I tisdags strax för sju på morgonen lämnade jag hotellet i San Ignacio och tog en mototaxi till bussterminalen. Hittade en bil med slutstation La Balsa precis vid gränsen till Ecuador. Det finns normalt inga avgångstider för minibussar och bilar utan de åker när alla platser är fulla. Vi var tre som köpt biljett och väntade på en till för att komma iväg. Råkade titta på bilens däck när jag väntade. Det skulle jag inte ha gjort. Det fanns i princip inget mönster alls kvar utan de var helt blanka. Glad att det slutat regna och börjat torka upp på vägarna.

Efter en kvarts väntande fick jag nog och betalade, lite diskret, för en plats till så vi kunde komma iväg. Vägen var brant och kurvig och dålig med grusväg vissa delar. Chauffören tog skamlöst upp en till passagerare efter ca en timme och det blev trångt i baksätet. Men jag orkade inte bråka om platsen jag faktiskt betalt. En knapp timme till och vi var vid gränsen. Jag var helt ensam där. Gick in ett slitet kontor där en ensam kontrollant bad mig sitta ner. Han verkade glad över att det kom någon till denna svårtillgängliga gränspassage. Ett par stämplar och så var det klart och jag gick över den gamla bron till Ecuador. Där gick jag in på ett ännu mer slitet kontor. Lite pappersexercis och stämplande så var jag välkommen till Ecuador. Sedan fick jag vänta knappt två timmar på nästa buss. När jag väntade kom det en fransman på cykel som skulle till Peru. Han hade cyklat från Colombia och skulle till Chile. Vilken kille!

Från gränsen till Vilcabamba är det 16 mil men bussresan tog drygt sju timmar. Behöver jag skriva att vägarna var usla? Mestadels smal grusväg upp och ner i bergen. Bussen jag hamnade på fungerade även som skolbuss så det var ett jäkla liv i bussen rent ut sagt. När bussen till slut var tömd på barn så jag fram emot några relativt avkopplande sista timmar. Nästan alltid i bussar i Sydamerika är det hög musik i högtalarna eller någon usel dubbad film med lika högt ljud. Men i de här bussen hade det inte varit någotdera. Tills nu. I över tre timmar spelades smörig spansk schlagermusik på helt säkert högsta volym. Som tur var hade jag öronproppar med mig och kunde dämpa det lite. Men övriga resenärer reagerade inte alls. Ingen sa till om att sänka. Helt obegripligt. Och varför chauffören i 25-årsåldern och biljettförsäljaren i samma ålder valde denna musik är lika obegripligt. Det var nästan tortyr att tvingas lyssna på skiten så länge.

Trött och med huvudvärk fick jag äntligen kliva av bussen i Vilcabamba strax efter sju på kvällen. Vilken resa! Glad att Ecuador är ett litet land och att jag inte har så jättelånga resor kvar att göra. Men jag hoppas verkligen att vägarna normalt är bättre än den hit från gränsen.

Vilcabamba är ett litet samhälle på 1500 meters höjd i vacker natur. Här bor det många västerlänningar, främst amerikaner, i ålder 60+. Många är skäggiga övervintrade hippies och de hälsar glatt på mig när vi möts. Inser hur ovårdat mitt gråsprängda skägg blivit. Nog dags att göra någonting åt det när hippies ser mig som en i gänget.

Idag och igår har jag gjort kortare vandringar i den vackra naturen. Och så njuter jag av annan mat än peruansk för restaurangutbudet är bra här. Pasta och mexikanskt har det blivit hittills. Ikväll blir det nog nachos eller burritos.

I morgon går färden vidare till Zaruma.