Vi ska åka båt till Yanuca Island. "Best trip ever" står det på tavlan. I schemat ingår båttur, snorkling, fiskning, bbq lunch, soft drinks, island trip. Flippers, snorkel ska fixas. När vi är på väg till aktivitetsdisken där sånt delas ut, ser vi en av personalen som kommer gående med en stor låda full med dessa grejer, så vi hänger efter honom till lastbilen där lådan lastas in. Han har tagit så det finns till alla. "Two from K8, if you're gonna check us off the list", säger jag när jag hoppar upp på flaket. Vi har anmält oss på listan dagen innan, men Niko verkar inte alls hänga med på vad jag pratar om. Kanske är han fortfarande hög.

Igår kväll när vi satt och käka middag kom han skrikande springandes bland borden och jagade hundarna som bor här på resorten medan han klappade sina händer och skrattade. Han har stundtals betett sig lite konstigt ända sedan vi kom hit. Det finns en del "surferdudes" här, som kallar varandra för "bro", "dawg", och "dude" om vartannat. De är som karaktärer ur ett manus. Långhåriga, taniga, till synes ständigt påverkade av något, och pratar som den gamla sköldpaddan i Hitta Nemo. En av dem har inga byxor eller shorts som passar (och inga kalsonger alls) och går därför ständigt och visar springan medan han håller i shortsen med ena handen, och en kanna öl i andra, alternativt liksom haltandes med ena benet utböjt för att inte tappa brallorna. Varje dag. Jag menar inte att dra alla surferdudes över en kam här, men det är uppenbart (på så sätt att de inte ens försöker dölja det) att just dessa konsumerar diverse substanser för att bli fulla, höga, eller båda. Killen i det finska paret som vi hängt en del med, Elmo, berättade att en av dem poppat ner Vicodin (ångestdämpande medicin i tablettform) i hans drink. Inte smugit ner. Nänä, mer lagt i. Mitt framför näsan, som att: "här, jag bjuder". Varpå Elmo ställt den åt sidan och bett om en ny drink. De här snubbarna har Niko varit i umgänge med. Han sätter sig bredvid Heidi och frågar inövat och entonigt var vi är ifrån. Han ställde samma fråga häromdagen och vi pratade en stund. Han var nog påverkad av något annat den gången. Nu är hans ögon helt tomma. Tittar på honom utan att svara på hans fråga om frågar om han är hög just nu. "I'm veeeery high right now." Det sitter gäster överallt och alla vet att han "jobbar" där, även om han förmodligen är ledig denna afton. "What do you do to get high here?", frågar jag av ren nyfikenhet. "Oh well, mushrooms.  Alooot of tablettes. Smoke weed." Sen frågar han människorna vid bordet bredvid var de kommer ifrån.

Hur som helst så verkar det inte som att vi behöver anmäla oss mer, utan det är bara att hänga på. När vi kommer fram till båten och hoppar ner från lastbilsflaket frågar en i personalen om vi inte har någon snorkelutrustning. Nä, det har vi inte. Berättar om lådan som tydligen är grejer till en sex-personersfamilj. Denna fråga kunde man ju ställt innan vi lämnade resorten. Nu är det inget att göra. Familjen säger försäkrande att vi kan låna deras; de kommer inte använda den hela tiden ändå. Vi går ombord på två olika båtar och lättar ankar. Den inledande båtfärden är studsig. Vi hoppar över vågorna och landar hårt. Alla gillar inte det. Elmo frågar hur lång tid det tar till ön. Kapten Keni visar upp fyra fingrar. Fyra timmar. Heidi får en skräckslagen blick i ögonen. Det visar sig dock att byns Pastor Keni inte alltid håller sig till sanningen, utan skojar en hel del. Det är en timmes åktur till ön. Halvvägs dit tycker kapten Keni att han ser en svärdfisk och vi stannar, plockar ner fiskespöna och slänger ut krokarna med sina drag i vattnet. Linorna surrar ut i det stora blå samtidigt som handtagen sätts ner i svetsade håligheter i båten, där de inte kan komma loss. Ingen nappar. "No fish in Fiji", säger vi. Den andra båten har för längesen dragit vidare och är utom synhåll, förmodligen redan på ön. Efter en halvtimme ger vi upp och drar in dragen för att fortsätta mot vårt mål. Saltvattnet stänker in i båten när den slåt mot vågorna.

Båten stannar vid en liten ö och vi kan snorkla. Eller ja...alla andra kan göra det. Den andra båten har varit här ett tag. Barnen i familjen har simmat till ön och leker där. Vi hoppar i plurret och simmar de 200 meterna dit. Träffar mamman på halva vägen, hon säger att vi kan låna deras utrustning nu. Simma bort och hämta den på ön bara. Så vi simmar dit.

Vi ser inte var vi simmar, så Heidi simmar in i nån sten eller korall och få skrapsår på knät. Snart landar vi på ön och jag lånar ett par fenor och en mask och ger mig ut. Heidi går en sväng på torra land. Nu när jag ser under ytan överraskas jag över vilket tur vi hade som inte skadade oss mer. Det finns vassa grejer här, riktigt nära, men inte över, ytan! Det är väl lågt tidvatten antar jag. Det är strömt dessutom, så ingen vidare snorklingstrip.

Tar några foton med GoPro-kameran under vattnet så jag kan visa Heidi sen. Simmar tillbaka och berättar för henne att vi måste vara försiktiga på vägen tillbaka då vi återigen inte har syn under vattnet. En av personalen kommer till ön och meddelar att vi ska tillbaka till båten och att vi ska följa honom. Heidi simmar efter honom och jag efter henne. Hon klarar sig, men jag river upp magen på revet. Svider och blöder lite grann. Torkar och tvättar rent med handsprit och saliv när jag kommer tillbaka på båten. Revet rev oss. Vi rev oss på revet. Reven rev en annan rev.

Vi närmar oss den vackra ön. En strand med palmer, några små hus framför berget och klarblått vatten. Vi går i land och vilar. Det ska ta ett tag innan lunchen är klar. Alla får göra vad de vill. Kapten Keni lägger sig och sover efter att han skojat lite med damerna på ön. Vi och finnarna ligger och snackar lite, sen tränar vi att stå och gå på händer. Ser en sned palm som jag vill klättra upp på, så det gör jag. Elmo testar att jonglera med kokosnötter. Rena cirkusen. Lekplats för vuxna. Sedan följer vi i Kenis fotspår och tar en tupplur. Heidi och finskan Marjo går längs stranden. Efter lång väntan kommer lunchen. Det bjuds på kyckling, segt nötkött, bröd, frukt och sallad. Gott med mat nu! En tant säljer smycken och annat från en filt på gräsmattan. Heidi köper en fin kokosnötshandväska och lite smycken.

En timme eller så senare så är det dags för vår "15-minute trek" (fiji time) som det stod på schemat på tavlan där vi anmälde oss. Keni pekar i riktning mot en stig som ska ta oss uppför berget. Vi tog med våra skor för detta ändamål. Finnarna är före oss uppför eftersom vi var på stranden när det hände, så vi går efter. Snart märker jag att ingen inhemsk leder den här expeditionen. Snart fattar jag varför. Det går verkligen uppför! På vissa ställen finns det rep så att man ska kunna komma upp och ner utan att riskera livhanken. Efter en kvarts flåsande kommer vi ifatt Marjo som har stannat vid en liten platå. Hon har gett upp och känner inte att hon behöver gå högre. Elmo har gått vidare, men honom kommer vi snabbt ifatt. Efter en ordentlig stigning står han framför en återvändsgränd och tittar ner mot oss. "Kom inte upp hit! Det slutar här!" Han blänker av svett och svär på finska över sina flip-flops som inte vill ge hans fötter stabilitet i starkt lutande grus och gräs. Troligtvis slutade treken officiellt där Marjo slutade vandra. Utsikten blockeras härifrån till stor del av vildväxt vegetation. Svetten rinner och vi ger oss av neråt. Det får gå ganska långsamt, Jag stannar och ser till att Elmo kommer ner ordentligt. Han får ta av sig flip-flopsen, vilket innebär att det torra gräset och pinnarna sticker hans fötter. När vi efter viss möda kommer ner går vi direkt ner och svalkar oss i vattnet.