Isabella: Tyvärr har vi nu kommit till slutet av en underbar och fantastiskt innehållsrik resa! Eftersom vi har gjort så mycket hela tiden har vi inte hunnit skriva om allt i bloggen. Vi har varit på flera platser som finns med på Unescos världsarvslista, staden Kandy till exempel. Det är Sri Lankas tredje stad, den ligger lite uppe i bergen, vid en stor sjö som anlades 1807 för dricksvatten och bevattning. Bilden nedan visar något annat eftersom det för tillfället inte går att ladda upp några andra bilder... När vi kom till Kandy åkte vi först upp till en utsiktsplats där vi kunde beundra staden lite uppifrån. Det var en ganska ordinär stadsvy, men Ajith verkade tycka att den var väldigt speciell med den vackra sjön, så vi tog lydigt upp våra kameror och tog en massa kort. Sedan var det dags för kandyansk traditionell dans. Det var en kulturförening som satte upp en färgsprakande show med masker, facklor, jonglerande och glödande kol.

Här blev det tydligt att vi var lite trötta allesammans. Istället för att njuta av showen, önskade nog de flesta av oss att den hade varit tio minuter lång istället för en och en halv timme. Emanuel somnade i mitt knä ganska snabbt så honom gick det ingen nöd på. Själv satt jag inklämd i mitten av en rad med en sovande prins i knät och jätterastlösa ben som jag knappt hade plats att röra på. Tortyr för mig! Stina gnällde hela tiden och Matte såg lidande ut. I vanlig ordning var det Filippa som hade mest behållning av det kulturella spektaklet.

När vi äntligen blev utsläppta från showen upptäckte vi att det regnade så mycket ute att man inte kunde gå ut, det verkligen vräkte ner. Mitt i myllret av människor som stannat till vid utgången dök Ajith upp, och tecknade åt oss att stanna kvar under tak under tiden han sprang iväg för att hämta sina paraplyer, som vi haft ganska mycket användning av under resan. När han kom tillbaka promenerade vi iväg till tandrelikens tempel. I Kandy finns nämligen det heligaste av det heliga! The Temple of the Tooth! Ett rosafärgat jättestort tempel där en av Buddahs tänder finns gömd i stupan! (Skeptiker säger att det inte alls är Buddahs tand, om inte Buddah var en krokodil, men det spelar inte så stor roll, alla religioner har väl sina sagor som de tror på.) Templet var superbevakat och vi fick genomgå både metalldetektor och visitation innan vi släpptes igenom. Det var jättevackert där inne. Det allra vackraste var stupan som innehåller tanden. Två gånger om dagen öppnar de en liten lucka som man kan kika in i stupan genom. Vi gick då på ett långt led innanför staket, som passerade luckan och man fick inte stanna till, utan bara kika in snabbt i farten, ungefär som när man tittar på kronjuvelerna i London. Trots att vi inte är buddister och inte bryr oss så mycket om ifall det faktiskt är Buddahs tand eller en krokodiltand de har cementerat in i stupan, blev vi alla imponerade av guldkapseln inuti stupan. Den såg ganska stor ut, kanske två meter hög eller så, helt i glänsande guld med fullt av ädelstenar på. Man fick inte ta kort och hade nog inte hunnit heller. Men kronjuvelerna ligger i lä kan jag säga! Under kriget försökte tamilska tigrarna bomba templet. De körde upp med en lastbil framför ingången och bomben detornerade, men den skadade bara de yttre delarna av templet som tur var. Efter templet och middagen hade klockan hunnit bli ganska mycket och det var helt mörkt ute. Vi skulle bo på ett hotell som låg lite avsides uppe i bergen. Ajith tänkte tydligen att han skulle ta en genväg, och vi åkte på en smal jätteslingrig lerväg full med hål som på grund av regnandet blev extra lerig... Vägen blev smalare och smalare och till slut var den så smal att buskarna vid sidan omströk mot bilens sidor. Dessutom hade det blivit så dimmigt att man bara såg ett par meter framåt. Ajith hade, för att förbereda oss lite inför morgondagens äventyr, satt igång en videofilm med en elefantfödsel på skärmen i taket. Volymen var lite för hög, så hela situationen blev något absurd med elefantfödseln, den höga volymen på den fåniga musiken till filmen, den leriga vägen som nästan inte längre var en väg mitt ute i skogen och dimman utanför! Eftersom det var Ajith som körde så blev jag inte rädd på riktigt men jag tänkte att hade det varit vem som helst annan som hade kört iväg med oss såhär, så hade jag varit övertygad om att färden bara kunnat sluta med att vi blev rånmördade! Nu var jag istället övertygad om att vi skulle få övernatta i vanen. Till slut gick det inte att köra längre. Vägen tog slut och en annan bil hade fullt upp med att försöka vända. En tuk-tuk dök upp från ingenstans och Ajith pratade länge med chauffören. På något sätt lyckades de trixa till det så att den andra vanen kom förbi oss och även vi vände tillbaka. Ajith hade tagit fel väg i dimman och tuktukföraren var snäll och körde före och visade den rätta vägen till hotellet. När vi checkat in svimmade vi nästan av av trötthet efter en alldeles för lång dag. Dagen därpå besökte vi elefanthemmet i Pinnawela. Det är en statlig inrättning, som tar hand om elefanter som blivit föräldralösa, som behöver vård eller rehabilitering eller elefantungar som behöver tas omhand undertiden som föräldrarna jobbar i skogen. En vanlig anledning till att elefanter blir föräldralösa är att mammorna ramlar ner i en damm , man gör mycket dammar för att underlätta bevattningen av fälten. En annan vanlig anledning är att mamman blivit skjuten i kriget, det var mycket markstrider i djungeln, t o m nere i Yala Nationalpark som vi besökte. En parantes; det fanns tidigare någon slags björnar i Yala, men de sköts av militärerna eftersom de hoppade på människor från träden, och utgjorde en fara för militären. Nu finns det inga björnar kvar där. En av elefanterna var blind efter att ha fått en kula genom huvudet under kriget. En annan hade råkat trampa på mina och förlorat ett ben. De elefanter som nyligen anlänt till hemmet och inte riktigt hade vant sig vid människor än, fick vara fastkedjade i både fram- och bakben. När de lugnat sig något, behövde de bara kedja på bakbenet vilket ju gör att de kan röra sig mycket mer. Men det var bara några få som hade kedjor, de allra allra flesta var lösa och såg friska och glada ut. Särskilt när de skulle ner och bada i floden! De njöt, rullade och sprutade vatten över sig. Det var verkligen en syn för gudarna! Vi spenderade en halvdag på hemmet, avslutningsvis i verkstaden där de gjorde pappersprodukter såsom almanackor, brevpapper och fina anteckningsblock av elefantbajs! Vi fick en genomgång av processen. Först samlades bajset in, sedan kokades det ihop med lite antibakteriella örter. Därefter blandades bajsröran med 50 % gammalt tidningspapper till en härlig smet. Sedan torkades det utbrett på stora tygstycken och voila! så hade man papper. Vi kunde såklart inte låta bli att köpa lite fina grejer i butiken, det är ju inte varje dag man får lägga vantarna på äkta elefantbajspapper! Just den här dagen var väldigt varm, och citatet för dagen var "oh tänk om man ändå hade iskalsonger!" Vi hade tidigare hört mycket sirener på vägen som passerar genom (!) dagiset och när vi körde därifrån förstod vi varför. En stor lastbil hade störtat ner för ett stup inte långt därifrån. Det stod folk på vägen och tittadener på lastbilen, och Ajith frågade om vi ville gå ur och titta. Men där gick allt gränsen tyckte vi, så vi stannade inte utan kikade bara ner när vi passerade. Det var en hemsk syn och det kan inte ha slutat väl för föraren. Trafiken är livsfarlig på Sri Lanka och skördar många offer varje dag. Det är konstigt för annars verkar ju lankeserna så lugna och stillsamma, men bakom ratten blir de som galna! På kurviga vägar utan sikt kör bussar om bussar och stryker förbi tuk-tukar, cyklister och fotgängare med några centimeters marginal. Nu ska jag fortsätta njuta av den sista heldagen vi har här. Vi ligger vid poolen alldeles vid stranden, vi tjejer småpratar med vår nyfunna australiensiska vän Tania, Emanuel är mest i poolen och Matte har precis kommit tillbaka från en dykning vid ett vrak. Det är lite tråkigt att behöva åka hem imorgon, men resan har varit alldeles underbar och vi känner oss mätta på nya intryck och nöjda med allt vi sett och upplevt.