Isabella: Härom dagen, när vi var uppe i bergen, besökte vi ett teplantage. Det finns massor av dem i bergstrakterna runt Nuwara Eliya, de allra flesta grundade av engelsmännen för hundra år sedan. Det var väldigt intressant att få veta mer om hur processen ser ut från teodling till tekopp. Teet behöver ett svalt klimat, därför passar det bra uppe i bergen, där temperaturen när vi var där var runt 15-20 grader dagtid. På kvällen och natten gick det ner till runt 5-10 grader (kvällen före julafton satt vi faktiskt en stund och kurade framför en mysig brasa på hotellet). De som arbetar på teplantagerna är tamiler, "estate tamils" som de kallas här, som engelsmännen under kolonialtiden "importerade" från indiska Tamil Nadu för att få arbetskraft till teodlingarna. (En parentes; de här tamilerna stod inte på tamilska tigrarnas sida under kriget! Tigrarna tog också de avstånd från "estate tamils" eftersom de har så oerhört låg kast.) Männen arbetar med att sköta buskarna och inne i fabrikerna, medan kvinnorna är ute och plockar blad. Männen tjänar 600-700 rupies per dag (30-35 kr) och kvinnorna plockar på ackord och brukar oftast komma upp i runt 500 rupies (25 kr) per dag - de dagar det inte regnar för mycket för att plocka alltså. Vi åkte förbi en vägningsstation på vägen dit, där plockerskorna innan de tömmer sina säckar eller korgar, som de bär på ryggen medan de plockar, lämnar över säcken till en man (typiskt va!) som väger den och därefter fyller i deras arbetskort som ligger till grund för den dagliga utbetalningen. När tebladen väl kommit in i tefabriken, torkar man först ur 50 procent av all vätska. Här ligger téet på tork: Sedan skiljer man ut bladen från de stjälkar som kommit med. Det görs numera med ett optiskt instrument som på något sätt kan urskilja och separera stjälkarna eftersom de har en brun färg till skillnad från det andra gröna och vita (topparna är vita, de används till vitt te). Därefter separeras tebladen i olika omgångar, i olika sorter för stora löv, mellanstora och de vita små topparna. De minsta bladen går till tepåsar, och de allra allra minsta bitarna, som nästan är som damm, går till den inhemska marknaden, det blir ett jättestarkt, billigt te som nästan alltid dricks med mjölk (förutom av de som tuggar betelrot, berättade Ajith, för de är bedövade i munnen så de behöver inte mjölk i teet. Många gubbar man ser är helt oranga i munnen och på läpparna). Det som ska bli grönt te torkas bara i solen. Bladen som ska bli svart te går igenom en hermetiseringsprocess på några timmar. Mattias var fascinerad över hur lik tillverkningen av te och snus är - och att han faktiskt fick med sig en del idéer om hur han kan effektivisera produktionen i snusfabriken från denna lilla tefabrik uppe i de lankesiska bergen! Efter rundvandringen i fabriken fick vi provsmaka téet. Ingen blir väl heller förvånad om jag berättar att det fanns en teshop i anslutning till fabriken. Priserna var inte mycket lägre än hemma, men vi köpte ändå ganska mycket eftersom det kändes roligt att köpa av just det här téet. "Och jag som inte ens brukar dricka upp mitt te" sa Filippa skuldmedvetet efteråt. Nu när vi sett hur mycket slit det ligger bakom och hur tuffa villkor människorna som arbetar här har, kommer vi se annorlunda på te framöver - åtminstone ett tag. Tack för alla trevliga kommentarer! Det uppskattas verkligen och det är roligt att veta att det är någon som läser.