Det känns som att jag har blivit allt mer van vid livet här att jag överser de små sakerna som en gång i tiden skulle kunna fylla ett helt blogginlägg. Ett exempel är i morse, när jag för tredje morgonen i rad duschade tillsammans med en söt liten ödla. Den stod där i hörnet, blev lite blöt ibland, men verkade trivas där i duschen. Förut skulle det vara en hur stor grej som helst, men lika van har jag blivit nu att duscha med ödlor, som att sova med dem, en som ständigt kommer in i sovrummet varje natt och klättrar runt på väggen. Lika van är jag vid ödlor som jag är vid att se och döda(!) kackerlackor var och varannan dag, och för att inte tala om att gå promenera längs vägen och le brett och säga "Bula!" till varje person jag möter. Det är min vardag, och jag reflekterar oftast inte så mycket över den längre.

Också har jag upptäckt att, när jag hör att det är minusgrader i Sverige, så är det enda jag kan tänka "usch, vad kallt!" men jag har insett att jag faktiskt inte längre riktigt förstår innebörden av ordet minusgrader. Jag kan inte längre känna kylan inom mig, som jag en gång kunde, och jag kan därför intesätta mig in i situationen, då jag nu för tiden fryser när det är +23'C. En kall och tråkig dag i Sydney för några veckor sedan, hade jag och Bibben vårt garage sale, det blåste lite och vi låg båda och huttrade med tjocktröja och jacka, under två duntäcken. Jag insåg där, efter ett tag under täckena, att vädret vi upplevde då var ungefär vädret en normal, svensk sommardag. Lite moln, lite sol och lite blåst, med en temperatur på ca +22'C.

Svenskt vatten, hur smakar det? Jag minns mig tycka att kranvattnet hemma var vansinnigt gott, godare än här. Men nu har jag ingen som helst aning om hur det smakar, har det verkligen en annan smak, smakar inte ungefär allt vatten likadant?

Lika gott som svenskt kranvatten skulle det vara att äta en riktig fullkornsmacka, Polarbröds "fröig" är en favorit, likaså Axa's "harmoni" och den gamla hederliga Pågens "LingonGrova" (Eller Pågens Kanelgifflar för den delen)! Allt detta som man inte riktigt tänker på där hemma men som är så himla gott! Bregott smör, den gamla hederliga hushållosten, eller källarröklt skinka, jag skulle nästan kunna döda för att äta en macka med något av de påläggen. Ekologisk A-fil med banan i, eller en tallrik med Felix Delikatesskötbullar och lite mackaroner och ketchup. Det vattnas i munnen bara av att tänka på det, och jag kommer faktist väldigt snart kunna äta det igen!

Det är bara ca 20 dagar kvar tills jag är hemma igen, jag undrar hur det kommer att kännas. Att komma tillbaka till lilla Nora efter att bott i Sydney och Suva i sammanlagt sju månader, båda städer som kryllar av fölk överallt. Jag kommer nog undra vart alla människor tagit vägen, varför ingen är ute och om det alltid har varit lika tomt. Jag kommer nog också chockas av den kalla atmosfären som faktiskt infinner sig bland det svenska folket. jag älskade Australien för det vänliga och varma folket där när jag först kom, men efter att ha varit på Fiji och kommit tillbaka till Australien igen slog det mig att folket där inte är så varma trots allt. Det beror helt enkelt på vad man har att jämföra med, som med mycket annat här i världen. Bor man i Sverige, så är det det beteendet där som man är van vid, och man är själv likadan, vilket gör att man inte märker av det, det är liksom det som är normalt.

Hur många i Sverige ler brett och säger "hej", eller "godmorgon" till någon man inte känner på gatan? Hur många hjälper gladeligen till så gott de kan när man frågar efter hjälp? Speciellt i större städer, som exempelvis Stockholm, skulle folk kolla snett på en om man skulle le till random människor på gatan, och frågar man om hjälp är de man frågar oftast stressade och man blir ignorerad eller får ett kort halvhjärtat svar till hjälp. Här, däremot, gör de allt för att hjälpa dig så gott de kan, de kan till och med i vissa fall missa sin buss för att leda dig på rätt väg om du tappat bort dig. Är du och hälsar på i byn får du sova i bästa rummet, på bästa (oftast också enda) sängen medans de själva lägger sig på golvet, och du får den bästa maten lagad trots att de inte alls har så mycket mat attbjuda på. Allt detta gör de utan att själva förvänta sig någonting tillbaka!

Så hur jobbigt är det egentligen att kosta på sig ett litet leende när man möter någon? En liten vänlig gest som att genuint le och önska en person god morgon, god dag eller godkväll kan lysa upp en hel dag för en annan. Det borde vara en självklarhet för alla att hjälpa sina medmänniskor så gott man kan, med allt från vägvisning till att komma på rätt buss. Vad gör det om man själv missar den bussen man skulle med och kommer hem tio-femton minutersenare när man har hjälpt någon som inte visste vart han/hon var i en stad de kanske aldrig varit i? Man mår så mycket bättre i både kropp och själ när man känner att man har gjort någonting gott, och tänk om rollerna vore omvända, hur skulle man då själv vilja bli behandlad?

Ja, jag vet inte riktigt vad jag försökte få ut av det här blogginlägget, det började med en liten fundering över att jag börjar ta saker förgivet här, saker som jag säkert kommer sakna när jag kommer hem till Sverige. Att jag är så van vi livet här att jag inte lägger märke till de små sakerna, som gör livet här så mysigt och underbart att leva. Saker jag förut skulle skrivit långa blogginlägg om... men nu när jag tänker efter, så är det ju just precis det jag har gjort! Jag har skrivit ett långt blogginlägg om allt jag uppsattar, vilket i sin tur måste betyda att jag inte alls det förgivet, även det som händer varje dag. Varje land man är i är annorlunda, det kan vara stora kulturskillnader med det är ändå de små vardagssakerna som faller mig mest i smaken. Det är det jag älskar med att resa, att hitta just dem. För att lägga märke till dem måste man dock ha stannat där under en längre tid och vara van vid livet där och se hur saker och ting går till. För mig, till exempel, kommer jag alltid relatera Fiji med den genuina vänligheten här och dalo, breadfruit och äggplantscurry, Sverige med kladdkaka och det helt underbara utbudet av de godaste bröden på jorden, Australien med dess billiga shopping och aseatisk mat och Polen med basar och de billiga, supergoda glassarna! Det är de enda länder jag kan säga at jag riktigt 'känner' nu och de sakerna är vad just de länderna betyder för mig, och också det jag saknar när jag åker utomlands (förutom familj och vänner, såklart!).

Oj, nu hamnade jag helt off-topic och började skriva om helt andra saker, men jag tänkte bara dela med mig lite av dagens funderingar. Jag ber om ursäkt för ett himla rörigt inlägg och jag hoppas ni inte blev alltför uttråkade!

Förresten, Henry heter han! Ödlan alltså... :)