Tristessen tog överhanden lite, så vi tänker åka till Suva, Fijis huvudstad. Tar farväl av Elmo och Marjo och går mot bussen. När vi efter drygt en och en halv timme kommer fram kommer vi bara runt två hörn innan en äldre man i skjorta ser att vi verkar vilsna när vi ser oss omkring efter vilket håll vi ska ta. Han presenterar sig som George. Han berättar lite om vad som ligger i de olika riktningarna och undrar vad vi söker. Letar efter en optiker faktiskt. En sån där liten, liten skruv som håller ihop hela apparaten har lossnat från både mina och Heidis solbrillor. George visar väger och följer med oss till en optiker där han väntar med oss. Efter det är färdigt ska han visa var vi kan köpa fina Fiji-tillverkade grejer för att stödja öns befolkning och deras produktion. Vilken trevlig man som tar sig tid till att hjälpa oss! Medan vi väntar på optikern visar han Heidi till en toalett. Innan de går ger jag Heidi en blick och frågar om det känns okej. Vi har ju faktiskt precis träffat honom. Brillorna fixas gratis och det enda optikern ber om är att ifall vi har lite växel så får vi gärna lägga det i burken på disken där de samlar in pengar till cyklonen Winstons offer på norra sidan av ön. Det gör vi gärna. George visar oss sedan till butiken med en massa fina fijikläder. Han är med oss i över en timme och min initiala misstänksamhet är borta. Folk är helt enkelt väldigt trevliga här, och vill hjälpa de som besöker ön! Han verkar godhjärtad. Vi frågar efter ett ställe att käka lunch på har han ett bra tips. Vi går över gatan sen pekar han och förklarar vägen. I en handvändning är leendet borta och hans är utsträckt mot mig, handflatan upp. "Ge mig något till lunch", säger han. Jag förstår inte. "Bara ge mig något till lunch". Vadå, vill han ha pengar? Jag tar fram en tiodollarsedel. Han säger att vi ska ge honom en tjuga istället så får vi tian tillbaka. Han frågar inte, han säger. Rösten låter nästan hotfull och allting går på bara några sekunder. Han tackar och går iväg i en annan riktning. Vi är helt paffa. Känner oss svikna på någit sätt. Han verkade så trevlig och genuin, men så var han bara ute efter pengar ändå. Vår misstänksamhet stämde trots allt, och det är nog mest det vi är lite ledsna över - att cynismen växer inom oss.

När vi har käkat går vi en runda i stan. Bussen hem avgår förstås Fiji-time - nu väntar bussen tills att det är fullt till sista plats (typ 90 pers) innan den kör iväg. De visar nån ny dålig Steven Segal-film på platt-tvn där fram.