Tre dagar och tva natter. Sa mycket tid tillbringade vi i vad som enligt sakra kallor ar en canyon som ar dubbelt sa djup som Grand Canyon. Vi har gatt mycket nerfor, vi har gatt mycket pa plan mark, och vi har gatt lika mycket uppfor. Vi har vistats i en dal omgiven av 4000 meter hoga bergvaggar, sett solen ga ner over snotackta bergstoppar, badat i en oasliknande pool med utsikt over den osannolika omgivningen, atit soppa kokad pa quinoa tillsammans med alpacka, och vi har vandrat!

Mycket tidiga morgnar ar numera inget att snacka om for var del, sa det var givet att 02.30 kliva upp somndruckna och checka ut fran vart hostel och hoppa in i en iskall minibuss tillsammans med sju andra halvsovande individer fran varlden over. Efter en SVINKALL tre timmar lang bilfard (med is pa rutorna) fran den vita staden Arequipa till bergsbyn Chivay i Colca Canyon blev vi serverade en efterlangtad frukost dar vi bland annat fick prova en varm juice (aven den gjord pa quinoa) toppad med mjolk. Spannande, annorlund, men gott! Vi blev introducerade for de andra i var grupp, och sa aven var guid Armando, och nar alla hade kopt toalettpapper och vatten satte vi oss i bussen igen.

Efter en inte fullt sa lang bilfard stannade vi vid utsiktsplatsen Cruz del Condor dar man med lite tur kan fa sa condorer. Tur hade vi, och fick span pa sakert tio stycken majestatiska condorer (som man kan se pa bilden till inlagget) som svavade omkring over den hopande turistmassan. Ungefar 100 foton senare gled vi pa skumpig grusvag (svindlande, saklart) vidare mot platsen dar vi skulle starta var vandring. Forsta dagen var i princip den jobbigaste. Pa brant och slingrig stig tog vi oss sakta men sakert nerat, tills vi efter tre timmar nadde botten av canyonen. Dar fick vi en liten aterhamtningspaus och med chans att vila lite i skuggan. Sedan fortsatte vi i cirka en halvtimme till den lilla, lilla by dar vi skulle tillbringa natten. Det vi framst slas over ar hur mycket olika manniskors vardag kan skilja sig fran varandra. Sjukvardsutbildade som vi ar borjade vi genast undra: Vad hander om nagen far en stroke?! Enkelt, slang upp personen pa en mula och rid 1-2 timmar till narmaste by med utbildad doktor. Som tur ar hande inget sadant och den kvallen somnade vi tidigt under ett lager av tjocka filtar.

Den andra dagen var den lattaste. Frukost 8.00. Avfard till nasta destination 9.00. Denna gang inte fullt sa mycket nerfor, och inte heller uppfor. En behaglig vandring pa tre timmar med andra ord. Fordelen med att slippa titta var du satter fotterna varje steg ar att du faktiskt kan NJUTA av utsikten (aven om altituden far dig att flasa som en tjock ko). Efter den skona vandringen nadde vi fram till, vad som vi hade hort kallas for, "oasen". Nar vi kom dit forstod vi varfor, aven om den klassiska oken-oasen sakert ser nagot annorlunda ut. Prunkande tradgardar med svimmingpool och hangmattor. Dar gick det sannerligen att sla ihjal en eftermiddag utan problem.

Vilan fran gardagen var valbehovlig. Eftersom vi valde att ga ner i en canyon var vi sjalvklart tvungna att ga upp igen. Dagen framfor oss var lang nar vi, aterigen somndruckna, klev upp 04.00 och snorde pa oss kangorna. Den forsta halvtimmen uppfor i kolsvart morker var saklart spannande. Nar solen val letade sig fram over bergstopparna, och nar vi nastan var uppe pa toppen, sa var vi glada over att ha startat vandringen sa pass tidigt. Pa den hojden, ungefar 4000 meter over havet, sa kan solen verkligen vara GASSANDE. Aven denna gang kande vi oss som tva klumpar pa 150 kilo vardera nar vi sakta men sakert sicksackade uppfor den branta bergvaggen. Pa toppen fick vi en valfortjant vila (med snickers inkluderat!) innan vi fortsatte till den riktiga frukosten, ocksa den mycket efterlangtad, i annu en liten bergsby: Cabanaconde.

Ett par koppar kaffe, aggrora och manga bitar brod senare borjade vi den nagot sega farden tillbaka till Arequipa. Vi gjorde nagra stopp pa vagen och fick ta nagra bilder pa 6000 meter hoga vulkaner, alpackor och annat typiskt for det Peruanska hoglandet. En mycket lyckad helg med skon vandring, och bra traning infor kommande inkaleden!

Imorgon ska vi till Puno som ar belaget vid Titicacasjon, som blir var sista anhalt i Peru innan vi ger oss in i grannlandet Bolivia!

Jag hoppas att vi snart har lage att lagga upp lite bilder har pa bloggen, men tills dess: Skot om er och ha det BAST! Vi langtar efter vanner och familj och borjar fa seriosa sug efter konstiga svenska matratter som kalpudding och kaviar.

Kram fran Louise och Kristoffer!