Dag 26 på vår resa mellan New Orleans och Chicago. Nyvunna fans till Saint Louis Cardinals vaknade vi upp till en ny blötvarm dag i staten Missouri. Vi gick ner för att checka ut och möttes av de otrevligaste hotellportiererna på hela resan, men det kan bero på att det var många som ville checka ut för de var på basebollmatchen kvällen före, eller också behövde personalen helt enkelt bara gå en charmkurs. Vi hoppade hotellets frukost för att komma ut i rännan så fort som möjligt och upp till den lilla svenskstaden Bishop Hill. Där räknade vi med att de skulle ta emot oss med öppna famnar som de enda svenskar som varit med om att sätta världsrekord i square dance. Efter några mil såg Gittan en skylt för Route 66 igen och om vi åkte den så skulle det säkert finnas något litet fik som serverade frukost. När vi så svängde in på 66:an hittade vi nästan direkt ett fint fik i finaste 50-talsstuket. Det var fina soffor och bord och tavlor med Marilyn och James. Allt snyggt ordnat. Utanför hittade vi en rosa elefant och ytterligare en stor kille som vi poserade med. (Se bilderna) Så fanns där också en enorm antikaffär som hade allt man kan drömma om. Allt från grejor från inbördeskriget till leksaker och vintagekläder. Vi har nog aldrig sett så mycket vill-ha-grejor! Det fanns verkligen många saker att ta hem till bland annat puben men risken för överlast var redan nu överhängande så inköpen blev reducerade till några få lätta saker som varken gör till eller från på vikten. Ute i bilen igen, proppmätta efter alldeles för mycket att äta, bestämde vi oss för att fortsätter på Route 66, för den här biten missade vi på väg söderut.

Vi kom till några väldigt fina platser som vi så klart fotograferade men när vi kom till Springfield tog vi en lite längre paus. I Springfield bodde Abraham Lincoln från 1837 och tills han blev vald till Amerikas president år 1861 och flyttade till Washington. Vi gick en guidad tur med en väldigt rolig och kunnig guide. När han hörde att vi kom från Sverige frågade om vi hade varit i Bishop Hill så vi fick berätta att vi faktiskt var på väg dit och att vi ville sträcka lite på benen och höra lite amerikansk historia innan vi fortsatte. Vi tittade på klockan och såg att den började närma sig eftermiddag. Vi hade ett par timmar kvar i bilen så vi bestämde oss för att överge Route 66 för den snabbare Highway 55. Det skulle göra en timmes kortare bilkörning. Vi satte på oss solglasögonen, ställde in farthållaren på 70 miles per hour och lutade oss tillbaka i vår skönt luftkonditionerade bil och for iväg.

Efter ett par timmar kom vi in i en liten stad som hette Galva (antagligen bara för att de inte kan stava till Gävle) som var systerstad till Gävle. Staden bestod av 2600 innevånare och de hade till och med en liten halmbock, dock i plast (kanske för att man inte ska bränna ner den). Det var från början en viktig stad för godstågstrafiken från Chicago. Enligt Wikipedia har 86 % av befolkningen här svensk härkomst. Vi tog en promenad mot kvällningen i 30° värme. Samhället såg lite ut som en övergiven cowboystad. Vi hittade en lite restaurang för att få lite kvällsmat. Där inne satt det bara 70+are och vi kände att vi sänkte medelåldern på stället. Maten var god även om det tog ganska lång tid att få in den. Efter ett tag så förstod vi varför det var så packat; det var 10 % på notan för alla seniorer. Vi har faktiskt fått seniorrabatt på några museum då åldersgränsen varit 55+ men här kammade vi noll. Vi fick betala fullt pris. Det kändes ändå ganska bra! Vi gick till hotellet mätta, nöjda och svettiga. God natt!