Resan började på topp med buss till Arlanda igår och en natt på hotell innan den långa flygresan drog igång vid lunchtid idag. Allt bara flöt på. 

40 minuters flygresa till Helsingfors och första mellanlandningen. Vi hade lagom med tid på flygplatsen och det gick lätt att byta plan. Vidare mot Qatar, Doha, i ett riktigt fräscht Finnair-plan.

Vi lyckades på något underligt vis hamna i economy premium. Vi satt längst fram med benutrymme så i alla fall jag kunde sträcka ut benen helt rakt framför mig och när jag tröttnade på det kunde jag skjuta fram sätet så jag fick både fotpall och halvt ligga ned (Magnus hade typ 40cm fritt framåt, hör INTE till vanligheterna!). Skärmarna var av högsta kvalitet och till dem hörde stora hörlurar med noisecancelling. Vi serverades trerätters och allt vad vi ville dricka. Och därefter smörgås. Och ja, ni fattar. Alltså var detta livets flygresa undrade vi?

Vi landade lagom i Qatar så vi smidigt kunde borda nästa flyg mot Hanoi. Men det var där vid gaten som vi snart skulle inse att detta nog inte var livets flygresa trots allt.

Alltså... Vid gaten står det en "ladyboy" (inte för det egentligen hör till saken men..) och skriker högt och beter sig allmänt illa. Hon skriker att hennes mamma som sitter framför tagit hennes väska och är en lögnare, vilket inte verkade vara sant. Varken eller, även fast de verkar känna varandra på något vis. Personal kommer och de försöker reda ut situationen, men det ser ut att gå sådär. Jag säger snabbt till Magnus att "jaha, då vet vi vem som kommer sitta i närheten av oss. Om hon ens får gå på flyget". Då var den fantastiska flygresan slut, och en mindre behaglig flygresa påbörjad.

Vi har precis satt oss ned i planet och in kommer hon tillsammans med "mamman" och slår sig ned några rader framför oss. Till en början var det lugnt, men strax efter vi kommit upp i luften och lamporna för säkerhetsbälten släcks hör man hur det börjar skrikas och tjafsas. Tillslut ser man bara armar och ben flyga när hon slår och sparkar den stackars tjejen som sitter bredvid. Tack och lov fanns där flera stora starka grabbar som hjälpte till och tryckte ned henne på golvet. Den stackars tjejen verkade efter omständigheterna må bra och fick sitta längre fram i planet. "Anfallaren" fick gå längst bak i planet och prata med kabinpersonalen.

Min flygrädsla är ingenting i jämförelse med vad den varit, men vid sådana här tillfällen gör den sig påmind. Jag fick för mig att hon fick sitta där bak själv och att ingen hade henne under uppsyn. Jag tänkte att hon kanske var psykotisk/drogpåverkad/sjuk och skulle ha sönder planet på ett eller annat sätt. Jag såg ungefär en miljon olika scenarier framför mig om hur vi skulle störta.

Efter en stund kom det en man ur kabinpersonalen och gick med henne tillbaka till hennes plats där det var tänkt hon skulle sitta (varför i helvete spänner man inte fast människan längst bak i planet tänkte jag!). Även då krånglade hon, men han sa till på skarpen att han skulle ringa polisen om hon så mycket som säger ett ord till. Vid det här laget satt jag trött och förstörd och grät.

Alltid ska det vara nåt. Är det inte en pojk med autism som sparkar i stolsryggen och skriker 11 timmar i sträck (hemresan från Mexico), så är det nåt annat.

Efter vad som kändes som en evighet kunde jag äntligen slumra till i alla fall, men snabbt vaknade jag (och resten av planet) av en bekant röst. Hon hade dragit upp solskyddet på sitt fönster (detta är alltså mitt i natten för oss, så planet var helt nedsläckt, men ute är det sol eftersom klockan numera går före) där står hon i alla fall mitt i gången och viftar med ett papper och skriker rakt ut om att hon måste se ut och något om smink. Flera personer på planet blir märkbart irriterade och säger till henne utan framgång. Man ringer på kabinpersonalen som åter igen tar med henne bort. Jag passar på att gå på toa, där ser jag den stackars tjejen som blivit slagen tidigare, med en blåtira. Nä, så det blev varken film, ljudbok eller sömn under denna flygresan.  

Jag sitter just nu på planet, men förhoppningsvis så landar vi i Hanoi välbehållna om en stund. De har i alla fall börjat servera frukost och vi har ju fri tillgång till Koranen på flygtvn!