Vi landar på Bali mitt i natten, runt kl.01.00. Kunde inte köpa balinesiska rupier till visumet på flygplatsen i Filippinerna så vi letar upp en bankomat för att ta en bunt av den lokala valutan. Resten av passagerarna från vårt flyg vandrar vidare och ut genom kontrollerna. Vid bankomaten får vi problem med Heidis Forex-kort. Det står att det inte finns några pengar! Märkligt...jaja, vi får kolla på det sen. Använder mitt Forex-kort istället. Det funkar inte heller! Samma svar från maskinen och vi fattar inte hur det kan vara så. Det står att den accepterar Visa-kort och det finns inget vi kan komma på som förklarar att båda kreditkorten helt plötsligt är maxade. Tur att jag har med mitt Mastercard. Maskinen svarar att där är för lite pengar även på det. Heeeelt otroligt! Kollar i bank-appen i mobilen. Inget nät här såklart. Mobilen går automatiskt in på en sida där man kan betala för att få tillgång till det indonesiska nätet, men det avstår jag helst ifrån. Ingen syns till, bortsett från lite personal. Går och frågar en äldre vakt som står en bit bort om WiFi. Han förstår inte vad jag menar - talar inte engelska och när jag visar i telefonen verkar han inte heller hänga med på vad jag försöker förmedla. Går in på nätet via mobilen och betalar den där struntsumman som gör att jag får tillgång till nätet och kan sätta över pengar till att betala visumavgiften där längre bort i den stora hallen. Efter att betalningen godkänts ska jag få ett sms med en kod som jag ska skicka vidare och då ska det funka. Får koden direkt och skickar vidare. Får inget bekräftelse-sms och nätet funkar fortfarande inte. Väntar några minuter men inget händer. Går ytterligare en bit bort där det sitter en kontrollant med sin mobil för att fråga honom. Ber att få låna hans nät bara en kort stund för att föra över pengar så att vi kan betala visumet.

"Var är ni ifrån?"

"Vi är från Sverige."

"Hur länge ska ni stanna?"

"Tre veckor."

"Då behöver ni inget visum. Ni kan gå igenom där borta bara."

Vaffaaaaaaaan....!! Kilroy hade förmedlat att vi behövde visum här >.<

Vi går bort till de ensamma passkontrollanterna som sitter och snackar. Klockan är 01.40 och det finns inte en passagerare så långt ögat når. När vi kommer fram tittar den ena sig omkring, uppenbart konfunderad över att det kommer två ensamma civila från det hållet.

"Vilket plan kom ni med?" undrar han.

Vi förklarar situationen och att vi försökte ta ut pengar till visum. Han tittar på passet och säger att svenskar inte behöver visum för vistelse kortare än en månad. "Nä, tack, vi vet det nu..."

Nu känns det skönt att vi har varit så pass förutseende att vi har förbokat både boende samt transporten dit. Hoppas inte taxichaffisen tappat hoppet och stuckit därifrån eftersom vi inte dök upp med planets övriga passagerare. När vi kommer ut i nästa hall ser vi lyckligtvis en man som håller upp ett papper med Heidis namn på.

Under turen till hotellet ställer vi lite frågor  och chauffören berättar om den kommande högtiden Nyepi, som det  balinesiska nyåret heter, ogoh-ogoh-paraden som äger rum den kvällen, samt efterföljande dag - Silent Day där allting ska vara tyst. Detta innebär att alla håller sig inomhus (ja, de låser in folk i hotellen), allt är stängt (även flygplats), alla tv-sändningar inklusive kabelkanaler bryts vilket innebär att endast Myrornas Krig visas, och man ska täcka för fönsterna så att ljus inifrån inte kommer ut. Allt på ön ska vara tyst och mörkt.

Vi visas till rummet där vi möts av handdukar vikta till svanar vars bomullshalsar formar ett hjärta på sängen. Det finns AC, kylskåp, och ödlor på väggarna utanför. Det är alltid ett gott tecken då detta generellt håller nere antalet mygg. Det ska bli så skööööönt med en dusch nu. Men såklart är inget rum perfekt - det finns inget varmvatten i duschen. Snabb, kall dusch innan läggdags. Nu ska vi spendera tre veckor på Bali. Gött ska det bli!