Idag blev det ingen frukost eller något annat spännande för att starta dagen. Men däremot kände sig Linn lite hängig och hade ont i halsen. Kanske har det med tidigare beskriven sömnstatus att göra?

04.30 blev vi upplockade av minibussen vid vårat Hostel och genast bar det iväg. Som tur är var vi först och fick en plats längst fram . Det skulle visa sig mycket viktigt senare under resan (Linn blir åksjuk ganska lätt). Dagens destination: "Géiser del Tatio", samt några andra stopp som vi inte hade koll på.

Vad är då "Géiser del Tatio"? Det är ett av de största och högst belägna Geiser-fälten i världen. San Pedro de Atacama är beläget på ungefär 2500möh, Geiserfältet är någonstans runt 4300möh (beroende på vilken del man räknar). Det är mer än dubbelt så högt som Sveriges högsta berg och högre än jag någonsin varit innan. Det är också därför det rekommenderas att man tar det som sista tur, när man hunnit acklimatisera sig lite i San Pedro. Linn har såklart varit över 5000 meter sedan tidigare, så det är småpotatis för henne.

Vi rullar ut på Asfalten och guiden säger att om fingertoppar eller läppar börjar bli blå måste man säga till direkt, då behöver man syrgas och snabbt komma ner på lägre höjd. När vi kom till San Pedro de Atacama kände vi efter noga om det var någon skillnad i andning och ansträngdhet. Det var svårt att känna, men nog tycker vi att det går lite lättare och mindre flåsigt nu när vi varit här några dagar. Undra hur det blir på högre höjd, bäst att ha koll på fingrarna!

Vi ska uppåt 2000 meter på lite över en timme, så det går ganska snabbt påpekar guiden. Det börjar på en rak asfaltsväg som ganska snabbt försvinner och ersätts av grusiga / sandiga vägar. Eftersom det är mörkt ser man inte så mycket, men man märker att vägen grenar av sig på flera ställen och det är svårt att avgöra vad som är väg eller offroad. Redan här kännar man lite att det var tur att man inte körde själv. Under turen ser vi inte heller många privatpersoners bilar, det mesta är minibussar för turister - och det finns många. Det blir guppigt, stenigt, gungigt och kurvigt på vår väg uppåt. Tur att Linn sitter längst fram som sagt!

Innan turen började fick vi reda på att man ska ha ordentligt med kläder. Mössa, vantar etc. Det kan bli många minusgrader. Jag hade en tröja och långbyxor, yr.no sa ju att det skulle vara runt 5 grader. Vilka är vi om vi inte ens litar på våra norska grannar egentligen? Det blev dock lite oroande när rutorna började imma och det var tendens till isbildning, samtidigt som de var svinkalla när man satt vid dem... Kommer man frysa skiten ur sig?

Efter lite mer än den utlovade timmen+moms når vi en parkeringsplats, där biljetten ska betalas. Som tur är hade yr rätt, det är 3 grader ute. Guiden förklarar att det är oväntat varmt - pust, som en svensk midsommarnatt!

Vi har tidigare läst överallt och fått höra när vi bokade att det är 15000 pesos i kontanter som gäller för inträdet (cirka 180kr per person). Men nu får vi veta att vi kan betala med kort. Vad bra, då kanske vi slipper ta ut mer "Efectivo" (cash). Ett kort toabesök senare så går färden några hundra meter ner till Geisrarna som vi sett lite längre bort.

Med tanke på antalet minibussar som varit i rörelse förväntar man sig ett folkhav som man ska få pressa sig igenom. Men det känns ganska rymligt faktiskt. Skönt och bra för upplevelsen. Och vilken upplevelse! Vi går igenom fälten och får förklarat lite om de olika olika typerna av Geisrar. Långt ner under marken flyter magma som hettar upp vattnet och gör så det trycks upp till ytan, ibland porlande, rinnande eller skjutande upp flera meter. Aktiviteten kan vara lugn ena stunden, plötsligt börjar det spruta upp i luften. Dessutom ändrar geisrarna position hela tiden och mark som varit säker igår kanske blir en Geiser imorgon.

Vi får förklarat för oss att man varje dag stänger fältet en tid. Man scannar av marken och lägger om stenarna som visar var det är säkert att gå. Man får ABSOLUT inte gå utanför stenarna, har man otur är marken tunn och man ramlar ner i en Geiser. Vattnet är runt 87 grader varmt och proceduren är att om någon ramlar i ska ingen försöka rädda personen, då riskerar man bara sitt eget liv. Det är lite oroväckande att se att vissa turister sätter sig på huk och kollar ner i de rykande hålen, med denna vetskap. Lagom kul att få 87-gradigt vatten sprutande i ansiktet för att magman några tusen meter ner ändrat riktning....

Det är svårt att förklara hur storslaget det känns när man på hög höjd, med bergstoppar i bakgrunden går runt de rykande och sprutande hålen. Men det är nog en av de "coolare" platserna jag varit på i mitt liv. Man märker av de krafter som naturen har, tillsammans med en fantastisk utsikt och rök som täcker marken här och där. Mäktigt! Vi njuter en stund innan vi åker vidare.

Guiden frågar om nån vill på toa. "Äh det behövs inte, tar det senare". Dagens misstag. Notering: om man blir erbjuden toabesök, säg ja om det skulle kunna gå. Eller åtminstone fråga när nästa toa finns.

Nu är det dags för frukost! Frukosten var ett val av frukt, pålägg, smör, bröd, bakelser, juice m.m. betydligt bättre än skitfrukosten nån dag innan och dessutom turen på köpet.

Någonstans under frukosten börjar man känna av det tidigare misstaget. Jag talar för mig själv enbart, men plötsligt blev det ganska akut med "nummer 1" och "nummer 2". Efter att ha frågat guiden när nästa toa finns och fått svaret "det finns ingen på de timmar som är kvar" blev det inte bättre heller.

Medan jag står och försöker tänka på annat än svävande toalettstolar som spolar i kör kommer en annan turdeltagare upp och börjar prata portugisiska. Han är brasilianare och verkar förvånad när jag inte förstår något. "Ahhh Inglés, no ingles". Han verkade tro att vi var landsbröder, kanske ser vi ut som brasilianare då det är andra gången vi misstagits för det, dessutom av en inföding. Han tillhör en grupp på 4 personer i mc-jackor, med matchande t-shirtar. En av dem förklarar att de är iväg på en mc-tur i en månad. 1000 mil Brasilien-Bolivia-Chile-Argentina-Uruguay och tillbaks ungefär. Vilken resa!

Att bero på det så nämnde guiden tidigare att här är det "Motorcycle Paradise". Jag har tidigare tänkt att här skulle det vara nice att åka. Han förklarar att de ställen turerna går till är vääldigt fina, men med mc är det verkligen helt fantastiska platser man kan ta sig till. Andra delar av geiserfältet, laguner, utsiktsplatser, man kan se Puma m.m m.m. enda anledningen att turerna inte går dit är för att det är omöjligt om man inte kör kraftig offroad, men det är möjligt med MC. Det känns verkligen som en perfekt destination. Men frågan är om man skulle våga. En punktering kan innebära att man står utan mobiltäckning och inte tar sig någonstans, i hettan och utan någon som åker förbi. Isf skulle man åka i grupp. Kanske finns det en anledning att Brasilianarna inte tog mcn utan joinade turen istället?

En anledning skulle annars kunna vara navigeringen. Det är svårt att veta var man ska åka och svårt att se skillnad på väg och öken. Och var finns allt som är fint att se? Guiden har koll och pekar åt chauffören vart vi ska åka. Vi åker en annan väg än alla andra. Här ser vi många av de vilda Lama-lika djuren "guanaco". Vi stöter också på några chilenska strutsar. Skoj! Guiden förklarar senare att han la om rutten för att det finns några fler djur här och det tar ungefär samma tid. Han spejar upp i bergen och säger till chauffören "nej, har inte sett dem på några veckor nu". Glömde fråga vad han letade efter, men förmodligen något djur.

Efter en stund av bytande av "vägar" (känns mer som stora grusfält ibland) når vi en oas mitt I öknen. En stor våtmark breder ut sig under oss och den sträcker sig nästan hela vägen till bergen som syns i horisonten. Överanvänder kanske ordet men: mäktigt! Där nere går fler Lama-släktingar, det står flamingos, några andra fågelarter håller på och bygga bo. Vi njuter av utsikten innan vi åker vidare.

Vi åker förbi en liten by. Guiden förklarar att allt är stängt och undrar vafan de stannar där för. Centrum är stängt, kyrkan är stängd, "todos". Det ser ganska mysigt ut dock, men vilket liv man måste leva här på 3800möh med flera mil till närmsta granne.

Vi rullar vidare och når snart en damm med enbart flamingos. Hundratals! Dagen innan var vi lite oroliga att vi bokat turer där vi missat flamingos. Den oron var obefogad. Här ser vi dessutom när de fiskar. De stoppar ner huvudet i vattnet och sprattlar lustigt med benen ovanför ytan. Vi står och bara tittar ett tag.

Samtidigt som stoppen varit fantastiska har jag behövt gå på toa läääänge och Linn mår dåligt sedan i morse och det har blivit värre. Det är med andra ord ganska skönt att veta att det är dags att vända hemåt. Färden hem går på vägar med berg och fler fantastiska våtmarker och vyer. Men snart når vi asfalten igen och då känns det som att det går fort innan vi är tillbaks i San Pedro. Vi staplar hemåt och får äntligen gå på toaletten, efter nästan 4 timmar sedan det blev akut!

Vi kom överens om att det nog är en av de bästa turerna vi varit på, våra "hälsoproblem" till trots!