Dag 8 2019-07-17 Clingmans Dome

Idag vaknade vi upp i Bryson City. Det är en fin liten stad. Den känns som en riktig cowboystad där man bara bytt ut häst och vagn mot bilar och asfalterat gatorna. Vi bestämde oss för att utforska stadens kvällsliv senare under dagen. Nu skulle vi i alla fall prova hotellets frukost! Glada i hågen stegade vi iväg till rummet där frukosten serverades. Det var ett ganska litet rum och det var ganska fullt men vi såg ett tomt bord för två, som vi la beslag på. Rolle tog en tallrik och gick direkt på varmrätterna. Det var inte något julbord precis utan han fick nöja sig med stekt potatis och några runda gula plättar som visade sig vara ägg. En bytta gapade tom och vi väntade med spänning på vad den skulle innehålla. När slutligen damen som förestod frukosten fyllde på visade det sig att byttan fylldes på med gråvit korv utan skinn. Det smakde visst ganska okey enligt Rolle men Gittan hoppade över de varma rätterna och nöjde sig med yoghurt. Det gick också att göra sina egna våfflor så det fick bli efterrätt. Med sirap på! Nu var vi sockerstinna och lagom mätta för att dra vidare på äventyr. Vi hade dock bestämt att komma tillbaka till hotellet för ytterligare två nätter. Efter att vi provianterat på den lokala Shellmacken, med mackor och vatten, tog vi vägen upp till Nationalparken igen för att bestiga parkens högsta topp. På vägen upp stannade vi till ett kort stopp i Cheerokee. Staden är starkt kopplat till Cheerokee Nation och det mesta av de souvenirer som sälj där är gjorda i deras reservat. Det finns mycket intressant att läsa om staden om man vill veta mer.

Det kan låta som en stor utmaning att ge sig på den högsta toppen, Clingmans Dome 2025 meter högt, men vi hade både läst och hört att man kunde köra nästan hela vägen till toppen och att det skulle vara runt 600 meter att gå. Visserligen stark lutning uppåt eller nedåt, beroende på vilket håll man går åt. Lite nervösa var vi nog men förvånade nog hade vi ingen träningsvärk eller andra men av gårdagens strapats. Så det är bara att satsa, tänkte vi. Det var en fantastiskt vacker väg upp mot toppen och vägen slingrade sig runt bergen. För att komma till Clingmans Dome fick vi göra en avstickare från huvudstråket och sista biten krävde verkligen mycket arbete med ratten. Rolle körde på bra upp mot toppen och vi fick sitta och tryckutjämna i öronen då det slog lock ideligen. När vi började närma oss såg vi att det var bilar parkerade utmed vägen på minsta möjliga plats. En del stod nästan så att de välte ner i diket. Det fattades bara en kraftig vind, tyckte Gittan. Där kan vi inte stå! Vi fortsatte i snigelfart och kom snart upp på ett bredare parti där det var iordninggjorda parkeringsplatser. Tyvärr var alla upptagna så folket i bilarna krypkörde för att vänta in platser som andra lämnade. Det blev en jämn ström av bilar som var på väg in och ut på parkeringen så det tog inte så lång tid innan vi fick en plats. En lustigkurre som skulle backa ut och ge oss sin plats vinkade till oss och satte 10 fingrar i luften och visade att vi skulle få hans plats för 10 dollar. Han flinade brett och vi flinade tillbaka. Det var förstås ett skämt. De är lustiga de där amerikanarna!

När vi väl parkerat och hämtat andan, som vi tappat när vi såg utsikten, satte vi oss och fikade. Vi hade ju våra inköpta godsaker från macken och vi hade fyllt termosen med det amerikanarna kallar kaffe i vår termos. Utsikten var fantastisk. Detta måste vara det vackraste utsikt vi haft någonsin, när vi fikat vid vägen. När vi druckit ur och ätit klart började vi vår vandring. Det visade sig att det var en asfalterad gång som skulle leda till ett torn. Därifrån skulle man kunna se 360 grader av hela parken. Vi började gå och det märktes att det gick ganska brant uppför. Skyltar hade varnat för att ta med barnvagnar och dylikt. Det var heller inte möjligt att åka rullstol eller andra typer av åkfordon på grund av att det var för brant. Vi fick stanna ett par gånger för att hämta andan men det gick förvånansvärt bra att gå. Det tog 17 minuter att gå upp och det var verkligen värt all möda. Utsikten från tornet var "breath taking" som vi säger här. Titta på bilderna så fattar ni! Det var en hel del folk som stod där med oss och helt plötsligt sa en dam till oss, är det svenska jag hör?". Hon och hennes man var ute och vandrade på en del av Appalachian Trail och detta ställe var en del av den. De sov i vindskydd i skogen och hade mycket erfarenhet av att vandra i USA. De tyckte det var härligt att gå här.

Efter att fotat, tittat, njutit av utsikten, hjälpt och fått hjälp av en familj från Japan att ta bilder på oss alla kunde vi ta oss ner ganska lätt. Vi hade lite fika kvar så vi satte oss igen, med världens finaste utsikt, och drack upp vårt kaffe och tog de sista smulorna av något de kallar för cinnamon cake. Sedan styrde vi hemåt mot Bryson City.

Väl hemma på hotellet bestämde vi oss för att ta ett svalkande bad i poolen. Där var det ett par barnfamiljer som stojade runt. Vi blev underhållna av en lite kille, högst tre år, som slängde sig i poolen. Han hade alla flytsaker som ett barn kan ha. Det var armpuffar och bröstpuffar och ryggpuffar. Han flöt som en kork. Och skrattade så vi alla skrattade med. När det lugnat sig lite hoppade vi i. Det var verkligen svalkande. Rolle började prata med en kille som stod vid kanten och höll ett öga på sina badande barn. Killen var från Toronto, Kanada. Kan ni gissa vad han pratade om?

När vi badat klart klädde vi oss och tog en promenad ner till centrum för att äta lite middag. Vi hade sett fler restauranger igår kväll så vi tänkte hitta en annan än den italienska. Det fanns några att välja på utmed huvudgatan men hittade ett ställe som var inhyst i ett enormt plåthangar med runt tak. Det satt också en stor skylt utanför att "Bikers are welcome". Det låter spännande tänkte vi och gick in. Jo, det är väldigt många fina motorcyklar på dessa vägar och de kan komma i gäng men det verkar vara mer "Wild Hogs" än "Hells Angels" i dessa trakter. Det var ett enkelt ställe med enkla möbler och en del ganska berusade kunder, dock utanför. En dam lämnade tips på goda rätter när vi skulle gå in, men sluddrade så det inte gick att förstå henne. Vi fick ett bord och en mycket, mycket stressad servitris tog vår beställning. Det blev Beer battered onion rings som starter och en supergod burgare till huvudrätt. Rolle fick en Samuel Adams och Gittan provade ställets Ginger Ale. Allt smakade väldigt bra och vi rullade sakta hemåt för att sova gott inför morgondagens tågresa ibland bergen.

God natt!

PS. Vet ni vad alla från Kanada pratar om? Ishockey förstås. Han hade sett många svenska stjärnor. Bland annat Börje Salmig