Vi har äntligen hittat den sista flaggan till våra väskor - Indonesien. Vi har en skräddare utanför hotellet så vi lämnar in väskorna där och vill ha påsytt alla flaggorna. Går en sväng för att handla lite, och tar oss sedan upp till takpoolen. Det är förmiddag och solen skiner. Det spelas hipp musik från högtalarna runtom och några australiensare dricker öl i poolen. Bassängen kantas av gråa bekväma solstolar och man får låna stora orangelysande handdukar att ligga på en bit bort. I vattnet är det mysigt och man kan simma bort och se ut över kanten ner till gatan utanför eller ut över stan - vi är på högsta punkten. Det kommer en australiensare och frågar om vi har cigg. Nä, vi röker inte. Jag hade ryggen emot så jag såg inte när han kom fram, men Heidi gjorde. Tittar när han går vidare. Han vinglar märkbart är är redan ordentligt berusad, medan jag och Heidi precis ätit frukost :P Efter en timme eller så går vi in och svalkar oss på rummet, vi är fortfarande försiktiga med solen och vill inte ligga ute när den står som högst.

Ikväll är det kvällsbio på taket. De visar The Martian och Spectre. Den förstnämnda har vi sett redan, men Bondfilmen ska vi se. När vi kommer upp är det i slutet av The Martian och ingen annan är där. Konstigt, trodde det skulle finnas en del folk här. Beställer lite mat i baren och sätter oss i sofforna framför filmduken. De skulle, enligt marknadsföringen, bjuda på popcorn men det fanns tyvärr inte.

När en ny dag gryr ska jag träffa André,  en gammal kompis från nollningen på Malmö högskola som jag inte träffat på några år. Han är på Bali och bor i närheten. Märkligt att det kan bli så att det krävs att man åker till andra sidan Jorden för att träffa nån som bor i samma stad där hemma :P Vi ska ses på restaurangen över gatan från vårt hotell. När jag kommer från hotellet ser jag att det är stängt. Just det...Nyepi idag och Silent Day imorgon. Nästa allt håller stängt. När jag står på trappan ner från hotellet blir frågad om jag behöver transport av någon på gatan. Som vanligt behöver jag inte det. Han frågar vart jag ska. "There" säger jag och pekar till andra sidan gatan. "Having lunch with a friend". Han upplyser mig om det uppenbara problemet. Han presenterar sig som Jhordy, frågar vad jag heter, och vi snackar en stund. Jag tänker att jag kan köpa varsin öl till mig och André i butiken två dörrar bort så får vi gå och leta efter nånstans att käka sen. När jag kommer ut från butiken kommer Jhordy fram till mig igen. Han försöker sälja upplevelser, ingen vill köpa hans transport just nu tydligen. Jag går bort till vårt mötesplats och sätter mig på trappan. Jhordy följer efter och sätter sig han också. Mina tidigare upplevelser säger att han bara är ytterligare en störig föräljare och jag försöker halvartigt att ignorera honom med korta svar på hans frågor. André är försenad och jag öppnar en öl. Heidi och jag har tänkt att vi ska iväg till Gili-öarna, som ligger nära Balis östra grannö Lombok, vilket jag berättar. Jhordy säger att han kan fixa bra pris, vilket ju låter bra. Eftersom jag är ny här ger jag inte honom något definitivt än. André är nu 20 minuter försenad och han bor bara 10 min härifrån så jag skriver till honom på Facebook. Han hade somnat, så jag öppnar hans öl också och går och köper en ny till honom. När han väl kommer fram ger vi varandra en kram, skålar och sitter och snackar en typ 20 minuter till med Jhordy. André menar att hans pris för resan till Gili är bra, han hörde några som fick betala mer. Så vi tar i hand på det, och bestämmer att vi ska ses här utanför hotellet några dagar senare. Lägger till honom på Facebook så att vi kan kommunicera.

Jag och André går upp till rummet där vi träffar Heidi, sen går vi alla upp till poolen där vi badar och snackar. Han berättar om surfingskolan har deltagit i på Bali och vi utbyter erfarenheter om resande och tar en öl i poolen. Sen går vi ut för att käka. Hittar en bra ställe bakom nån gränd. Vi är på väg ut i stan för att se Ogoh-Ogoh-paraden. När vi väl kommer dit är där vansinnigt mycket människor. Svett, trängsel, oljud, och demoner. Vem njuter av detta?! Till skillnad från nyårsparaden i Hong Kong så ser vi inga gråtande människor, men uppenbart obehag hos många. Vi beslutar att gå hemåt efter bara typ 20 minuter. På grund av paraden är inte alla gator öppna för framfart och vi går vilse, går omvägar, frågar folk som inte kan engelska, chansar lite, frågar igen, går till en butil med Wifi för att få upp en karta, och kommer till sist fram till Legian Street,  även om vi hamnat för långt och får gå i motsatt riktning i ca tio minuter, men det gör inget. Tänker på ett citat vi såg i en Kilroyanställds mail för ett tag sedan: "Getting lost alot taught me that I'm not really lost at all."