Jag har förstått att det bland författare och spökskrivare är ett absolut branschvedertaget faktum, att ifall verk av självbiografiska slag överhuvudtaget (obs, skrivet som ett ord!) skall ge ett trovärdigt, för att inte säga läsvärt, intryck så måste även de smaskigaste och mest genanta berättelserna angående huvudersonen inkluderas i verket. Jag kan givetvis inte nöja mig med någonting mindre än detta, så here goes...

Då lilla Lars-Erik för länge sedan var ute på bakgården, fixandes i all enkelhet (som jag brukar än idag), så var det allt som oftast bara en tidsfråga innan pappa stack ut huvudet genom fönstret och ropade (som han brukar än idag) att "om jag inte kom in och hämtade en mössa så sku jag med all säkerhet få öroninflammation och vi sku vara tvungna att fara till doktorn och spola mina örgångar. Och att spola öronen, det är inte lukrativt" (det är möjligt att pappa inte använde just det sista ordet då han talade med sin femårige son, men ni förstår poängen). Att spola öronen, det är det värsta bland öden.

I förra veckan var Lars-Erik, 26 år gammal, och spolade örgångarna på en klinik i centrala Guangzhou. Det var ingen humor alls. Pappa hade rätt. Igen.

Jag har i ca fyra veckors tid kunnat höra ett pappersgnuggande ljud i öronen då jag rensat dessa med bomullspinnar. Detta har inte bevärat mig alls, innan vi var och simmade i Sanya - jag insåg att det e dags att utnyttja reseförsäkringen och fara till stan för att få professionell hjälp (provade först själv med pincett, man kommer väldans långt in i örat bara viljan finns!). Damen som var min läkare, Dr Lu, blev först lite förolämpad då hon hörde att jag bokat tid till henne för att få mina örgångar rengjorda - "you should not need an appointment for a simple procedure like this". Men inga fick hon heller ut någonting med pincetten! Vi bytte rum, beställde varmt vatten och en sjuksköterska som assisterade - simple procedure? Skulle inte tro det.

Efter fyra milda försök så varnade Dr Lu mig inför femte försöket att nu kan det faktiskt kanske göra lite ont, men vi ska nog få ut skiten. Det gjorde ont, tusan vad hon tryckte på. Mitt i smärtan så letade jag febrilt efter mitt happy place, tills ut ur dimmorna steg Jaap Stam! Han spände blicken i mig o förklarade att den som inte närsomhelst kan stiga ut över sidlinjen för att sy ett par stygn i sitt spräckta ögonbryn (under pågående match, utan bedövning) är en liten flicka. Jag bet ihop. Och sedan hörde jag plötsligt det förlösande ljudet av forsande vatten och en papperstuss som spolas ut ut örat. Den var lika stor som min tumnagel! "What have you been up to, mr Goran?" Ehe... Sanningen är att jag vet exakt när jag stoppade papper i mina öron. Det var kanske andra eller tredje helgen i Guangzhou, och pojkarna hade övertalat mig att följa med på krog. Efter kanske 20 minuter höll mina trumhinnor på att spricka av den höga ljudnivån, så jag tog lite initiativ med en pappersservett... Dr Lu skrattade: "I am going to tell that story to my children tonight!" Ute i receptionen såg jag genom diplomen på väggen att Dr Lu var klinikens Chief Medical Manager. Haha, att rensa patienters örgångar kanske inte hör till hennes huvudsakliga utmaningar!

Väl ute på gatan hittade jag snabbt ett Starbuckshak. Jag ger mig och Jaap Stam top ranking för väl genomförd behandlingssession. Dr Lu skämdes nog lite för sitt osakliga beteende, så hon fakturerade bara 250 yuan istället för sagda 700 per 20 min. Eller så hade hon bara roligt.