Maxade sista helgen med ett besök på Callys gård och en game farm på väg tillbaka till Windhoek.. Det är helt galet hur ogärna jag vill lämna detta ställe, men skolan måste ju avslutas och det kommer bli helt underbart när allt är klart! Nu väntar några intensiva skolveckor innan sommar och frihet. Än vet jag inte vad som ska hända i framtiden. Jag trodde att jag hade det fint planerat, men "förut var jag obeslutsam, men nu vet jag inte längre...

Nu börjar tiden här lida mot sitt slut.. Jag har inte alls lust att åka hem, inte än. I början av min resa var jag skeptisk, men jag har fastnat för det här stället. Kanske mest tack vare alla underbara människor jag träffat och lärt känna. De tokiga turisterna, the locals och vinnare i alla kategorier är japanerna! Jag brukar inte vilja åka tillbaka till ställen jag varit på men detta hostel och denna stad har tagit en bit av mitt hjärta som jag...

Jaha, det var alltså till sjukhuset jag skulle gå först.. Man lär sig så länge man lever. Idag testade jag att gå till sjukhusets avdelning för mental health för att kontakta en kvinna vars namn jag fått av en professor på UNAM. Jag hittade Lydias kontor och satte mig ner för att vänta. På dörren stod det "Therapy in progress. Do not disturb!", så jag väntade snällt. Vad jag inte förväntade mig var att folk skulle komma och knacka på dörren...

"Hade vi avtalat tid för möte?!" "Ja, nu klockan nio...om det passar?" "Eh, det har jag helt glömt.. Jag har ett möte i stan klockan halv tio och ska åka nu.." Japp, välkommen till Namibia! Ciao!

Det blir verkligen inte alltid som man tänkt sig här i Namibia.. I skrivande stund skulle jag egentligen intervjua en kvinna från en stödgrupp, men nej. Hon bad mig ringa henne femton minuter innan intervjun så att hon kunde hämta upp mig. När jag ringde hörde jag direkt att hon var sjuk. Typiskt! Hon får krya på sig och förhoppningsvis kan vi göra intervjun imorgon eller fredag. C'est la vie! Nu skall jag vara produktiv och transkribera intervjue...