Isabella: "Bästa fålen apelgrå, vi tackom nu så gärna, han rider Staffan själv uppå alltför den ljusa stjärna - nej nu måste jag sova" hörs det från sängen bredvid där prinsen däckat ihop efter en intensiv dag med tusenåriga ruiner, elefanter vid vägkanten, poolbad och skyfall - och allt detta med 39 graders feber! Han är envis som en åsna och tålig som en kackerlacka, den lille prinsen! Och god som guld!

Vi som inte däckat i sängen ännu kurar på hotellrummet och riktigt njuter av att uppleva ett typiskt asiatiskt skyfall som på några minuter förvandlar den vackra trädgården till ett innanhav och de välkrattade gångarna till lervälling. Än är inte dagen slut, det är sen eftermiddag och vi är tacksamma för en halvdag utan "program". Vår personlige srilanka-coach tillika chaufför Ajith presenterade glatt tre olika alternativ för att fördriva eftermiddagen, ajurvedisk massage, elefanttur eller kanotfärd med inslag av buffelkärra-åkning. Vi tackade lika glatt nej till alla tre eftersom vi 1. är helt slut av alla nya intryck och det höga tempot, 2. en av oss har feber och rapar med kräksmak, 3. vi längtar efter att få njuta lite av lyxen på hotellet innan vi åker härifrån i morgon bitti klockan åtta "sharp" (vilket Ajith delgivit oss med lite, lite skärpa i rösten, bara aningens aningen men ändå, en kontrast mellan hans i allt annat ödmjuka och försiktiga sätt att uttrycka sig och denna vädjan om att komma iväg i tid). Han är helt underbar vår Ajith!

Som sagt så har vi haft en aktiv dag idag igen. Upp kl 06.15, frukost och iväg till Sri Lankas gamla huvudstad Polonnaruwa, som ligger en knapp timme från Habarana, där vi bor för tillfället. På vägen passerade vi skyltar som varnade för korsande elefanter och korsande varaner. Några varaner såg vi inte på vägen, men elefanter såg vi flera gånger, första gången blev vi så till oss att vi hoppade ur bilen och tog kort, sedan vande man sig ju och vred bara mest lite på huvudet när vi passerade den sista. Ajith visade på elefantstängslet som skyddade vissa delar av vägen, inte så högt som våra älgstaket hemma men med el i, 11 000 volt är spänningen i eltråden, berättade han. Han sa också att vi hade tur att elefanterna inte bestämt sig för att parkera sig precis på vägen utan vid sidan om, eftersom de ibland blir stående mitt på vägen i timmar och bilisterna kan inte göra annat än vänta på att de behagar flytta på sig. Under färden passerade vi återigen en massa risfält. Det är så vackert!! Vi fick veta att när de sått riset, måste de sitta vakt under flera dagar eftersom pagegojorna kommer och äter upp fröna annars. När det börjat gro, är det ingen fara längre. 40 procent av Sri Lankas risproduktion kommer från just detta område där vi nu vistas.

Vi har så smått börjat prata med Ajith om inbördeskriget. Det är ett svårt ämne för lankeserna, så klart, över 70 000 människor dödades och massor skadades under det 26 år långa kriget. Väldigt förenklat kan man säga att tamilerna, ofta hinduer, i Sri Lanka blev favoriserade av de engelska kolonisatörerna för att balansera befolkningsmajoritetens makt - singaleserna, ofta buddister. I olika omgångar under 1900-talet har singaleserna ställt krav på att begränsa tamilernas höga status i samhället och lyfta det buddistiska. I vissa perioder har det gått så långt som till progromer på tamiler, och politiskt har tamilerna tagits ifrån den ena rättigheten efter den andra, språket tamil förlorade status som officiellt språk och ersattes av singalesiska, med den politiska ambitionen "singalesiska enbart". De etniska motsättningarna blev större och större. 1972 favoriserades buddism och singalesiska i grundlagen. De diskriminerade tamilerna skärpte sina krav från federalism till separatism, och ställde krav på en egen tamilsk stat i norra och nordöstra hörnet av Sri Lanka. 1983 bröt fullt inbördeskrig ut.

Ajith kommenterade idag att även om tsunamin var fruktansvärd och krävde tusentals liv, förde den något gott med sig. Den slog ut de tamilska tigrarnas militära läger och vapenförråd i norra delen av Sri Lanka, och bidrog till att kriget tog slut snabbare. Han tycker att tamilerna borde ha samma rättigheter som alla andra Sri Lanka-medborgare, och att de behandlats illa under många år. Men deras krav på en självständig stat är orimligt, sa han, eftersom Sri Lanka är så litet. Det går inte att dela. Man borde dock ge tamilerna någonting, sa Ajith. Men de måste först komma till förhandlingsbordet, vilket de inte varit särskilt benägna att göra tidigare. Ajith säger det inte rent ut, men jag tolkar det som att han inte tycker att konflikten är löst bara för att kriget är slut, och på frågan om han tror att kriget kommer att blossa upp igen, svarar han indirekt att de måste fortsätta diskutera och det måste bli mera jämlikt, annars gör det kanske det.

Polonnaruwa är ett mecka för arkeologer och historieintresserade. Filippa och Matte var nästan i extas (Stina kommenterade att Matte inte sett så glad ut på flera år som bland de gamla karvade granitblocken). Även vi andra drogs med och imponerades av de ca 1000 år gamla ruinerna av palats, tempel, munksjukhus, munkbibliotek, tio meter höga buddor utkarvade av granitblock, lergods och skelettet av en soldat som vid ca 25 års ålder fick ett svärd genom skallen. Det finns en lång och spännande historia om varför Polonnaruwa, som var huvudstad på 1100-talet, totalt brändes ner i en hämdaktion för ett giftmord, och sedan var övergivet och "bortglömt" i 600 år innan det 1820 återupptäcktes av engelsmännen. I tre timmar vandrade vi runt på muséet och de utgrävda platserna tillsammans med en guide som berättade allt. Han kunde redogöra precis för hur de visste allt de visste också. Mycket har man kunnat utröna från gamla böcker gjorda på den tiden, då man skrev på palmblad preparerade med olika oljor och vaxer, sedan konserverade med ytterligare naturliga växtdelar. Arkeologerna har haft att göra i Polonnaruwa, men just nu pågår inga utgrävningar förutom att man måste flytta ett tempel för det håller på att sjunka ner i vad man tror är ett stort hålrum under. Man har konstaterat att det finns många gamla byggnader kvar under jord, som kommer att grävas ut senare för kommande generationer. Det var verkligen imponerande! Filippa konstaterade att hon inte hört så mycket intressant på fjorton år innan som under de senaste två dagarna.

På vägen tillbaka till hotellet stannade vi och åt en sen lunch på ett ställe. Bredvid restaurangen fanns en liten dunge med vilda påfåglar som hoppade runt och busade med varandra. De flyger inte så bra men tillräckligt för att ta sig upp i träden. Tjejerna fotograferade och en ivrig ung lankesisk kille erbjöd sig att fotografera dem med påfåglarna i bakgrunden. Lankeserna är som tidigare nämnts mycket vänliga men i närheten av tjejerna når tjänstvilligheten himmelska höjder!

Mer bilder kommer senare, vi har tagit tusen eller fler redan... I morgon till staden Kandy!