Dag 13 på vår resa mellan Chicago och New Orleans. Nu skulle vi äntligen gå på Bluegrass och Oldtimefestivalen, The Uncle Day Macon days i Murfreesboro! Det ni! Det är något alldeles extra! Vi kom till festivalområdet ganska tidigt, klockan var inte mer än 11:00 och området höll på att fyllas. Vid en av entréerna bytte vi ut våra inköpta biljetter mot ett grått armband som skulle låta oss komma in under dessa två dagar. Så kom vi på att det nog behövdes kontanter och hittade en ATM- maskin under ett tälttak. Tänk att hitta bankomater så här ute på festivalområdet. Vi hade inte ätit någon frukost så en Pulled pork från en av de många matvagnarna skulle sitta fint. Det var verkligen ingen höjdare, så visst finns dom som inte kan, här också. Efter att ändå ätit upp det mesta av maten blev det dags för rundtur i området. Det var en mycket fin miljö som festivalen hölls i. Cannonsburgs Village var lite som vårt Djurgården fast ett mindre område, med gamla hus och vacker miljö. I denna miljö fanns många musiker som jammade och spelade ihop. Det fanns också många hantverkare som sålde allt möjligt, från handgjorda bläckpennor, som han svarvade på plats, till stora amerikanska lapptäcken, vilka tyvärr inte får plats i resväskan. Här fanns också en mindre scen. Det rann en lite bäck genom området och på andra sidan låg en stor gräsplan. Där fanns den stora scenen. Nu började det bli varmt, cirka 33°C, och vi tog plats i en gungsoffa i skuggan för att svalka oss lite. Vi skulle invänta vår nya vän Leslie's son Max 9 år gammal, som skulle delta i en musiktävling klockan 14:00. Värmen gjorde att vi var tvungna att röra på oss lite. Vi tog en sväng på området och gick igenom ett ångtält, där man kunde svalka sig i ett moln av svalt vatten. Vid fler tält fanns fläktar som blåste kall luft på förbipasserande. Det fanns folk från brandkår, röda korset, ambulans etc. som kollade upp folk hela tiden, delade ut vatten och solskärmar och annat så att ingen skulle dåna av i värmen. På vår rundvandring stötte vi i hop med ett annat par som vi lärt känna, Eddie och Lynn Martin. Vi pratade med dem ett slag innan de intog scenen för att sjunga och spela. Vi letade upp en plats i skuggan och inväntade Max's entré på scenen. Klockan blev 14:00 med lite förskjutning och Max klev upp på scenen. Han började med att sjunga Amazing Grace och fortsatte med Will the circle be unbroken. Vilken fin röst den pojken hade! Kommande lead singer i ett old time band, månne?! Nu kände vi att vi var tvungna att få i oss lite mer mat och gärna lite svalka så vi gick till den Italienska restaurangen vi besökte i går kväll. Maten var god men att få sitta i en luftkonditionerad lokal och svalka av oss var livsnödvändigt för nu var temperaturen cirka 36°C och vi var nära på att smälta. När servitrisen på stället fick höra att vi skulle till New Orleans blev hon eld och lågor (i värmen!) och visade oss bilder därifrån. Hon hade själv varit där och genom bekanta fått tips om en duktig guide som hon ville rekommendera oss. Vi fick namn och webbadress till guiden och det lät väldigt bra och vi får väl se om vi anlitar denna guide. Folk är väldigt trevliga och hjälpsamma vart än vi kommer, så här långt! Det är "vanligt folk" som alla hälsar oss välkomna till Tennesse och vill gärna hjälpa till om det är något vi behöver.

Efter matpausen gick vi stärkta ut i värmen igen. Tror att vi druckit närmare 5 liter vatten var under denna dag och svettats ut 8. Alla är genomblöta och svetten rinner på var man här men ingen bryr sig. Gittan är för en gångs skulle inte den enda med "kärringbadda". Nu skulle vi alla fall få höra härlig Bluegrass från den stora scenen. Innan banden skulle gå på scenen skulle man öppna festivalen som man alltid gjort, så upp på scenen kom en kvinna och sjöng nationalhymnen. Efter det läste alla högt tillsammans trohetseden. När detta var klart kom det upp en pastor på scenen för att leda den allmänna bönen. Han pratade om den glädje och sammanhållning som musiken ger men också att vi skulle sända våra tankar och böner till Dallas, efter vad som hänt där. Det kändes ganska konstigt men ändå mäktigt med allt det patriotiska, som vi inte gör.

Musiken drog igång med full styrka och det svängde rejält. I flera timmar lyssnade vi och njöt av den härliga musiken. Det enda band vi kände igen var Flat Lonesame som är mycket populärt här. De spelar regelbundet på Grand ol' Opry och var väldigt bra. När vi hade lyssnat på dem kände vi att vi fått nog för denna dag och beslöt oss för att dra hemåt till vårt motell. På vägen dit såg vi häftiga fenomen på himlen. Blixtar lyste upp himlen men det hördes inget muller. När vi precis kommit innanför dörren till rummet brakade allt löst. Blixtar, dunder, blåst och störtregn utanför gjorde att vi kände oss nöjda att ha missat sista bandet på festivalen denna kväll. God natt!