Nu är jag tillbaka efter två dagars trekking. Jag gick tillsammans med ett trevligt italienskt par, Georgio och Allesandra, båda i dryga 50-årsåldern gissar jag. Vi hade en jättetrevlig guide som pratade oväntat bra engelska. Han hade intensivläst fem månader, med stor framgång enligt min mening. Italienarna pratade ungefär så dålig engelska som italienare brukar göra. Helt naturligt pratade de väldigt mycket italienska med varandra och jag försökte hänga med eller så pratade jag med guiden istället. Och självfallet pratade vi engelska allihop ibland men blev inte några längre konversationer. Men vi hade det jättetrevligt ihop ändå - man behöver ju inte alltid prata så mycket för att ha det.

Själva vandringen var inte så imponerande. Det var dimmigt första timmarna så såg inga vyer och därefter var det upp och ner på stigar i djungeln. Den stora behållningen var vistelsens i den avlägset belägna byn med ca 100 invånare. Vi blev inkvarterade hos "the chief" (hans hus på bilden), bychefen. "Chief, number one" sa han när vi hälsade och något mer på engelska tror jag inte att han kunde för han pratade bara lao därefter. Han hade en jättetrevlig fru och fyra barn, varav tre bodde hemma. Två döttrar 13 och 15 år och en pojke på fyra år, alla blyga inför oss gäster. I huset både också bychefens åldriga mamma. Hon såg ut att vara 90 men var troligen inte mer än 65-70 år. Huset bestod av ett stort rum med öppen eldstad i ena änden och i övrigt i princip tomt på möbler. Tre små sovrum fanns tillbyggda ut från en långsidan. Hela tiden kom det andra på besök för att dricka te, röka och prata lite. Huset var byggt på pålar, bl a för att djuren skulle ha skugga om jag fattade det rätt. Och djur fanns det gott! De hade 5-6 vattenbufflar, flera stora grisar med kultingar och massa tuppar, kycklingar och kycklingungar. Bufflarna var fastbundna men de andra djuren gick fritt omkring. Kul att titta på tamdjur som lever ett naturligt liv, det ser man ju inte så ofta i Sverige.

Döttrarna i huset fick jobba hårt med maten och även vår guide hjälpte till. Tuppen vi skulle äta slaktades vid eldstaden, inte helt trevligt. Vi gäster och övriga män åt för sig, på små pallar runt ett litet runt bord där vi delade på maten. Klibbigt ris med händerna och det andra med pinnar. De vegetariska rätterna, grönsaker jag inte vet namnen på, var jättegoda men tuppen var inget vidare. Förutom inälvorna skar de bara ner hela fågel i bitar, ben, fötter och allt. Jag tyckte mest det blev ben av alltihop och det lilla köttet jag lyckades fiska upp var segt. Till maten drack vi kallt te och lao-lao, risbrännvin (jättegott).

I Laos läser alla skolbarn engelska numera. Efter middagen tänkte jag att jag skulle testa den ena söta dotterns kunskaper och vände mig direkt till henne och sa "What is your name?", så sakta och tydligt jag förmådde. Jag har aldrig sett en flicka bli så generad. Knallröd och fnittrande tog hon "skydd" hos mamma. Men efter en stund lyckades hon samla ihop sig och svarade på knagglig men begripbar engelska. Hela kvällen därefter började hon fnittra så snart jag tittade på henne. Roligt. Men någon mer engelska pratade hon inte. Den lille pojken fick ta kort med min kamera och den första han ville ta kort på var mamma. Så gulligt. Sen tittade vi igenom alla kort jag tagit och han var mäkta fascinerad.

Natten tillbringade vi i ena änden av det stora rummet, på högar med täcken. Förvånansvärt bekvämt. På natten fick jag behov av att lätta på trycket och med min lilla ficklampa tog jag mig ut i beckmörkret, inte ett ljus någonstans. När jag står där uträttar mitt ärende en bit från huset tycker jag att jag hör något bakom. Tänder ficklampan och lyser lite bakåt. Där står den största galten (riktig bjässe!) och blänger bistert på mig. Jag försökte avsluta det jag höll på med utan att tappa kollen på grisen. Lite obehagligt. Men allt gick bra.

På morgonen åt vi stadig frukost, bl a mer seg höna, och gick sedan för att försöka fånga fisk till lunch. Gick inget vidare, bara en liten stackare. Men guiden hämtade olika växter i skogen så med medhavt ris blev det en jättegod måltid ändå. Tillagad över öppen eld med maten inpackad i bananblad. Därefter gick vi tre timmar för att ta oss till bussen som tog oss tillbaka till Phongsaly. Och där är jag nu, på rummet, lite trött och hungrig. Och sugen på en Beerlao. Så dags att avsluta detta långa inlägg. Imorgon båt söderut på floden Nam Ou. Trevlig kväll!