Idag gjorde vi något som vi gjort på andra ställen förut och som varit ett uppskattat inslag på våra resor. Bokade en free walking tour!

Konceptet är att en guide håller en rundvandring, helt gratis, där han berättar och visar intressanta saker om en stad eller plats. Deltagarna dricksar sedan utifrån hur nöjda de var med turen. Som man får lära sig när man är liten, "Ingenting är gratis". "Utom en free walking tour, där man är för fattig eller snål för att dricksa". Vi dricksade såklart.

Dagen började med hårda förberedelser bestående i att ta ut pengar, äta frukost och boka en Uber till Valparaíso. Vi bor just nu i Viña del mar, en "systerstad" till Valparaíso. Men vänta nu, Viña del mar? Det har vi ju inte pratat om innan. Vi gick lite wild and crazy här och börjar mitt i vistelsen!

Ungefär 15 minuter efter att vi steg på vår Uber utanför hotellet når vi ett litet torg med en fontän, där turen ska starta. En guide kommer fram och frågar om vi ska på free walking tour. Javisst, men du har ingen grön hatt? svarar vi. Det är populärt med dessa turer och det finns flera företag som håller i det på just denhär platsen visar det sig. Snart dyker vår grönhattade gubbe upp. Eller gubbe och gubbe, han är väl runt 25+- några år åt vardera håll. Det är svårt att se när vi själva blivit så gamla.

Innan turen hinner börja kommer en förmodat påverkad äldre man som spelar gitarr och sjunger falskt på spanska. Han vill ha, eller nästan kräver pengar för skönsången. Han går inte därifrån förrän guiden slänger till honom några hundra pesos, motsvarande 5kr eller något liknande. Kort därefter kommer en annan herre åkandes på en Segway-liknande farkost. För den som inte minns är det ett slags enhjuligt, självbalanserade fordon. Han tittar på gruppen och viftar med fingrarna i en klassisk "så får ni inte göra"-gest. Han verkar också vara påverkad av någonting.

Tyvärr är det en ganska vanlig syn på gatorna i "Viña" och "Valpo", i alla fall med våra mått mätt. Dagligen ser vi folk som förefaller vara hemlösa varav endel tar någon form av drog framför oss. Det känns tragiskt att vi, tillsammans med de flesta andra bara går förbi varje gång någon ber om pengar eller sover på gatorna.

Just Valparaíso har ett rykte om sig att vara farligt. När vi stod i kassan i Puerto Varas berättade kassörskan att Viña är okej, men Valparaíso "muy peligroso", mycket farligt.

Lite research på internet ger intrycket att man inte bör promenera nattetid i staden, I vissa områden bör man som turist inte gå alls. Men vår tur går i de "säkra områdena". Som så många andra områden runtom i världen är de säkra områdena de områden där vi turister håller till och tittar på det populäraste som staden har att erbjuda, ur vårt perspektiv. De "osäkra områdena" är de områden där de vanliga, oftast lite fattigare människorna bor.

Linn har ju lärt sig Sydamerika sedan tidigare, så för henne är allt säkra områden :) Jag som inte kan googlar och skrämmer upp mig själv lite, innan vi åker dit och får en feeling för hur det känns. Även om man egentligen inte är orolig känns det bra att ha lite koll på eventuella no-go-zoner.

Så vad var feelingen? De turistiga platserna som vi besökte kändes helt säkra. Men man kan tänka sig att det skulle kunna ändras om man går sent på natten, på tomma gator, bland tusentals gränder och långa trappor som gapar öde och möter någon på en Segway.

Så, nu kan turen börja!

Vi börjar gå uppåt och det blir mycket uppåt under dagen. Staden är i princip byggd på kullar, där olika kullar utgör olika stadsdelar. Vår tur håller sig mestadels till kullarna/stadsdelarna "Cerro alegre" och "Concepción".

Man såg redan vid torget/fontänen att stora delar av husen var täckta med målningar och "vanlig graffiti". Det är också gatukonsten som är ett av de största dragplåstren för staden. Enligt vår guide finns det flera olika typer av målningar, där de vanligaste är:

- Staden finansierar ett konstverk som ska pryda en byggnad och en konstnär målar.
- En butik eller privatperson anlitar en konstnär för att han eller hon ska måla deras hus, port eller fasad. Ofta kan en betalning i form av pengar eller mat ske.
- En konstnär ber själv om lov att måla, kanske för att få sina verk mer kända.

Utöver dessa finns de typer som vi kanske ser mest av i Sverige. Någon målar av varierande kvalitet, utan att be om lov. Eller så är det bara rena taggar, som inte alltid är supersnyggt.

En salig blandning av dessa typer pryder i princip varje byggnad vi går förbi under dagen. Något som är förvånade är att flera av de målningar som staden finansierat verkar få bestå "otaggade" och relativt obesudlade i övrigt. Också många av de andra målningarna är i fint skick, trots att andra väggar är helt sönderklottrade. Guiden förklarar att folk tenderar att respektera många av de målningar som anses "fina" och att vissa därför kan vara kvar utan klotter i många år. Men om en målning inte gillas kan den bli sönderklottrad direkt.

Vi får en genomgång om olika konstnärer, deras specifika stilar och meningen med vissa målningar. Han förklarar också lite om typisk chilensk mat och vi får lära oss att Palta betyder Avocado! Vi har sett det på i princip alla menyer tidigare, men inte förstått (och inge googlat, konstigt nog) vad det betydde. Avokado heter ju Aguacate på spanska, tänkte vi. I chile älskar man att ha Avokado i det mesta. Det passar oss bra, Avokado är ju både gott och dessutom grönt och därmed nyttigt.

Efter en stund av förklaringar går vi vidare mot en av ett flertal "Acensores/funiculars", vilket på svenska förmodligen översätts till linbanor. De första byggdes redan i slutet av 1800-talet, även om de såklart renoverats och förnyats sedan dess. Det kostar 100 pesos, motsvarande lite mer än en krona att slippa trapporna när vi åker uppåt. För en gångs skull är jag toklugn, medan Linn är lite hispig över farkostens förmåga att hålla ihop, trots att jag är den höjdrädde av oss. Resan går snabbt och snart är vi många besvarade trappsteg upp och kliver ur. Vi går förbi förarhytten och möts av flera målningar, en rutschkana går ner som folk i vår grupp åker på. Vi väljer att gå, man minns fortfarande hur ont det kunde göra att åka när man var liten. Dessutom vill vi bespara shortsen den friktsionstyngda färden. Linn låter hälsa att hennes röv förmodligen skulle fastna också.

Det finns egentligen hur mycket som helst att berätta. Men det kan sammanfattas i att vi går i väldigt mycket trappor och kullar,får höra om olika konstnärer och anledningarna till vissa verk. Många har ritats som en slags protest mot t.ex. kapitalismen, eller en hyllning till aktivistgrupper som hjälpt till att styra landet i en bättre riktning. Namnet Pinochet är nog bekant för många och det var inte så länge sedan diktaturen i Chile föll. Efterdyningarna är fortfarande pågående enligt guiden, då de ännu inte kunnat enas om en ny konstitution för landet, trots att decennier löpt. Han ser det som att de börjar lista ut hur de vill att landet ska fungera och hoppas på en ljusare framtid.

Just aktivism är något som är vanligt i Valparaíso. När uppror sker, t.ex. som under 2019, sker de ofta i Santiago och här. Staden tilltalar också många moderna "hippies". Fler är också veganer och vegetarianer än på andra ställen. I ett försök att kanske distansera sig från dessa idéer pryds en av stadens kändaste trappor av texten "We are not hippies, we are happies". Från början var det många som inte tyckte om texten, speciellt eftersom den var skriven på engelska. Den målades ganska snabbt över, men senare har den blivit en del av stadens identitet och åter målats dit. Tillsammans med "pianotrappan" är den kanske ett av de kändaste verken. Pianotrappan började som en otillåten målning av en person som fick sitta i fängelset en natt när halva var klar. Han gick sedan direkt tillbaks och målade klart den så snart han släpptes ut och den är nu en klassiker.

Just det! Vi fick lära oss om jordbävningar också. Några enkla regler som gäller om man är från Chile.

Under 4.5 existerar inte (4.5 är ungefär det som vi upplevde i Kroatien).

Under 6.5 är ingen jordbävning, det är en "skakning". Skakningar kan pågå flera minuter, men man fortsätter som att inget har hänt. Folk stannar kvar i husen och man fortsätter jobba. Om man mot förmodan skulle springa ut skrikandes på gatan och vifta med armarna, samt varna andra, så lider man förmodligen av att man är en turist.

Över 6.5 så kan det säkraste stället vara i dörröppningen. Husen som byggs nuförtiden i Chile har bland de mest avancerade konstruktionerna för att motverka jordbävningsskador i världen. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att det också är ett av de länder som oftast drabbas av jordbävningar och i princip har hela städer rasat på sina ställen under åren.

Skakningar sker nästan varje vecka, eller förmodligen i alla fall någon gång i månaden. Jordbävningar är som tur är ovanligare. Jordbävningar här kan också orsaka tsunamis i Japan, på samma sätt som jordbävningar där kan orsaka tsunamis här. I kuststäderna är det skyltar som visar evakueringsvägen om en tsunami skulle vara påväg och om en jordbävning (eller skakning) sker får de flesta invånarna sms om var den skedde och hur kraftig den var.

Det är lite annorlunda mot hemma, kan man lugnt säga.

Vi kommer nog inte komma ihåg mycket, men vi känner oss väldigt nöjda med turen.

Efter att vi sagt adjö (och dricksat), satte vi oss på en terrass och åt en supergod sallad, tillsammans med en öl/lemonad, med utsikt över staden. Sedan gick vi I princip igenom hela promenaden igen, för att köpa en tavla som vi tidigare sett, samt ta en glass i en mysig gränd. Undra hur många höjdmeter det blev?

Eftersom vi saknar internet gick vi in på en KFC och frågade om de hade wifi. Det hade de konstigt nog inte, men tjejen i kassan var snäll nog att dela ut sitt eget mobil-internet, så vi kunde beställa en Uber hem!

Kvällen avslutades med en tur till en galleria. Vi vet fortfarande inte hur många höjdmeter det blev, men vi vet att vi gått cirka 1.5mil och över 20.000 steg (för Linn, dvs. Typ 1000 steg för mig) idag.

Vad fort dagen gick och vilken upplevelse vi fick!