Dag 28 på resan mellan New Orleans till Chicago. Idag var det sista dagen innan flygresan hem till Sverige. Vi skulle ta farväl av vår vän som varit med på nästan hela vår road trip. Han hade fungerat så bra i vårt sällskap. Snygg var han också, fina former, svart och mycket tillmötesgående när det gällde inställningar. Vi kallade honom för Texas. Han kunde bära mycket last och inte var han heller så törstig. Ja, vi har varit mycket bortskämda i hans sällskap. Först tänkte vi ta med honom hem till Sverige men det skulle bli för mycket övervikt. Så nu var vi alltså tvungna att säga adjö. Vi åkte in till Chicago på förmiddagen. Det var väldigt mycket trafik men han visade oss vägen så det gick mycket bra. När vi till sist vinkade hej då och hoppas att vi snart ses, tror vi att han fällde en tår. Tack för denna gång, Chrysler 300!

Nu var vi alltså fotgängare och vi bestämde oss för att stanna i Chicago under dagen. Det var ca 34° varmt och till och med Obama hade gått ut i ett tal till nationen och varnat för värmen i vissa delar av landet. Hans råd var att dricka mycket vatten, undvika att vara i solen och kolla grannen. Ja, vi försökte att följa hans råd med vattnet och solen men vi tyckte det var lite onödigt att kontakta Ulla just nu. Vi promenerade sakta genom Milleniumparken och höll oss i skuggan. Vårt mål var Field Museum. Vi hade passerat det när vi åkte en rundtur under våra första dagar i Chicago och vi såg att de visade en utställning om den kinesiska terrakottaarmén. Vi har sett den i Stockholm för ganska länge sedan och tänkte att det vore kul att se den igen. Tillslut var vi framme. En perfekt dag att tillbringa på ett museum, tänkte vi och hundratals andra, visade det sig. Men vi ställde oss i kön, det var ändå inomhus i svalkan, och väntade på vår tur att få komma in. Det tog inte så lång tid utan snart var vi inne.

Vi visste inte något om detta museum förutom det vi sett på skyltarna förut och vi blev väldigt imponerade. Mitt i entréhallen stod ett skelett av en Tyrannosaurus Rex. Hon hette Sue och hade hittats 1990 I South Dakota. En paleontolog, Susan Hendrickson, upptäckte ett nästan komplett (90%) fossil av en Tyrannosaurus Rex. Man döpte den till Sue efter upptäckaren även om man inte kunde bestämma kön. Sue är den största T-Rex man hittat. Hon var 12,8 meter lång, 3.6 meter hög och man tror att hon vägt omkring 6,4 ton när hon levde för ungefär 65 miljoner år sedan. Det var mäktigt! Bakom henne stod två fina, uppstoppade elefanter på ett podium. De såg i förhållande till Sue, ganska små ut. Vi såg att muséet var gigantiskt och att vi var tvungna att välja lite, i vilken ordning vi skulle se saker. Så vi började med att se terrakottaarmén. Den är fantastisk! Hur kunde man göra alla dessa figurer - soldater av alla olika rang, hästar, vagnar och allt annat som behövdes för att sköta ett kungarike? Man tror att denna kejsare Qui, trodde att han skulle fortsätta styra ett kungarike på andra "sidan" och behövde allt detta. Vi tittade vidare i museet, monter efter monter och upptäckte att det inte fanns något slut. Det var en gigantisk utställning med alla sorters dinosaurier. Det var en utställning kring alla olika indianstammar som funnits i USA. Det var utställningar om evolutionen och utvecklingen av människor och djur och massor av annat som vi inte hann se. I vår biljett ingick det att se en film om utgrävningen av terrakottaarmén, en film i 3D, så vi hoppade in i biografsalongen och satte oss i bekväma stolar för att se filmen. Men, vad hände då? Vi var, antagligen av utmattning eller något annat, så trötta att vi båda (alltså även Gittan!) nickade till lite då och då i biomörkret, men vi lyssnade på filmen, vi lovar.

Efter filmen tog vi en fika i muséets café och efter en sista sväng innan de stängde, gick vi en stund på strandpromenaden in mot centrala Chicago. Vi funderade lite på hur vi skulle spendera kvällen. Klockan var närmare halv sex. Vi stannade vid en lite glasskiosk och köpte, vad vi trodde en två-kulors glass. Det visade sig att de skopade upp fem kulor så vi fick vad vi tålde i glassväg. Precis när vi satt och njöt av glass och utsikt över sjön Michigan började stora regndroppar, likt vattenballonger, dimpa ner runt oss. Folk runt omkring började reagera med att titta sig omkring efter något regnskydd. Så gjorde vi också och plötsligt började alla att springa mot en park där det stod ett partytält uppställt. Flera arbetare höll på att ställa upp fler tält inför nästa veckas stora musikfest i Chicago. Vi följde strömmen och hamnade under tältet trots arbetarnas protester! Det var tur att vi fick lite skydd. Av dessa droppar blir man genomblöt av ett par, tre stycken. Regnet gick över snabbt men vi kände att det skulle vara skönt med en tidig kväll med bad på hotellet så vi tog en taxi ut till flygplatsen och vårt hotell. På resan ut blixtrade det rejält runt omkring oss och när vi var på rummet fick vi se ett vackert skådespel med blixtar och dunder och ett skyfall vi aldrig sett förr. Det fullkomligt öste ner och vinden gjorde att det såg ut att regna på tvären. Vi badade i poolen och beställde sedan lite mat via roomservice. Det smakade riktigt bra! God natt!