Nu är jag på Bali i ett litet samhälle vid nordkusten som heter Kalibukbuk. Hittat ett trevligt boende nära havet och med stor pool. Det regnar lite lätt nu. Sitter i restaurangen och dricker en öl till mycket bra pris (15 kr för 64 cl). Ölen är billigare på hinduiska Bali. Bra det! Är mycket trött och ska nu berätta varför.

Igår morse hade jag tänkt att åka till en stad för att köpa kamera. Men kände mig sliten och kände för lite enklare resande ett tag. Anslöt mig därför till en minibuss som skulle åka till Ijen-platån (mer om det om en stund) och därefter till färjeläget där båtar till Bali går ifrån. Det är vanligt att turister köper ett paket med resa och hotell för att se de stora sevärdheterna på ett smidigt sätt. I bussen var det enbart turister som reste i 3-4 veckor. Fyra flamländsktalande belgare, tre fransktalande kanadensiskor och några fransmän. Trevligt folk. De var mycket fascinerade över min långa resa.

Efter ca åtta timmars resa var vi framme i Ijen, ett högt beläget område med stora kaffeodlingar. Vi bodde på ett hyfsat rent hotell med hetvattenpool (från underjordiska källor) och en kall svimmingpool. Som enda nordbo var jag tvungen att imponera på dem genom att omväxlande bada i hetvattnet och i den kalla bassängen. Härligt uppfriskande men ingen av de andra vågade prova. Jag skröt om att vi badar bastu och badar i isvak, som om jag gör det varje dag på vintern. Man måste få överdriva lite ibland.

Den stora sevärdheten i Ijen är inte kaffeodlingarna utan den svavelutvinning (se bilden) som sker i ett öppet dagbrott nere i en krater. Svavel i fast form är alldeles gul och luktar ungefär som ruttna ägg. Runt 300 män går upp omkring klockan tre på morgonen, vandrar tre tunga kilometer upp till kratern, sedan ner ett par hundra meter längs en besvärlig smal väg längs berget. Väl nere lastar de sina bärkorgar med 60-80 kilo svavel och så kånkar de detta hela vägen tillbaka. Och detta sanslösa slit för mindre än en krona kilot. Trots att de andas i svavelångor dagarna i ända är de i otroligt bra fysisk form och drabbas inte av sjukdomar i högre utsträckning än andra. Svavlet de kånkar upp används bl a inom medicin och kosmetika.

För att ta sig ner till själva utvinningen var det alltså tre kilometer uppför och det var slitsamt klockan fem på morgonen. Väl uppe så var det nerför längs besvärlig stig och det tog ca en halvtimme. Det är få turister som orkar ta sig ner (bara tre i min buss som gjorde det) men det är verkligen mödan värt. De heroiska männen är otroligt trevliga och nästan alla vi mötte på väg upp hälsade med ett leende på läpparna. Enormt imponerad av dem. Titta på bilderna i albumet så får ni en bättre förståelse för vilka prestationer de utför.

Efter alldeles för kort tid vid kratern (nackdelen med paketresor) åkte vi ner till färjeläget. Där blev jag erbjuden att åka med i en minibuss direkt till Kalibukbuk för 50 spänn inklusive färja. Tyckte dock att det var för dyrt så tackade nej. Ett beslut jag skulle komma att ångra. Efter färjan (4 kr) var det en bussresa på drygt fem mil. Skulle kosta 25000 rupies men tyvärr är det mycket vanligt i Indonesien att de försöker få utlänningar att betala mer. Råkade ut för det ett par gånger på Java men på Bali verkar de ha satt det i system och gör det helt öppet eftersom jag lyckades pruta ner biljettpriset på
50 000 som de först sa. Men 35 000 var ändå 10 000 för mycket. Bara sju spänn men jäkligt irriterande. Och än mer irriterad blev jag när bussen väl åkte. Det gick helt sjukt sakta eftersom chauffören letade passagerare hela vägen. Det jag trodde skulle ta en timme tog nästa 2,5 timmar. Och vi pratar alltså om en sträcka på 55 kilometer. Att vägen var i jättefint skick och att det var 5-6 personer totalt som klev på gjorde mig inte på bättre humör. Vilken jäkla resa! Detta letande efter resenärer är ju heltokigt! Vem vill åka i 25 km i timmen någon längre resa? Inte jag i alla fall. Är färdig med lokalbussar i Indonesien. Blir turistbussar i fortsättningen. Och istället för minibuss en timme fick jag svettas i 2,5 timmar i lokalbuss. Vad tjänade jag på det? Jo, hela 20 kronor. Det grämde mig oerhört att jag tackat nej till minibussen.

Nu gick strömmen. Har hänt nästan varje dag i Indonesien.

I morgon är det ju Sveriges nationaldag. Jag hoppas ni kommer att fira så där uppsluppet och frejdigt som bara svenskar kan!

Leve fosterlandet!