Mona Sahlin,

Jag har i veckan noterat att Mona Sahlin avgår som partiordförande för Socilademokraterna. Det kom inte direkt som en överraskning, snarare har det varit förvånande att hon inte avgick genast efter det entydiga valnederlaget. Det är med blandade känslor jag nu vinkar farväl till Mona som sossarnas etta - hon har efter Perssons avgång gjort långt mer skada för vänstern än vad jag någonsin kunnat hoppas! Hon har bollat fram o tillbaka med Vänsterpartiet, skiftat politik i otaliga sakfrågor, kompromissat med traditionella sossevärderingar, bollat för HÖJDA SKATTER i världens mest beskattade världsdel, och nu till sist brutit med de partier som för ngn månad sedan var hennes genuint allierade... Hela vänstern är nere på knä, och kvar står bl.a. Lars Ohly med tummen i baken. Jag tror inte heller han sitter som partiledare för Vänsterpartiet fram till nästa val, det är bara en tidsfråga innan han får en ny kungstanke i stil med att införa 200 000 nya offentliga jobb eller att nyblivna mammor ska börja mjölka brösten och frysa ner mjölken, så att Vänsterpartiet i jämställdhetens namn ska kunna tvinga hem männen från jobbet och kvinnorna kan återgå till att söka självhävdelse i arbetslivet. Sku vara roande att se hur den mannens familjeliv fungerar, hans barn går som bekant i friskola fast Vänsterpartiet vill förbjuda friskolornas existens... Jag kan inte skriva denna text utan att dra på smilbanden, den mannen är ett fenomen!

Att vara en vass debattör, att alltid ha svar på tal eller att kunna övertyga framför kameror i direktsändning är inte samma sak som att leda ett parti, eller att vara statsminister för den delen. Mona Sahlin har alltid vänt kappan efter vinden, hon saknar långsiktiga visioner, väljer fel sorts typer som medarbetare, saknar uppenbarligen känsla för vilka sakfrågor som för stunden är de viktigaste, ödmjukheten att erkänna misstag offentligt eller att hon helt enkelt inte har svar på vissa frågeställningar. I allt detta är Fredrik Reinfeldt en bättre klassens personlighet. Tänk er vidare denna orimlighet: det svenska folket väljer Thomas Östros till ny finansminister istället för Anders Borg, givet hur den sistnämnde lotsat Sverige genom den ekonomiska krisen som ännu skakar flera europeiska länder. Thomas Östros erkänner nu öppet att han underkänner det egna partiets politik, men för två månader sedan satt han framför mikrofoner och kameror och försökte övertyga allt och alla om dess förträfflighet - vilken orm! Höstens val stod inte mellan spelare från samma division, det fanns bara ett genuint alternativ. Kanske TÖ ska återgå till Skolverket och fortsätta jaga kristna friskolor, det var han ju så "bra" på då han var skolminister..?

Även Alliansen har delikata problem att lösa. KD och dess väljare har tillsammans med sina allierade lyckats bryta sossarnas maktmonopol, men var finns nu den egna röda linjen? Om inte Göran Hägglund inom en snar framtid sätter en rak och tydlig kurs och därmed bl.a. tar ställning i flera religiöst färgade frågor, så kommer KD inte att vara i riksdagen om fyra år. Kan Reinfeldt vinna alla dessa kommande partilösa väljare? Då måste han definitivt göra ngt åt den svenska familje- och abortpolitiken... Eller stiger Miljöpartiet in i Allianssamarbetet istället för KD om fyra år?

Man borde starta ett eget parti, förstås - mot fri abort, mera pengar och frihet åt folket, kapa kyrkan från staten och heja Israel! Som finansminster föreslås Markus Josefsson och som propagandaminster John Eriksson, de enda ministrar ett enat rike behöver. För uttömmande utläggningar framför kamerorna sku jag ringa min svåger, och då ryssarna kapar gasledningen sku jag fråga Oskar; hur lösa energiproblemen? Alla övriga frågor skulle Chefen få lösa från bastulaven på Gummerusgränd 6.

ps. Du missade väl inte matchen igår? Ds.