Dag 12 Gruva, festival och nya vänner

I dag hade vi inga direkta planer för förmiddagen. Eftersom hotellet inte serverade frukost hade portiern tipsat om ett ställe i Downtown Spruce Pine. Vi skrev in adressen i GPS:en och drog iväg. Det visade sig att stället låg 3 minuter från vårt hotell. Frukosten var god! Rolle drog sitt gamla skämt där han frågade Gittan "Why does seagulls fly over seas?". När vi gick ut från restaurangen frågade Gittan en man som såg "local" ut om han visste något om de grupper som skulle spela på festivalen idag. Han sa att det inte var Bluegrass och att han därför aldrig varit där. Det satt ett par utanför och hörde vår konversation. Damen ursäktade sig men ville berätta att bandet som skulle spela sist på lördagskvällen var bra. Den som sjöng i den gruppen var en kvinna som till vardags var en delstatsdomare. Vi stannade och pratade en stund med dem och vi frågade dem om de kände till en gruva i närheten som Gittan sett på nätet. De visade sig att de bodde precis i närheten av den och att de tyckte det var värt resan att besöka den.

Sagt och gjort, vi drog iväg mot Emerald Village, som stället hette. Där gick vi en självguidad tur och fick lära oss mycket om gruvdrift under 1920-talet då gruvan hade sin storhetstid. I gruvan bröt man i huvudsak kvarts men man fick också upp en hel del ädelstenar. Av kvartsen gjordes man skurpulver som man gav namnet Bon Ami, efter gruvans namn. Det fanns möjlighet att vaska efter ädelstenar. Man kunde köpa en hink med grus och sten från gruvan och sätta sig i en vaskränna och sila fram fina stenar. Det såg ut att vara populärt, främst av barnfamiljer. Vi däremot vaskar bara champagne, så vi köpte ingen hink med grus. Det var mycket intressant att läsa och titta på kring gruvan så vi fördrev förmiddagen där.

Väl tillbaka till Spruce Pine packade vi om och tog med oss våra stolar och gick till festivalen. För att komma till festivalområdet var vi tvungna att gå över en gammal träbro. Den gick över järnvägen och en flod. Mitt på bron satte en skylt om att man inte fick stanna på bron eller luta sig mot räcket. Det kändes ju så där med tanke på säkerheten. Vi mötte ett sällskap där en pojke i 7-årsålder läste skylten högt för de andra. De stannade och lyssnade och han blev ganska upprörd över att de stannat för det var ju förbjudet. Vi, som laglydiga svenskar, kunde känna med honom men passerade med ett leende.

På festplatsen bestämde vi oss för att äta lite lunch. Det blev en tallrik med pulled pork, samma typ som gårdagens. Den enda skillnaden var att Rolle hade fått syn på öltältet och stegade dit för att köpa något att dricka till maten. Där blev han tvungen att legitimera sig och fick ett armband där det stod att han var över 21 år och att det är kontrollerat och klarlagt. Ett tag senare såg vi en äldre man, säkerligen i nittioårsåldern, som också hade ett likadant armband. De är noga här i Staterna så att ingen minderårig får tag i ett glas öl. Det var skiftande kvalitet på banden. Precis när vi kom lät det väldigt bra på scenen. Det var Jonah Riddle and Carolina express band som spelade. Tyvärr hörde vi bara sista låten. Efter det var det ett band som pratade och skojade och drog lokala skämt. Det sjöng och spelade också emellanåt. Ett band som kallade sig Tru Blu spelade helt ok Bluegrass men där hade man misslyckat med att ställa in mikrofonerna. En tjej med bra röst hade sin mick felinställd så hon överröstade alla andra. Det sista bandet var det som paret vi mött vid frukosten pratat om. De var nog det mest proffsiga bandet även om domaren sjöng annat är Bluegrass. Hon själv kallade det mer som americana och det håller vi nog med om. Det mest fartfyllda numret under dagen var Cole Mountains Cloggers. Det var 16 pigga ungdomar som dansade med klack- och tåjärn. Man hade också lagt mikrofoner under träscenen de dansade på så det blev verkligen effektfullt. Mycket bra jobbat av dem i den heta solen.

När festivalen var slut mötte vi paret från frukostrestaurangen igen och de ville gärna bjuda oss på en öl i Downtown. Vi tackade ja och packade in oss i deras Toyota RAV4 och drog iväg. Väl på restaurangen presenterade vi oss för varandra lite bättre. De hette Trip och Brenda och sen försökte de uttala våra namn. Roland gick bra men det var svårare med Birgitta. De tyckte det var så trevligt att prata med oss och vi tyckte att det var trevligt att prata med de. Därför frågade de om vi vill hänga med dem på en tur i bergen dagen efter. De kunde visa oss fina ställen med vacker utsikt och dit turister ofta inte hitta. Vi kände att vi hade ganska gott om tid så det ville vi gärna. Efter att vi druckit upp våra öl bestämde vi att träffas på ett ställe där vi skulle äta frukost. De skulle komma dit efter att de varit i kyrkan. Det var ju söndag imorgon. Så klockan 10.30 skulle vi träffas på ett ställe som hette Western Sizzling, där det fanns frukost till oss. Efter det skulle vi alltså upp i bergen med våra nya vänner i Little Switzerland. Det ska bli spännande!

God natt!!