Det buddhistiska templet Borobudur byggdes omkring år 800 av Sailendra-dynastin. Ca 200 år efter att det stod klart flyttades Javas maktcentrum till östra delen av ön och templet lämnades. På 1300-talet, när islam blivit helt dominerande religion, övergavs det helt. 1814 fick britten Thomas Raffles höra talas om att det skulle finnas ett gömt tempel i djungeln. Det tog 200 man två månader att ta sig fram till platsen genom djungeln, hugga ned träd och skyffla bort jord och aska som täckte i princip hela det 120 * 120 meter stora och 47 meter höga templet. Självfallet var templet mycket förfallet och flera olika restaureringar har genomförts. Den mest omfattande och framgångsrika gjordes 1973-1983, betalad av Unesco. Nästan hela templet plockades ned, sten för sten, för att kunna gjuta en stabil betonggrund och bygga in ett dräneringssystem. Sedan 1991 är Borobudur upptaget på FN:s världsarvslista.

Jag var vid templet klockan sex i morse när det öppnade. Då var det ganska lite folk och solen var precis på väg upp
Det är ett imponerande byggnadsverk och när man ser foton från slutet av 1800-talet förstår man vilket otroligt renoveringsarbete som utförts. Att stå uppe bland stuporna (bilden) och titta ut över landskapet var en mäktig upplevelse. Titta gärna på bilderna i albumet.

Men mest minnesvärt med besöket var att jag fick känna sig som en rockstjärna för en stund. Jag blev helt omsvärvad av unga indonesiska tonårsflickor som ville ta kort. 10 trängdes runt mig medan lika många tog kort. Vilken udda upplevelse. Hela tiden var det folk som ville ta kort på mig, gärna tillsammans med deras barn eller dem själva. Blev lite tröttsamt till sist. Att vara ett exotiskt fotoobjekt tog på krafterna.

Resan hit till Borobudur blev en jobbig upplevelse. Lyckades hamna på en riktigt lokal buss och det gick extremt sakta. Mest beroende på att chauffören skulle stanna vid varje människa som råkade vara vid vägkanten, för att höra om de skulle åka med. Och verkade som folk var vana med denna service för de kunde stå helt ointresserade utan att bry sig om bussen. Men när chauffören stannade och ropade skulle de visst med. Mycket märkligt. Vid några tillfällen stannde vi helt oförklarligt och chauffören försvann 5-10 minuter. Vet inte vad han gjorde. Han kunde ingen engelska så kunde inte fråga om jag hann gå på toaletten. Vid ett tillfälle köpte han ett däck efter rejält köpslående. Men till sist kom jag fram, trött och svettig.

Bor på ett fantastiskt hotell en bit utanför samhället. Rummen är i små tegelhus i en stor trädgård med vackra blommor, träd och en fiskdamm. Mitt i en stor öppen byggnad i kinesisk stil med sköna soffor och bord där man koppla av till lugn musik. På eftermiddagarna serveras det te där. Dyrare än jag brukar betala men för 275 kronor per natt är det oerhört prisvärt. Behövde få njuta lite i lugn och ro ett par dagar. In till samhället tar jag mig med cykel. Ska cykla in om en stund för att äta lunch och sedan titta på några andra mindre tempel. Imorgon åker jag vidare till bergsbyn Kaliurang, i vars närhet det finns en intressant vulkan jag hoppas kunna titta lite närmare på.