Efter två nätter på det första stället ska vi byta boende och plats. Vi åker lite söderut från Seminyak till ett ställe som heter Legian i en region som heter Kuta. Känd för liv och rörelse - innebärande fest och surf för många men inte vårt hotell som heter The ONE Legian. Vi hittade detta hotell på Hotels.com där det råkade vara kraftigt rabatterat precis när vi kollade. Vi betalade ca 5000 spänn för tre veckor, och ordinarie pris skulle varit 19000. Det var förstås helt fantastiskt. Stort, rent, luftigt, lyxigt. Supertrevlig personal, enorm frukostbuffé, takpool, bra (dock dyr) restaurang på taket, växter, live-musik varje dag - hur mysigt som helst! I receptionen blir vi informerade om Nyepi och vad Silent Day innebär för oss och vi måste skriva under ett dokument där vi försäkrar att vi kommer att respektera och följa det som gäller - alltså att vi inte komma festa och vara högljudda, försöka ta oss ut från hotellet eller liknande. Dryga böter väntar den som bryter mot dessa föreskrifter. Helt okej, vi skriver under på det. När vi kommer till vårt rumt blir vi oväntat nog besvikna. Allt man önskar finns där (AC, mini-kyl, tv, värdeskåp) men rummet är väldigt litet och vi hade längtat efter att kunna packa upp våra väskor ordentligt. Kontaktar receptionen och berättar att vi önskar ett större rum. Vi blir visade ett som blir bättre. Detta är dock en uppgradering som kostar lite extra, knappt 100:- per dygn vilket vi absolut känner att vi vill lägga. 50 spänn vardera är det definitivt värt att trivas istället för att kännas ihopträngda! Vi vet ju att vi ska bo med andra på hostel eller i bil under resten av resan så nu vill vi skämma bort oss :)

Vi ger oss ut en sväng sådär som vi brukar när vi hamnar på ett nytt ställe. Att utforska omgivningen, veta var man kan handla, vilket utbud som finns etc. Det visar sig att vi bor på en väldigt lång gata fullkantad på båda sidor med affär efter affär, och restaurang efter restaurang, med massageställen och försäljare. Lite som Alona Beach i Filippinerna blir vi ständigt erbjudna att handla allt från mugghållare till konst, blandat med en och annan som vill sälja magiska svampar till oss. "Mushroom, mushroom? Good price..." viskar de när man går förbi. 15 gånger om dagen blir man frågad om man vill bli transporterad nånstans, av både mopedister och taxichaufförer. Man funderar på att starta en butik här som enbart säljer t-shirts och linnen som det står "No,  thanks!" på, så trött man blir på att säga det. Vilken guldgruva! Försäljarna är dock värre här än på Filippinerna. Här kan de bli fysiska och ställa sig i vägen för en och nästa knuffa in en i sin butik. Vid ett annat tillfälle är det en liten man som med ett leende hälsar på mig med ett handslag. Vet inte hur långt den där fascinationen av västerlänningar som vi upplevde i Indien sträcker sig, så jag tar honom i handen. Han ställer sig i vägen för mig och håller kvar min hand i sin och försöker leda in mig i butiken. Där går gränsen tänker jag. Drar tillbaka honom, vänder honom mot mig, mitt leende försvinner genast och jag stirrar honom i ögonen. "Let go..." säger jag allvarligt. Då släpper han. Visst att de vill sälja sina prylar, men vissa tekniker är helt enkelt inte okej.

Dagen efter behöver jag köpa ett linne, det är vaaaarmt här! Precis bredvid hotellet finns det en liten shop som säljer en massa olika linnen. Vi går dit och snackar med en kille där. Han frågar var vi är ifrån och han känner till Sverige och vet såklart vem Zlatan är. Vi kommer överens om 70 000 rupia (knappt 45 kr) vilket låter bra. Heidi, som är en mycket mer erfaren shoppare än jag, tycker att vi ska gå vidare och kolla utbudet innan vi köper något. Kanske är det billigare längre bort, eller så kanske hittar nåt du hellre skulle köpa. Helt rätt förstås, så vi säger att vi kanske kommer tillbaka. När vi gått en stund och kollat konkluderar vi att det första linnet är det jag ska ha, så vi går tillbaka till shopen. Det är en annan säljare där nu. Berättar att jag vill ha det där linnet och pekar. "Okey, it's 200 000 rupia (ca 125kr), but I will give you special discount,  so only 170 000". Stirrade på honom i förbluffning, visste inte ens vad jag skulle säga. Han upprepar som om problemet var att jag inte hörde. Berättar om att vi var här tidigare och fick ett annat pris. "What price? Tell me". "Nono, Bad business, don't do that. We don't want it then." säger jag och vi är på väg därifrån. Han försöker stoppa oss och han verkar plötsligt väldigt skamsen. Vet inte, man det skulle inte förvåna mig om han skulle kunna förlora jobbet för en sån sak. Bra om det funkar förstås och ingen ertappar honom (som med all annan ekonomisk brottslighet?). Säger att han andra sa 70 000. Heidi säger till honom att han får sälja det för 50 000 nu om vi ska vara intresserade. Han menar att han inte försökte lura oss, han visste bara inte om att vi varit där tidigare. Märklig ursäkt men köper linnet, om än lite motvilligt, för 50. Sånt här gör en cynisk och så fort någon försöker prata med en är svaret "no, thank you". Tråkigt.