Dag 5 på vår lilla resa. Vi vaknade efter första natten på ett typiskt amerikanskt road Motell och gick ut i den så kallade lobbyn, för att äta gratisfrukosten som ingick.Det blev ett gapskratt! Det som stod att bjuda var munkar (naturligvis) några konstiga, färgade flingringar, bröd att rosta och det obligatoriska genomskinliga kaffe, men nu nästan kallt. Men vad gjorde det! På Palm café serverades det också frukost. Vi blev lite tidiga och behövde fördriva cirka en timme innan caféet öppnade. Då upptäckte vi Gunnar Mody:s lilla souvenirbutik, så vi gick dit. Vilken butik! Gunnar satt vid en disk mitt uppe i alla sina grejor. Det fanns en miljon saker i butiken, enligt honom. Två tågbanor löpte genom butiken, upp och ner för alla hyllorna. TV:n körde repeat på en video med musik från filmen Grease. Gunnar visade sig vara svenskättad byggnadsentreprenör med Modig som rätta efternamn. Han berättade om livet i Chicago på -40 och -50 talet och hur hans farfar kommit från Sverige och byggt upp byggföretaget som fortfarande finns i stora delar av Amerika. Verkligen spännande att prata med honom!
När vi kom ut från Gunnars affär var det fem minuter kvar innan Palms skulle öppna så vi beslöt att titta in i Atlanta museum, tills fiket öppnade. Där tog Bill Horn emot och gav oss en resa längs "memorie lane" i Atlantas historia (eller kanske hans egen). Cirka en och en halv timme senare fick vi dock inta vår efterlängtade frukost. Dagens frukost blev en Detroit omelett med skinka, svamp, lök och paprika.

Nu kände vi att vi ville dra vidare ner mot Saint Louis. Vi ställde GPS:n på Springfield för att hitta den tredje giganten utmed Route 66. Efter lite letande hittade vi honom stående vid en däckverkstad. Vi hoppade ut och fotade både oss och honom. Killarna i däckshopen gav oss konstiga blickar precis som att det vore märkligt att fotografera sig själv vid en jättestor träfigur. Peppade av att hittat den store mannen fortsatte vi mot världens största ketchupflaska. När vi kom åkande ner för en lite backe tornade den upp sig framför våra ögon. Magiskt! Det var ganska öde runt flaskan. Den stod vid en byggnad som såg ut som en gammal nedlagd fabrik. När vi for runt och fotade kom en "local" och frågade; You wann'a buy it? . Han var inte ett dugg uppspelt över att ha världens största ketchupflaska i sin lilla by. Färden fortsatte mot Saint Louis och vi skulle hitta en märklig bro, Chain of Rock-bron, som varit en del av 66:an. Det var inte lätt att hitta dit och när vi var så nära att vi såg den från en nyare bro, upptäckte vi att det var omöjligt att komma dit då det inte fanns avfarter från High way. Vi erkände oss besegrade och ville inte lägga mer tid på det. Vi hade i alla fall korsat Mississippi fyra gånger och besökt staten Missouri. Nu skulle vi hitta till en drive-in-bio vi läst om. Med hjälp av GPS:n gick det som en dans. När vi nu visste var den låg checkade vi in på ett litet motell i närheten. Killen i receptionen blev väldigt glad när han såg Rolles kamera och berättade att han var en Cannon-kille men erkände att Nikon var bättre. (Kan ha något att göra med att han var liten och smal). Han var i alla fall mycket trevlig och vi fick rabatt på rummet och han visade sin kamera. Han sa också att han samlade pengar från olika länder så vi gav honom en svensk tjuga och några mynt. Han berättade också att han skulle åka till sin hemstad nära Calcutta, där han inte varit på 12 år, för att hälsa på släkt och fotografera. Efter incheckningen åkte vi tillbaka till bion. Tyvärr, enligt en dam vi pratade med, försvinner dessa biografer. Detta ställe var det enda i Illinois. Där fanns också ett köpcentrum och några restauranger. Vi åt amerikansk kinamat. Det var helt ok! Efter det rullade vi in på bion. Det var en märklig upplevelse. Alla ordnade till det för en mysig bioupplevelse. De flesta hade pick-ups och de hade bäddat på flaket eller hade vilstolar med sig som de ordnade så att det skulle bli bekvämt. Några hade med sig extra högtalare och vi såg flak av öl. Både gammal som ung verkade ta detta evenemang på stort allvar! Det var två stora filmdukar och det visades barnfilm på den ena och action på den andra. Man fick välja vilken film man ville se och fick en plats därefter. På området fanns också ett litet hus med toaletter och försäljning av burgare, coca cola och popcorn. Härlig upplevelse att sitta i bilen och titta på bio tillsammans med 200 andra bilar. I USA älskar man verkligen sina bilar. Med detta på näthinnan säger vi God natt!