Idag var det stora vandringsdagen!

Linn hade tidigare besökt ett vattenfall i närheten av Trinidad och vi beslutade att idag skulle vi gå till det andra vattenfallet i närheten. Det såg ju verkligen magnifikt ut. Det fanns massvis med folk som erbjöd ridturer hit men eftersom.... Det är skönt med promenader och... Jag inte vågade rida så bestämde vi att vi skulle gå till fots. Det var ju bara cirka 7.3km enkel väg, det är ju en normal hundpromenad hemma!

Vi började lunka ut ur staden. Det som slog mig var hur otroligt lantligt det började kännas redan i utkanten av staden. Stengatan försvann och förvandlades till lera en stund innan vi såg asfalt igen. Promenaden gick sedan i en lång nedförsbacke och man kunde redan tänka sig hur svettigt det skulle bli på vägen tillbaka.

När vi promenerade längs med vägen kom många och erbjöd oss hästturer, som vi bestämt tackade nej till. "Vamos a caminando!".

Vägen ledde oss in bland socker- och bananodlingsr tills asfalten försvann på nytt och byttes mot torr lera. Linn mindes att det var här de vänt om förra gången för att vägen varit för dålig för att gå på... eller var det där borta? Tillslut kom hon på var det var och jag kan tänka mig att om det regnat så skulle det vara MYCKET lerigt på de sista kilometrarna av vägen. Här bestod den av nästan enbart snustorr lera med nån sten här och där eftersom det inte regnat på länge. Detta skulle visa sig vara både en fördel och en nackdel.

Vi gick mellan kor och hästar och blickade hela tiden ut mot bergen över de stora ängarna där djuren betade.

När vi nästan var framme gick färden vidare genom några små gårdar, där det bland annat stod en jättekalkon och en vad vi tror var en nästan nyfödd kalv. Den hade svårt att stå på benen men följde ändå efter oss en stund på andra sidan stängslet samtidigt som han klämde ur sig ett svagt "muää". Att säga att den var söt är en underdrift.

När vi gått förbi gårdarna möttes vi av en kille som tog 5 dollar för att man skulle få gå in mot vattenfallet. När han tagit betalt berättade han att vattenfallet inte rann just nu, på grund av torrperioden. Poolen under fallet var dock inte torrlagd. Det var dock ingen av hästturssäljarna som skrek "tur till vattenfall, fast det är torrlagt just nu så det finns bara en pool", konstigt nog.

Vi fortsatte den sista biten och kunde se rester av en flod som förmodligen rinner längs med vägen när det inte är lika torrt. Trots att floden inte fanns där var landskapet i den djungelliknande miljön vacker. Det var svårt att förstå hur hästar kunde rida på denna steniga, branta stig, men tydligen gick det då det stod en häst där.

När vi nådde vår slutdestination möttes vi av en mycket fin naturlig pool delvis inne i en grotta. Mannen som tog betalt hade dessutom ljugit. Det fanns ett vattenfall! Det var iofs mer som en vattenkran snarare än ett fall, men det var vatten som rann!

Svettiga efter turen tog vi oss ett dopp. Det var bara vi och en annan turist där och det var trots allt väldigt vackert även utan fallet. Man kunde bara föreställa sig hur fint det skulle varit om vattnet runnit för fullt.

Killen som var där samtidigt hoppade från klipporna några meter ovanför ner i poolen, något som vi inte vågade oss på. Vi njöt dock länge och väl av det svalkande vattnet och lugnet som rådde innan vi vände om samma väg.

På vägen tillbaks möttes vi av många turister på hästrygg eller hästvagn. En energisk kille från Indien/Pakistan frågade engagerat om det var långt till vattenfallet. Vi pekade och sa "där är det, men det är mer en vattenkran än ett vattenfall, men det är riktigt fint ändå!" innan vi lämnade de steniga stigarna och kom ut på lervägen igen.

Med tanke på mängden turister vi mötte på vägen tillbaks var vi glada att vi gått själva och tidigt. När vi gått en stund mötte vi igen den energiske Indiern/Pakistaniern på hästrygg skrikandes "No fall, but really nice swim!". Vi höll med och var supernöjda med vår tur, men undrade ändå hur besvikna folk skulle bli när de insåg att det inte fanns något fall och det dessutom nu var fullt med turister.

Efter att ha släpat oss upp för backen vi inledde med funderade vi på vad vi skulle hitta på till kvällen. Vi hade gått ungefär 1.5 mil och var väldigt möra. Då insåg vi att vi faktiskt hade bokat en salsakurs! Så det vara bara att fixa till sig och gå ner till danslokalen.

Våra lärare var två tjejer som dansade proffisionellt. Deras utlärningstil var dock väldigt... hård. Konstigt nog klagade de nästan bara på allt jag gjorde och nästan inget på Linn. Undra varför?

Vi lärde oss iallafall grundstegen i salsa och efter en timme kändes det bättre även om det var långt till perfektion. Det var nog jag som höll oss tillbaka dock, då Linn har rytmen i blodet. Undra hur det hade gått om hon fått dansa med nån som kunde? Som tur var fick vi aldrig reda på det.

Efter en lång vandring och en utmattande danslektion gick vi och lade oss tidigt för att förbereda oss för resan tillbaks till havanna dagen efter.