The Cleverlys som huvudattraktion! Om ni inte hört låten No Diggity, med Cleverlys, så kolla upp den på Youtube. Vi hade lite bråttom denna morgon för klockan 9.00 skulle vi vara på plats i stan för att se den årliga icke-motorburna paraden som går genom centrum. Den ville vi ju inte missa. Vi gjorde oss i ordning och åkte in till centrum. Först gick vi ett par varv runt stadshuset för att njuta av allt på lördagens Farmers market. Där finns allt som en bonde kan förse dig med. Där finns blommor, frukter, (mest persikor) grönsaker, binpollen, pajer, (sådana som i alla filmer står och svalnar i fönstret, ni vet, och som då ofta blir stulen) och allt annat du kan tänka dig. Vi hade också tid för ett besök i en affär som Gittan följer på Instagram. Affären heter The Country Gourmet och där kan man handla den finaste choklad man kan tänka sig men också rätt dyra husgeråd. Rolle hittade en BBQ sås och Gittan valde efter många varv i butiken, några fina handbroderade handdukar. I affären var de en man som frågade oss var vi kom ifrån. När vi svarade Sverige berättade han att han varit student i Oslo för många år sedan och att han nu bodde i Bryssel. Vi pratade en lång stund med honom och hans pappa. De tipsade om en stor bilträff samma kväll. Men bara om det inte regnar var han noga med att påtala. Det skulle vara 100-tals gamla, fina sportbilar där. Själv hade en Mustang. Efter att ha klarat av butiken gick vi ut på huvudgatan igen, och väntade till kl 9 men inget hände. Då kommer det en man som såg ut som en äkta Southern farmer så vi passade på att fråga honom om han visste något om dagens parad. Jodå visst ska paraden komma, sa han, men på lokalradion hade de sagt att den var framskjuten till kl 10:00. Typiskt, vi hade ju missat att lyssna på lokalradion den morgonen. Det hade vi inte gjort någon morgon, förresten. Så vi fick tålmodigt vänta lite till. Strax efter 10.00 såg vi dem komma långt där nere på gatan. Det såg ut att vara fler hästar denna gång än när vi såg paraden för tre år sedan. Så kul att se den igen. Några av deltagarna kände vi igen men det var många yngre ryttare med denna gång. Det är också roligt när nästa generation vill ta över en tradition. Efter paraden gick vi till en frukostrestaurant för att äta frukost. Det kändes lite som i filmen "Måndag hela veckan" för vi gjorde precis samma sak förra gången vi tittat på paraden. Vi var också på väg att få samma bord, men när vi stod och väntade på att de skulle plocka av efter tidigare gäster var det en ung dam som vinkade att vi skulle komma och sätta oss vid hennes bord. Det kändes både roligt och spännande. Nu kunde vi träna vår engelska igen så vi var inte sena att gå över till hennes bord. Hon hette Teri och var jättetrevlig att prata med så vi blev sittande och pratade med henne i 3 timmar! Tiden bara rusade iväg och det kände som vi verkligen var igång med att prata och diskutera på det engelska språket. Det kan kanske bli lite problematiskt att prata svenska när vi kommer hem igen. När vi lämnade henne och gick gatan ner för att hämta bilen och åka tillbaka till hotellet mötte vi en bil där en mycket glad man vevat ner rutan och skrek "Hallo Sweden!". Vi kände inte igen mannen men vi har förstått att vi är Legender i stan! Skrattande åkte vi hemåt för att färdigställa bloggen och kanske ta ett dopp i poolen. Doppet uteblev för att vi hade suttit så länge med luftkonditionering så vi var ganska svala ändå och bada tillhör inte vår bästa gren.

Tillbaka på festivalområdet med våra inköpta festivalstolar kom vi och fick väldigt fina platser. Vi lyssnade till ett par uppträdanden och sedan ville vi knalla runt lite på området och lyssna på de musiker som stod under träden och jammade men också titta i alla stånd där man sålde allt från snidade träskyltar till smycken och isglass. Då kom en man fram och sa att det skulle börja regna inom en halvtimme trodde arrangörerna. Vi hade inte tagit med våra regnkläder för det ska väl inte regna på en Bluegrassfestival? Det är inte bra för alla instrument har vi hört. Medan vi väntade på regnet gick vi omkring lite i den fina byn Cannonsburgh. Där finns för övrigt en äkta kopia av världens största cederhink och den är jättestor. Bland alla knallar på området träffade och på en man som vi tror var Dr Sloan. Han sålde en fantastisk vara som vi tror var en kombinerar rengöring och balsam för händerna. Gittan fick prova att först skrubba sina händer med men grynig massa och sedan sköljdes massan av och då skulle händerna vara lena och fina i minst tre dagar. Det var ett mirakel! Gittan tyckte mest att händerna kändes kladdiga så det blev ingen affär. Vi sökte skydd under taket till en gammal maskinhall och fick ett jammande Bluegrassband som sökt skydd på samma ställe. Det var perfekt! Då hade vi underhållning också. Efter en stund kom det ytterligare folk som sökte skydd och ett par, kanske lite äldre än oss, satte sig hos oss och vi började prata. Det blev en mycket trevlig pratstund med detta par från Knoxville. Det är ganska lustigt men många säger till oss när vi pratar att vi har en så fin accent. "Åh, you are from Sweden! I love your accent!". Vi vet inte om de driver med oss eller om de faktiskt gillar att vi bryter. Till slut var vi tvungna att kolla om det skulle bli någon fortsättning på uppträdandena så vi gick tillbaka till scenen. Om inte annat för att hämta våra stolar, som stått kvar i regnet. Då mötte vi festivalgeneralen Gloria Christie och hon berättade att de var tvungna att ställa in de sista numren då åskan och blixten vandrade runt området. De ville inte riskera att någon kom till skada. Det var givetvis väldigt tråkigt då vi väntat och väntat på att få lyssna till huvudnumret, The Cleverlys, som avslutning på en fin festival. Rolle undrade om han kunde få en poster och Gloria for iväg för att hämta en sådan. Vi blev presenterade för hennes bror som blev glad att äntligen få träffa "the Swedes". Han syster Gloria hade ju adopterat oss och vi är välkomna att flytta till Murfreesboro när vi vill. "Ni är kända här", sa han. Efter en stund kom Gloria springande och berättade att hon ordnat så vi skulle få träffa The Cleverlys trots allt även om vi missat konserten. Det var väldigt kul att få skaka hand och prata lite med grabbarna i bandet. De gav oss ett par av deras CD-skivor och vi fick två mer eller mindre tjusiga T-shirts. De skrev också autografer på festivalens programblad. Det blev trots allt en mycket rolig avslutning på årets Uncle Dave Macon days! Trötta, småskrattande och nöjda gick vi till vår fina Cadillac och åkte till vårt hotell för att sova. Tyvärr hade vi inte hunnit med att träffa vår vän Nancy men vi skulle försöka ordna med det imorgon.

God natt