Paris Saint Germain forlorade just den andra semifinalplatsen i Champions League men vi ar glada anda. Peru slutar dock inte att att overraska oss med svindlande landskap och fantastiska vyer. Vara tre dagar i Huacachina har varit annorlunda men mycket roliga. Huacachina ar den lilla, lilla staden (byn?) som ar belagen knappa tio minuter utanfor den storre staden Ica som bada ligger i Atacamaoknen. Huacachina ar ursprungligen ett tillhall for rika Peruaner men har nu for tiden forvandlats till ett tillhall for turister och backpackers. Omgiven av 1000 meter hoga sanddyner och med en liten oas och nagra palmer bland de fa hus som finns, skulle vi kunna missta oss for att vara i vilket arabland som helst. Enligt uppgifter bor det ungefar 200 invanare i Huacachina men det verkar snarare som att det ar 20. Vad gor man egentligen har, kanske ni undrar. Svaret ar enkelt: man slappar och aker sandboard.

Jag namnde att Huacachina ar omgiven av otroligt hoga sanddyner. Och dessutom MANGA sadana. Detta har peruanerna gjort till en inkomstkalla genom att slipa till en brada och satta fast tva kardborreband pa. Backpackers vallfardar hit for att slappa vid de forvananstvart manga hospedajes som finns (som alla saklart har pool eftersom det varje dag ar 35 grader varmt har) och for att susa nerfor brandta sluttningar pa en liten brada. Det later ju kul, sa bestamde oss for att prova samma sak!

Igar klockan 16.30 satte jag och Louise oss tillsammans med 10 andra resenarer i en gigantiskt stor dunebuggy. Det som var inkluderat i de tva timmar vi betalade for var att aka snabbt i motordrivet fordon genom oknen, samt sandboarding (vilket ar precis vad det later som). Motorn startades och vi rullade sakta genom staden for att sedan borja klattra uppfor. Nar vi val kom upp for forsta dynen borjade var chauffor dra pa ordentligt och sparade inte pa hastkrafterna. Vi for hit och dit i buggien som krangde upp och ner och av och an i cirka tio minuter. Det kandes ungefar som att aka bergochdalbana i Liseberg, ni vet dar man ibland kan uppleva ett sant harligt sug i magen.

Forsta stoppet vi gjorde var vid en myyycket brandt backe, dar vi skulle lagga oss pa mage pa vara brador och bli knuffade utfor stupet for att forsvinna ner i vad som sag ut att vara en avgrund. Louise skulle saklart vara varst av alla och avslutade sitt ak med en REJAL vurpa och till foljd av detta tog hon med sig halva Atacama som souvenir i trosorna.

Andra stoppet var vid tre inte fullt sa brandta backar, och denna gang skulle vi prova att sta pa vara brador. Detta gick inte fullt sa snabbt, men var lite svarare. Har var Louise bra mycket duktigare an forut, och tog igen for sin tidigare show.

Vid tredje stoppet trodde ingen av oss som var med att vi verkligen skulle aka ner for den sista backen. "Det maste vara ett skamt", sa nagon. "Det tror jag ocksa", sa en annan. Det var inget skamt. Sportig som jag ar (Kristoffer) visade jag da vagen for resten av gruppen och lade mig med huvudet fore och tittade ner for en backe som maste ha lutat minst 50 grader. Resultatet blev ungefar 1,2 km/h per grad som backen lutade. I 60 km/h RYCKTE jag nerfor i nagra hundra meter och sanden sprutade omkring mig som om nagon stod och blastrade. Fullpumpad av adrenalin stallde jag mig sedan upp och ropade at de andra: "VAMOS!". Till en borjan var de tveksamma men till slut kom de en efter en som projektiler emot mig. Aven denna gang klarade Louise sig med bravur och vi kunde glatt satta oss vi var buggie for en intensiv och skumpig fard tillbaka till Huacachina.

Ett plus med att befinna sig i en oken ar att vi lyckas behalla var fina branna. Vi far se hur det blir imorgon med den saken, nar vi aterigen kommer att vistas hogt uppe bland molnen. Nasta destination blir namligen staden Arequipa dar god mat, fin natur och trekking vantar.

Ma gott dar hemma, vi hors snart!
Kram fran Louise "vurpan" Friberger och Kritoffer.

PS. Vi har SKYHOGA forvantningar pa bussresan fran Ica till Arequipa som vi betalade dyra pengar for. "Billigt", tankte vi nar vi pa natet kryssade i tva VIP-biljetter for 65 soles styck (ungefar 150 svenska kronor). Nu har vi dock lart oss att man inte borde kopa bussbiljetter sent pa kvallen, speciellt inte efter en halv flaska vin. De 65 soles som vi trodde att vi betalade for en bussbiljett var i sjalva verket 65 DOLLAR. Sa ni kan tanka er hur snopna vi blev nar vi dagen efter fick syn pa var senaste transaktion. 900 kronor?! Ja, ja. Varre saker har hant och vi lever fortfarande! DS.