Idag åker vi ut på havet en sväng! I över två veckor har vi blivit fullständigt nertjatade av folk på stranden om diverse turer. Island-hopping, whale shark- och dolphin watching, tatueringar, solbrillor, massager, massager, och åter massager! "Massas sir? Massas ma'm?" Så fort man lämnar hotellet är de på en. Hawkers. Strand-hawkers. Och man är så trevlig och tackar nej. Men hur länge orkar man det när de (samma människor) är på en tre gånger om dagen i 17 dagar? Ja...vi orkar uppenbarligen i 17 dagar i alla fall.

Men vi har lovat en man som heter Allan att vi ska köpa en Island Tour av honom, där vi ska ut och se delfiner, snorkla med havsköldpaddor och en massa fisk. Jag som inte lärt mig att lita på att jag kan andas under vatten med cyklop och snorkel. I Kambodja sket jag ju i snorkel - detta efter två kallsupar saltvatten genom snorkeln (säkert mitt eget fel) - och höll andan istället, som en vanlig människa som har huvudet under vatten. Nu ska jag dessutom ha på mig simfötter som vi fick prova kvällen innan. Hur ska detta gå?!

Vi går upp kl.5 för att vi ska iväg med soluppgången som inträffar runt kl.6. Detta är okristligt tidigt för oss som vanligtvis sover tills att vi precis tillåts äta frukost. Men det går an och vi tar oss ut. Vi har beställt take-away-frukost, så det finns en påse med mackor i hotellets kyl som väntar på oss. Allan har sagt att vi ska käka frukost på båten. När jag kommer ner och ska hämta mackorna sitter säkerhetsvakten och sover mot en stol. Försöker väcka honom snällt, men det går inte. Man hade nästan kunnat stjäla hans kläder utan att han märkt det (rätt bra vakt alltså). Skakar hans axel och ber vänligt om att han ska öppna till kylen som vi kom överens om kvällen innan. Han säger inget, bara går bort och öppnar och går sen och sätter sig igen. Vi har vår mat! Redo att sticka!

En båt med två personer står klara. Allan syns inte till. Vi tar lite bilder sålänge. Efter några minuter kommer Allan glidande med en cigg i handen och verkar inte vara speciellt morgonpigg han heller. Vi betalar honom och får reda på att han inte ska med, så jag och Heidi går upp i båten och sätter på oss flytvästar och vi lättar ankar. Vi får ingen genomgång om vad som ska hända eller så. Den ena killen knuffar ut båten med stor en bambupinne mot botten och svänger runt oss mot horisonten. Ingen ö i sikte. Var ska vi?

Efter typ 45 minuter ser vi ett gäng båtar liknande vår som ligger i klunga på vågorna. Jag tänker bara att "Nej nej...där ska vi väl för fan inte snorkla?! På öppet hav?! Med simfötter och snorkel som jag inte kan hantera?!" Och nej, så var det tack och lov inte heller. Detta är platsen för delfinskådningen. Båtsman ropar och pekar "Sir, ma'm, over there!" och vi får se några delfiner som hoppar över ytan. Så fort de stackars djuren skådas jagas de av tjugo båtar med turister som vill se. Jag tänker att de skojar med oss - de dyker upp på ett ställe och dyker snabbt igen, båtarna kör dit medan delfinerna redan simmar till ett annat ställe och dyker upp där, varav båtarna följer. Lite som Piff och Puff mot Pluto i en gräsmatta ungefär ;)

Nästa stopp är själva ön som ligger 50 minuter bort. Fortfarande ingen frukost. Vi väntar väl på något tecken att det är okej att hugga in (vi är ju ändå på DERAS båt). Båten guppar och motorn toppar decibelmätarn. Det går inte att prata/skrika något förståeligt ens på en meters avstånd. Testar mitt högst begränsade teckenspråksvokabulär. "Är du okej?" Heidi är lite smått sjösjuk och gillar inte att det guppar så mycket. Den andra båtkillen ligger och sover precis bredvid motorn.

När vi kommer till ön tar vi upp våra grejer till nån slags hållplats en bit från stranden. Det finns en kiosk där. Vi tar fram våra svettiga frukostmackor och flugorna flockas direkt. Ingen höjdare, men man måste ju äta. När vi är klara får vi ta plats på en mindre båt tillsammans med en filippinare i våtdräktströja och solbrillor (vi kan kalla honom Örjan). Örjan ror vant ut oss dit vi ska - där det finns havssköldpaddor. Det är en ganska bra bit ut och hajfobin gör sig påmind. Ser två stycken sköldpaddshuvuden komma upp och andas på vägen ut. Kommer på att jag inte har med min astmamedicin - alltså inte läge att utsätta sig för panikartade situationer som kan stressa lungorna. Han signalerar att vi är framme och vi tar på oss snorkel och simfötter. Känns nervöst. Ganska snabbt beslutar jag att ta av mig simfötterna och köra utan. Jag testar hellre i grundare vatten (här är det ca 9-10 meter djupt).

Det är varmt i vattnet och solen skiner. Örjan simmar omkring med huvudet under vatten hållande i båten med ena handen, letandes efter sköldpaddor. Inte särskilt snabbt vänjer jag mig vid att andas under vatten och kan njuta av snorklingen. En bit bort ser jag en stor sten men när Örjan frenetiskt pekar ditåt ser jag att stenen rör sig. En stor havssköldpadda - större än jag trodde att de skulle vara. Han (sköldpaddan, inte Örjan) käkar sjögräs på botten och verkar ha det ganska gött. En stund senare ser vi en till som nafsar gräs på botten. Örjan släpper båten (!) och dyker ner för att aktivera sköldpaddan. Den simmar ifrån honom ganska lätt med bara ett par fentag. Efter att vi simmat omkring typ en timme är vi nöjda och går upp i båten och Örjan tar oss vidare till nästa plats där det ska finnas en massa färgglada fiskar.

I kiosken kunde man köpa bröd/bullar att mata fiskarna med så vi köpte två fiskbullar (HA!) där innan vi gav oss ut på den lilla båten. Här är det grundare, bara 2-4 meter, och man ser koraller och fisk tydligt. Jag testar simfötterna igen men kommer underfund med att jag trivs bättre med mina egna fötter som jag känner så väl. Fiskbullarna funkar bra och fiskarna flockas runt Heidi, Mattanten, när hon river av små brödbitar. Både små och stora (ca 30 cm långa) fiskar kommer väldigt nära för att få sig en munsbit! Plötsligt skär jag mig under foten. Råkar komma åt en korall eller en sten, så det svider till. Simmar tillbaka till båten där Örjan sitter, och visar honom. "Det är ingen fara väl?" frågar jag. Han tar tag i foten, öppnar såret med tummarna och säger att det nog går bra. Blöder bara lite grand. Det slår mig att en droppe blod kan attrahera hajar från flera kilometers avstånd och jag frågar nervöst "men det finns väl inga hajar här ändå va, hehe?" Örjan skrattar lite och säger att "Nej nej, det finns inga hajar här. Hade det funnits hajar här hade vi ätit dem!" med ett leende. Med dessa ord påminns jag om vår plats i näringskedjan och hajskräcken är som bortblåst.