Har idag besökt det kungliga palatset, som efter monarkins avskaffande 1975 är ett museum. Lite märkligt att kommunisterna visar upp det med bilder och porträtt och information om den siste kungen och hans familj. Även hans bilar står kvar i garaget. Tre Lincoln och en Citroen (padda). Man skulle ju kunna tro att regimen skulle vilja sopa bort alla spår av monarkin. Underligt land detta. Intresserad av kungar som jag är har jag tagit reda på lite mer om Laos kungahus.

Laos siste kung hette Sisavang Vatthan. Han föddes 1907 och skickades som tioåring till Frankrike för att studera. Först 10 år senare återvände han till Laos och kunde då inte prata laoitiska längre utan fick ha tolk under flera år. Under 50-talet var han premiärminister och 1959, när hans far dog, blev han kung av Laos. Under 50- och 60-talen var det kaotiskt i Laos med olika grupper som slogs om makten, bl a kommunisterna, ledda av en, tror jag, avlägsen släkting till kungen. I alla fall var han prins.

1975 intog kommunisterna huvudstaden Vientianne och avskaffade den 600-åriga monarkin och tvingade kungen att abdikera. Kungen överlämnade palatset i Luang Prabang till kommunisterna och flyttade med sin familj till en villa i närheten. Han bodde där till 1977 då regimen blev orolig för att han planerade en kupp och tog honom och familjen till fånga. De sattes i ett omskolningsläger en bit norrut. Enligt officiella uppgifter dog kungen, drottningen och två av barnen i malaria senare samma år. Men finns även uppgifter som säger att det var 1980 eller 1984.

När kommunisterna tvingade kungen att avgå flydde hans yngste son till Thailand genom att simma över Mekongfloden. Det är denne prins som idag är kungafamiljens överhuvud. Han bor i Frankrike och har bl a jobbat på Renault. Han jobbar aktivt för att demokratisera Laos och, självfallet, för att det åter ska bli en monarki. Vi får hoppas på att åtminstone det förstnämnda blir verklighet i framtiden.

Jag pratade med svensken som bor här om den politiska situation i Laos. Han sa att alla hans laoitiska vänner är trötta på situationen och vill ha en förändring. Men det är svårt att få till någon verklig opposition i ett fattigt land där majoriteten kämpar för att få livet att gå runt. Det krävs nog en avsevärt större medelklass för att landet ska kunna gå mot en demokratisering. Och det lär dröja ganska många år det. Men, vem vet, det kan ju gå fort också. Det såg vi ju 2011 i Libyen och Egypten bl a.

Efter besöket i palatset tog jag en liten färja över till andra sidan floden. Det var ca 100 meter jag åkte men kändes bitvis som att färdas 100 år tillbaka i tiden. Vackra och rena Luang Prabang på ena sidan och fattigt och eländigt i byn på andra sidan. Gamla trähus med öppna eldar och dammiga grusvägar. Laos är verkligen ett kontrasternas land ibland.

Jag har glömt att berätta om en nära döden-upplevelse jag hade igår. Jag var ute och promenerade på en bakgata i den vackra staden. Jag mötte en gammal dam och några sekunder senare hör jag en fruktansvärd smäll bakom mig. Vänder mig om och där står den gamla damen alldeles stilla och på gatan framför henne ligger tre stora kokosnötter. Det hade ju varit ett sätt att dö på. Av en kokosnöt i huvudet i Laos.