Nu ska ni allt få er en liten lektion i fijianska och kulturen här borta! Det officiella språket här är engelska, då de var en Engelsk koloni i många år. Engelska talas alltså i affärer, i skolan och så gott som överallt. Dock finns också ett språk som heter fijianska och som är det som huvudsakligen talas i de små byarna, där engelskan inte är så bra alla gånger.

Alla fijianer har en by som de ursprungligen kommer ifrån, därför är en vanlig fråga folk frågar när de lär känna varandra "vilken by kommer du ifrån?" eller "var är du ursprungligen ifrån?". Även de som inte är födda i byn har alltså en by, och då är det pappans by som gäller, som i sin tur räknar sin pappas by som sin egen osv. Allt detta är uppskrivet i en bok som heter "vola ni kawa bula", där är varenda fijian med och där står också dennes by och "klan". Varje sk. klan har sitt egna land, som de delar på, vilket i sin tur betyder att i princip varje fijian föds med en egen bit av land i sin by som de lagligt när som helst kan bygga sitt hus, och bo på. 87% av allt land på Fiji är ägt av byar, dvs infödda fijianer inskrivna i boken.

I varje by finns en "chief" han är den som bestämmer över byn och sätter reglerna och det är till honom man ska gå till när man ska besöka byn. Ska man dit på besök måste man ha med sig en gåva till the chief, denna består oftast Kava. När vi besökte byn Korosi gav vi honom "waka" (waka är namnet på kavarötter, inte förrän wakan är sönderslagen till pulverform kallas den för "kava") dessutom gav vi honom en "tabua" som är valtand. Valtand är någonting av det mest värdefulla man kan ge någon här, värdet på det lika stort eller till och med större än guld. Efter att vi gett våra gåvor var det dags för en formell ritual, vi samlades i en ring på mattan medan chefen talade på fijianska och en annan man svarade in någon form av ramsa. När de pratat klart sa alla andra i rummet någonting i kör och "cobo" (klappa dova klappar med kupade händer) exakt samtidigt och i takt.

Alla byar har som sagt olika regler, som bestäms av the chief. Sulu är någonting man som tjej måste bära när man är utanför dörren och kan vara sedd av andra, sulun måste dessutom gå över knäna. Oftast får man inte heller ha linne på sig som tjej, och ska man bada är det inte bikni som gäller utan det är klädsim! I Korosi var en annan regel att man inte får skrika eller skratta högt.

Är man inne i ett fijiansk hem ska man absolut inte bara stå och hänga. Så fort man går innanför dörren är det alltid bäst att sätta sig ner på mattan på golvet, istället för att bara stå. någonting annat man ska undvika här är ögonkontakt, speciellt när man pratar med de äldre då det ses som respektlöst att se en äldre ögonen när man pratar. Istället ska man visa respekt och ödmjukhet genom att titta ner eller bort och när man pratar med dem.

Huvudet är får man absolut inte röra! Det är nog det värsta man kan göra, detsamma gäller håret. Ligger någon på golvet om man måste förbi, ska man inte kliva över personen. Finns dock inget annat sätt att gå förbi än att kliva över, är det fötterna som är alternativet, att kliva över huvudet är nästan lika med dödsstraff. Varje gång man går förbi en, oftast sittande, person ska man med böjd rygg helst gå bakom och ganska långt ifrån, samtidigt som man säger ordet "jilou" en eller flera gånger. Detta för att låta personen veta att man ser att han/hon sitter eller står och att inte bara struntar i det och går hur som helst utan att bry sig. Detta är extra viktigt för äldre och speciellt äldre män, den ende som inte behöver säga jilou i byn är the chief, han får gå omkring hur han vill.

Vid matbordet ska man sätta sig längst ner, och blir man tillsagd att flytta på sig ska man flytta. De viktigaste personerna sitter högst upp, det brukar oftast vara de äldre eller gäster. De högst upp vid bordet tar mat först, sen får alla andra ta. Tar de högst upp vig bordet bara en dalo och börjar äta den ska de andra också helst bara ta en dalo och äta innan de som sitter högst upp tar mer mat. Här är det inte heller som i Sverige, att man väntar tills alla ätit klart innan man lämnar bordet, utan här lämnar man det när man är klar, dock ska man vänta tills nån som sitter vid toppen av bordet har lämnat innan man, om man sitter längst ner, får lämna och gå. Jag har också märkt att oftast väntar de som lagat själva maten tills alla andra ätit klart innan de själva äter. Bestick används ibland, men inte alltid, annars används oftast händerna! En dalo i ena handen och en kyckling i den andra, bestick är helt överskattat. :)

Maten här består mest av grönsaker. Istället för potatis och pasta som man i princip aldrig äter här har man istället rotfrukter som dalo (taro), vudi (matbanan), uto (brödfrukt), tavioca (cassava) eller kumala (sötpotatis). Till mat har man ibland en gryta som ser ut som spenatgryta, men i själva verket är det "rourou" som är daloblad som man kokar och tillagar. Ofta är också mat blandad med kokosnötskräm och grönsaker, speciellt fisk (ika vakalolo). Himla gott! Dock serveras fisken hel! Med huvud och allt, och huvudet ska tydligen vara den godaste biten, jag har inte vågat smaka... Indisk mat finns det gott om då nästan hälften av invånarna är av indiskt ursprung, curryn är nog en av favoriterna här, även för fijianer, det finns till och med en fijiansk curry som är lite omgjord och fijianiserad. Äggplanta är annars ganska vanligt i maten, och det finns en äggplantsgryta som vi får till lunch ibland som är helt sjukt god! Min favorit!

"Lovo" är som en jordugn, man gräver ner maten, som man har lindat in i kokosnötslöv och lagt på supervarma
stenar, sen kokas den under marken ett tag innan man gräver upp den. Mangrillar alla möjliga grejer i en lovo, fisk, kyckling, fläsk och massa annat. "Palusami" är nog min favorit av all lovomat, det är corned beef med kokosnötskräm inlindat i rourou, knaprigt och gotttt! Man behöver inte ha kött i det heller, det är lika gott med bara rourou och kokosnötskräm. Mums!

Äter man någonting när andra är i närheten ska man bjuda! Det kan vara vanlig mat, godis, chips, tuggummi, you name it. Oftast frågar man inte heller som i Sverige "vill du ha lite...?" utan det kan ses som att man ovilligt bjuder. Istället är det bättre att bara säga "varsågod" och lämna över chipspaketet och låta dem ta emot eller säga nej, tack. när de säger "nej, tack" använder de oftast ordet "vinaka" som betyder "tack", det var något som gjorde mig jätteförvirrad i början och jag fattade inte om de menade ja, tack eller nej, tack. Frågar man någonting och de svarar jag kan de ibland bara rycka på ögonbrynen, det betyder alltså "ja" på deras kroppspråk. Istället för "nej" gör de ibland en handrörelse med handflatorna neråt och drar dem horisontellt fram och tillbaka, lite som fotbollsdomare gör när det inte blir mål fast flera gånger.

Okej, men nu måste jag allt gå! Det blev ett himla långt inlägg så ni får nog språkkursen en annan gång, haha! Men det här var i alla fall en liten beskrivning av den fijianska kulturen och hur saker och ting går till här. Det jobbigaste för mig är nog matsystemet, att gå så fort man är klar och inte kunna sitta kvar vid bordet och vila magen och kanske ta lite mer medan man väntar på att alla andra ska äta klart. Det känns jättedumt att bara lämna medan de andra äter, jag är lite för svensk för det...

Godmorgon på er alla och hoppas ni sovit gott! :)