Utflykt igen!

Denhär gången gick färden mot sjön "Lago Todos los Santos" och den lilla byn Peulla. Vi började dagen med en Uber från hotellet. Det kostade cirka 20kr att ta sig de 3km som det är från hotellet till Puerto Varas centrum. Väl där rusade Linn till turist-bussen för att kunna sitta längst fram och undvika åksjuka. Jag stannade kvar och väntade ganska länge för att få betala, men snart bar det av.

Vi åkte längs med sjön, förbi vårt hotell och vidare längs med vägen. Guiden berättade lite om hur Puerto Varas uppkom, det var tydligen äventyrstyskarna som bildade staden i mitten till slutet av 1800-talet.

Under färden var hela himlen täckt av moln och ganska snart började det regna. Det bådade inte gott! Men när vi åkte vidare klarnade himlen upp på några minuter och det övergick till knallblått och sol innan vi klev av bussen för ett ministopp på "Saltos del rio de Petrohue".

Vi betalade en avgift på cirka 80kr för att gå in och såg en skylt där det var tre leder utritade. 5xxm, 6xxm och 1km. Vi hade bara tid med den kortaste och efter några minuter hade vi redan nåt slutdestinationen.

Det var en underväldigande kort promenad och lite kort om tid, men utsikten man fick när man väl kom fram blev ändå något som framkallade en känsla av "Wow", som man kan få ibland. Några anspråkslösa metallbroar gick över en del av floden medan vattnet forsade mellan lavastenarna, i skårorna som uppstått från gamla vulkanutbrott. och I bakgrunden såg man nu de två vulkanerna breda ut sig över himlen, på betydligt närmare avstånd än tidigare. Än en gång var det en utsikt som inte låter sig fångas speciellt väl på bild, men som var väl värd att uppleva, trots den relativt höga kostnaden.

Vi njöt lite av utsikten, försökte ta några instagramvänliga bilder och återvände sedan till bussen.

Färden gick vidare till Petrohue, där vi gick på en liten Katamaran för att åka över sjön "Lago Todos los Santos". Här befann vi oss inte långt ifrån foten till vulkanen Osorno och fick se den på närmare håll än tidigare.

Båten avgick och så snart det var tillåtet gick vi ut på däck och satte oss i solen. Vi puttrade ut och fick en vy över sjön, landskapet och vulkanerna som var väldigt storslagen!

1 timme och 45 minuter satt vi o tog det lugnt, tog en öl och slappade i solen. Vi kom sedan fram till piren och det var dags att stiga av vid "Villa Peulla". Vissa hade bokat en "4x4-Safari", en liten resa med en 4-hjulsdriven lastbil, pimpad med äventyrsdetaljer. Vi valde att spara in de pengarna.

Vi valde också att spara in pengarna på lunch. De turerna vi tog hade inte det inkluderat, förmodligen för att hålla ned kostnaden och få fler att vilja boka. Medan den tidigare lunchen verkligen varit över förväntan, kändes det mer tveksamt här. 400kr skulle de ha för en "trerätters" och det såg inte ut att vara världens lyxmat. Men man förstår att det är lite dyrt på ett ställe där det endast bor 120 personer och som i princip består av några små hus och ett hotell med en restaurang.

Byn låg på vägen genom Anderna till Bariloche i Argentina, en resa som gick ungefär: buss->båt->buss->båt->buss->båt->buss. Några på turen skulle åka vidare på detta sätt och man kan gissa att det är en fin tur genom Anderna.

Nåväl. Vi kände oss ändå lite hungriga. Vi kände oss också för snåla för att betala så mycket och försökte fråga bartendern om det fanns något litet att äta istället. Han verkade dock inte speciellt intresserad och sa att vi får prata med receptionen, som hänvisade oss till servitörerna, varav en var hjälpsam och sa att jodå, för 200kr kunde man ta bara en huvudrätt. Det var lite halvt oklart hur man skulle betala osv, men tillslut hade vi ätit vår delade tallrik och begav oss ut på byn.

Det fanns inte mycket här, det mesta byggde på lugnet och utsikten (fint och lugnt var det), samt en liten skogspromenad upp till ett vattenfall. Och hästflugor!

Det kryllade verkligen av megastora hästflugor. Utan att överdriva var de nog runt 3cm långa och tjocka som f-n. Det surrade 5-10st runt mig konstant och totalt blev jag biten runt 10 gånger. Linn trodde mig först inte när jag sa att de bet mig hela tiden, men tack och lov blev hon också biten en gång som bekräftelse. Kanske är det samma som myggorna, där de svärmar kring mig men mest lämnar henne ifred? Det går i alla fall inte att understryka nog hur otroligt irriterande de var. Dessutom verkade de föredra solsken, till skillnad från många andra flygfän. Jaja, nog om det....

Vattenfall var det. Vi gick längs med en liten bäck/å där smältvattnet från bergen porlade mellan stenarna. Snart såg vi det lilla vattenfallet och det var mysigt, även om det inte var något superspektakulärt. Vi satte oss en stund i bäcken/ån för att vila och doppa fötterna och att tvaga dem från den värsta svetten. Vattnet var otroligt klart och ibland såg det nästan inte ut som att man hade fötterna under ytan.

Efter pausen gick vi vidare mot en liten gravplats. Det var en ganska kort promenad, men den bjöd ändå på en känsla av att vi befann oss själva i en väldigt fin skog, nästan lite djungelliknande. Väl framme såg vi ett dussintal gravar. Vissa var gamla, andra hade mycket blommor framför stenarna och korsen. Efter en stund var det dags att bege sig tillbaks till båten igen.

Vi slog oss igenom fler hordar av hästflugor och inväntade båten. Bredvid satt några cyklister som vi tidigare skojat om att de cyklat från Argentina, med sin packning som bestod av en pytteliten påse och en vattenflaska typ. Vi lyssnade på när de pratade med ett par bredvid och det kan nog ha stämt. Tydligen var de från Brasilien. De hade cyklat i flera veckor redan och skulle cykla i ytterligare två. Men undrar om de bara hade den lilla påsen som packning? Det får vi aldrig veta.

Katamaranen gick samma väg tillbaks över sjön. Det blåste betydligt mer nu, lite oroande för Linns sjösjuka. Men det var ändå väldigt lugnt på vattnet och snart var vi åter i Petrohue och tillbaks på bussen.

Under morgonen hade guiden berättat att de börjat bygga några farthinder, mitt under tiden då det kom som flest turister, så trafiken kunde vara lite tung. Vi hade redan innan noterat långa köer i byn, men nu började de 5km utanför. När det var 3km kvar till hotellet sa vi att när det är under 2 så går vi istället. Det tog tid, men snart var vi lite mindre än 2km från hotellet och vi bad om att få gå av. Inga problem!

Vi stegade raskt framåt och snart såg vi inte bussen längre. När vi väl var framme hade vi "kört om" ett stort antal fordon och bussen var inte ens i närheten. Att gå var ett bra beslut.

Vi gick ut och tog en ordentlig måltid på en närliggande restaurang. Maten var sådär, men den var i alla fall dyr.

Dags att sova igen!