Jaha, det var alltså till sjukhuset jag skulle gå först..

Man lär sig så länge man lever. Idag testade jag att gå till sjukhusets avdelning för mental health för att kontakta en kvinna vars namn jag fått av en professor på UNAM. Jag hittade Lydias kontor och satte mig ner för att vänta. På dörren stod det "Therapy in progress. Do not disturb!", så jag väntade snällt. Vad jag inte förväntade mig var att folk skulle komma och knacka på dörren som om ingenting.. Hon var tydligen inte upptagen och försynt som man är väntade jag lite för länge. I vilket fall som helst visste hon inget om att jag skulle komma eller vem jag var, men hon ringde snabbt till UNAM och bekräftade vem jag var och så frågade hon vem jag ville intervjua, ringde några samtal och sa "du kan göra intervjuerna nu, socialarbetaren är redo och sjuksköterskan kan du gå till direkt efter!" Jag var inte direkt beredd på att det skulle gå så smidigt så jag fick springa hem och hämta mina saker på direkten.

Väl tillbaka efter att jag som vanligt blivit attackerad av ilskna myror (börjar vänja mig vid det) satte jag mig för att vänta. Ja, skylten satt ju kvar på hennes dörr, men denna gång kunde jag faktiskt höra att hon var upptagen. Medan jag väntade kom polis med en grupp patienter, några med handbojor, några utan. Alla stirrade på mig och några fnissade medan de uppenbarligen pratade om mig.. En hemlös man, i urinstinkande, leriga kläder satte sig precis bredvid mig och kom minut för minut närmre och närmre. Det fnissande paret glodde än mer, en äldre dam fixerade blicken på mig och ja, det hela kändes rätt komiskt faktiskt.

Två intervjuer senare frågade psykologen om jag kände mig nöjd för dagen eller om jag ville intervjua någon mer. Självklart fler om det är möjligt, sa jag och tillade att en manlig sjuksköterska skulle uppskattas. De sa att en manlig sköterska som arbetar på rättspsyk skulle passa, men jag får inte lov att gå till den avdelningen så han skulle komma dit vi var. Fast när han kom frågade han om jag ville ha en rundtur på rättspsyk och smart som jag är hängde jag på innan någon hann stoppa mig. Genom metalldetektorer och låsta dörrar kom vi in på innergården där alla patienter var samlade och inte helt oväntat var jag dagens höjdpunkt och alla glodde och hälsade mig välkommen. Vi gjorde intervjun bredvid "cellerna" (patientrummen) och på vägen ut fick jag kliva över patienter som låg på trappen på gården.. Hmm.. Den manliga sjuksköterskan tyckte att jag skulle komma dit för att arbeta med utveckling av deras vård inom Rättspsykiatri.. Ja, varför inte?

Life is good, men snart lämnar jag tyvärr detta underbara land. Tillbaka till tråkiga Sverige, blä.

Cheers!