Filippa: Allra sista dagen på resan. Nu sitter vi i gaten i Colombo och väntar. Stina berättar för Emanuel en historie om hur bröderna Toblerone upptäckte tobleroneträdet. Man är ganska trött vid det här laget, 2 på morgonen är klockan, men vi har haft en bra sista dag i Sri Lanka. Jag måste bara säga tack så jättemycket till er som lurade mig när vi firade julafton... Guiden har faktiskt inte sovit med oss en enda gång! Vilket är ganska uppenbart egentligen. Förstår inte hur jag kunde gå på det. Jag var ju mycket tveksam, men som ni sa: vart ska chauffören sova när vi åker runt då? Fortfarande har jag inte fått något riktigt svar på den frågan, kanske tillbringar han nätterna i sin bil. Han är mycket trevlig i alla fall.

Jag vaknade vid halv 9-tiden och efter en snabb dusch gick vi ner till frukosten, själv var jag iklädd den nya klänning jag köpte igår när vi gick en promenad i Hikkaduwa och ett halsband med en liten elefant som en gubbe på stranden sålde för 550 rupies. Annars är Stina den som köper mest krimskrams, hon blir helt förtrollad av de små affärerna som är fullproppade av oanvändbara smycken och små träskulpturer av elefanter och buddha!

Frukosten såg ut som vanligt med olika europeiska bröd och bakverk, lankesiska curryrätter och frukt att välja mellan och en kock som stod och stekte omeletter och gräddade våfflor. Buffén har varit i princip likadan fast olika stor på alla hotell vi varit på, det är dock inte alltid brödrosten fungerar eller går att förstå sig på...

Även om det varit gott med annorlunda mat har jag faktiskt börjat längta efter en vanlig skål med havregryn och mjölk och knäckebröd med ost <3. Ja, det vill säga jag har börjat längta efter det nu när vi ändå är på väg hem. Andra saker som jag är sugen på är sådant som de bara inte kan laga i Asien, typ riktig pasta och köttfärssås eller kokt potatis. Och tänk att inte behöva oroa sig för att maten innehåller någon konstig seafood! Haha när jag skriver det här är vi nästan framme i Köpenhamn och vi har levt på flygplansmat under ganska många timmar nu, jag antar att det på sätt och vis förklarar matpratet.

Pappa sitter bredvid mig och omväxlande lyssnar på rockmusik, spelar TV-spel på pekskärmen i stolsryggen och läser i Stinas bok Hobbiten. Stina och Emanuel tittar på film och mamma lyssnar på musik.

När jag ändå pratar om mat måste jag säga att den lankesiska smakar alldeles utmärkt! Mina svenska smaklökar kan dock ofta bara känna att det bränner och inte särskilt mycket annat men det är ju om inte annat ett sätt att se till att man får i sig tillräckligt med vatten i hettan!

Ris är basfödan i hela Sri Lanka. Precis överallt längs vägarna där vi passerade låg små risfält med sina vackra terasser (utom i bergen - t.ex. runt Nuwara Eliya odlas mycket grönsaker som kål och morötter). Vid kusterna är det såklart mycket seafood, detta tillagas också med curry. De flesta familjer, har Ajith berättat, har några kokospalmer på tomten, vars nötter används i matlagningen, man dricker mjölken eller säljer längs vägen. De som vi köpte kokosnötter utav en gång sålde dem för 40 rupies var vilket motsvarar ca 2 kr.

De allra flesta måltider vi åt bestod av buffé, både på de restauranter Ajith stannade vid längs vägen och middagarna på hotellen. Då kunde vi alltid välja mellan ett stort utbud av spännande curryrätter. I början av resan tyckte jag att maten var supergod, sedan blev jag sjuk och ingenting smakade speciellt bra vilket var mycket synd tycker jag (bland annat så kunde jag inte njuta alls av den väldiga buffén på nyårsaftonen, då sov jag faktiskt någon timme innan tolvslaget när vi gick ner på stranden och såg på fyrverkerierna). Men de sista dagarna har jag i alla fall fått njuta av maten igen. När vi i Unawatuna och Hikkaduwa själva sökte upp andra restauranter än hotellets blev det oftast pizza eller någonting med pommes frites till. Det är lite jobbigt att äta kyckling här; smaken är god men det verkar som att de bara tar en hel kyckling och choppar upp i småbitar utan hänsyn till att hälften av bitarna inte har något kött alls på sig. Man måste ju skratta åt det. Till lunch idag ... nej igår men jag har sovit kanske 2-3 timmar så det känns som att det fortfarande är samma extremt långa dag (som blir ännu längre hela tiden i och med att vi färdas med solen om ni förstår vad jag menar..?) som när jag vaknade i Hikkaduwa. Till lunch igår, efter några timmar vid poolen och stranden precis nedanför, åt vi Sri lankan curry vid poolen en sista gång. personalen dukade fram ett bord och kom med ett stort fat med ris och kanske fem mindre skålar med bl.a. kyckling curry, dhal curry och grönsaksröror med bönor eller kål. Det är jättegott, men starkt! Stina och Emanuel åt hamburgare vilket passar dem perfekt!

Innan lunchen såg vi en kackerlacka springa över poolområdet. Det var den tredje kackerlackan vi såg här tror jag. Stina fick ju en i julklapp i sin väska (det var vad tomten tyckte att hon förtjänade detta året) och mamma hittade en i garderoben några dagar senare. Badvakten kom och plockade upp den med händerna och erbjöd Emanuel att få hålla den (såå äckligt jag vet!!!) vilket han med glädje men lite äcklad spänning gjorde.

Kackerlackan kröp omkring på Emanuels och badvaktens kroppar en liten stund men sedan sa badvakten att han skulle gå och äta lunch. Jag vände mig om för att ta lite bilder på stranden och nästan direkt, efter högst en minut, ropade mina syskon på mig igen. Badvakten var tillbaka, han hade varit och hämtat en till kackerlacka åt dem!!! Nu vågade även Stina röra dem. Badvakten ville att Stina skulle ta ett kort på mig, Emanuel, honom och kackerlackorna. Han försökte få mig att röra dem men oroa er inte, självklart vägrade jag!

När jag var nere på stranden för att ta lite fotografier nu den sista dagen vinkade några asiater åt mig. De var japaner visade det sig när de kom fram och ville ta kort tillsammans med mig. Det kändes som att de blev imponerade när jag sa att jag var svensk. Det är så roligt med asiater, alltid så nyfikna och glada! Det är intrycket jag har fått av lankeserna. Nyfikna och glada och trevliga och öppna och alltid villiga att hjälpa till.

Nu var det dags att ta farväl av Hikkaduwa med de små affärerna som kantar vägen, den trevliga personalen och det turkosa vattnet. Den här dagen var det strålande sol (oftast är det molnigt) så vi fick lite solbränna och en skön avslutning på resan!

Mamma ringde till Ajith, chauffören, på morgonen för att fråga när vi skulle bli upphämtade. Det var tydligen lite svårt att förstå varandra och chauffören ska ha sagt "jag kommer". Det gjorde mamma lite förvirrad. Rätt som det var, när vi satt och åt frukost, så stod han bara där. Han berättade att det var inte han utan en annan chaufför som skulle ta oss till flygplatsen i Colombo. Jaha. Men Ajith hade som tur var inte åkt ända hemifrån för att berätta detta för oss, han hade en grupp i närheten och ville bara titta in för att se till att allt gick bra för oss. Han är så snäll och vill verkligen alltid vårt bästa! Det kändes lite sorgligt att säga hejdå till honom för sista gången.

Vid 2 skulle vi åka. Efter att vi skyndat oss och tryckt ner allt och på något mirakulöst sätt fått igen alla väskorna var vi ändå inte så försenade. Med en chaufför som knappt kunde engelska gav vi oss av mot Colombo.

Vi stannade vid en turtle farm på vägen. Det var inte alls som Turtle Island vid Borneo, jag hade nog väntat mig något i den stilen. Detta stället var mycket mycket mindre. De köper sköldpaddsägg från fiskare som plockar dem på stränderna där honorna lagt sina ägg, för 12 rupies styck (0.60 kr). Äggen grävs ner i marken igen, den här gången innanför skyddande staket, och man märker platsen där de grävts ner med datum, antal och art. Vi fick hålla i flera olika sköldpaddsungar i olika ålder, jag tror att alla är överens om att de två dagar gamla var allra sötast. De hade även tagit hand om några skadade och handikappade sköldpaddor. Vi barn donerade 120 rupies var, så tack vare oss har de alltså råd att köpa 30 fler sköldpaddsägg än de kunnat annars! Chauffören stannade vid ett stort varuhus som heter Odel och enligt honom är väldigt känt, för att fördriva tiden med lite shopping. Där sprang vi runt i ett par timmar, fick lite kläder och smycken köpta. Pappa höll på att dö av uttråkning. På kvällen åt vi middag på McDonalds. Gott och enkelt. I Colombo körde vi förbi några stycken men annars har jag inte sett en enda faktiskt.

Något som det däremot finns oerhört mycket av är små trånga supermarketliknande ställen, de verkar ligga med fem meters mellanrum vid vägarna runt hela Sri Lanka. Utsidan är alltid full med skyltar som visar vad som finns inne i affären. "Hutch" är som ett telecomföretag har jag uppfattat det som och utanför VARJE liten butik finns det skyltar där det står Hutch. En dag när vi åkte mycket bil fick vi för oss att tävla om vem som kunde få syn på flest Hutch-skyltar. Jag och Stina kom nog upp i 50 var innan vi tröttnade.

När jag nu publicerar det här inlägget sitter jag i köket i Floda. Resan hem gick bra utan några missöden men en rolig grej är att på vissa av flygplatserna i Asien är det olika säkerhetskontroller överallt som inte verkar tjäna någonting speciellt till och det var aldrig någon riktig genomgående kontroll. Vi fick syn på den före detta justitieministern Tomas Bodström som följde med från Colombo till Köpenhamn. Jag tror han reste med sin familj och på fötterna bar han slitna tennisskor. F.d. justitieministern och hans familj bråkade lite med en tant och en gubbe som inte ville lämna ifrån sig de säten de paxat vid gaten. Detta skedde precis framför näsan på oss, eller inte mig tyvärr för jag var på toaletten just då. En familj som vi såg på dykcentret åkte också med samma plan som oss upp till Norden.

Vid en passkontroll i Köpenhamn var de lite misstänksamma emot pappas och Emanuels handbagage. Pappa hade glömt ta ut och visa upp en kamera och sin läsplatta visade det sig efter en stund. Emanuels ryggsäck åkte fram och tillbaka genom röntken-apparaten och han blev kollad flera gånger. Det var hans lilla kokosnöt som han av någon anledning tog med sig, den liknade kanske en handgranat. Det konstiga var att detta var ju exakt samma handbagage som åkt med hela vägen men ingen reagerade någonstans utom i Köpenhamn (där man för övrigt inte förstår vad de säger).

Emanuel och Stina sitter förmodligen just nu framför TV:n. Mamma och pappa förbereder tacos vilket Emanuel och mamma hade tummat på redan innan vi lämnade Sri Lanka. Vi är alla mycket trötta men mycket nöjda med vår semester. Jag är också oerhört nöjd med min kamera som blivit en trogen följeslagare under den här resan och har tagit fantastiska foton åt mig från alla platser vi besökt. Vädret här hemma var dock en besvikelse, inte ens snö haha!