För vår resa från Can Tho till Saigon bokade vi en buss. För cirka 80kr per person kunde vi åka i en såkallad "sleeperbus" de nästan 20 milen som det är mellan städerna. Vi förstod först inte att det var det vi hade bokat och blev tilldelade 2 "sängar" på den övre, extra guppigga och svängiga våningen. Efter en oväntat smidig betalning och navigering på busstationen bar det iväg!

Sängarna var ändå ganska bekväma. Hade det inte varit för att en av oss är cirka 50cm längre en en genomsnittlig fullvuxen vietnames och den andra blir åksjuk så hade det kunnat vara en hyfsat bekväm resa. Kanske skulle man tom kunnat sova om man varit trött. Som tur var fanns det en ledig säng på nedervåningen som Linn kunde flytta sig till och hennes åkkomfort ökade drastiskt!

Aaaah Saigon! Namnet känner nog de flesta igen direkt, från de otaliga antal krigsfilmer man sett om Vietnamkriget. Vistelsen här gick också till stora delar i krigets tecken.

Ingen av oss är storstadsmänniskor. Saigon är en stor stad. Här bor nästan lika många människor som det finns invånare i Hela Sverige. Under rusningstrafiken, som pågår under större delen av dagen, är det över 4 miljoner motorcyklar på vägarna i staden. Utöver detta finns det också många bilar och bussar. Det kan ta ett tag att korsa gatan, men här följer man rödljus och det finns många av dem!

Vi började vår vistelse med att checka in på hotellet och möta upp våra 3 kamrater som nu kommit till landet. Deras vistelse började väl sådär fick vi höra, då de först hamnat på ett tveksamt skött boende. Men nu hade de bytt till vårat hotell och här var det fräscht!

Vi spenderade en dag med att gå in på krigsminnesmuseet och självständighetspalatset.

Utanför entrén på krigsminnesmuseet fanns ett antal amerikanska flygplan, helikoptrar och pansarvagnar uppställda. Man kunde också se hur några av fängelsen och tortyrkammare sett ut. Det satte tonen för resten av museet. Det kändes som att syftet med museet var att visa hur grisiga amerikanerna var under kriget. Det lyckades de med.

Vi tog inga bilder inne i museet. Dels var det förmodligen inte tillåtet och mycket av det som visades gör sig inte bra på bild. Det fanns många bilder på människor som skadats allvarligt eller torterats till döds, med sina inälvor på fel ställen.

Det fanns också sektioner som visade många missbildade barn och vuxna. Det var resultatet av "Agent Orange", kemikalier som amerikanerna använt för att döda växtligheten för att enklare kunna hitta VietCong-soldater i djungeln under kriget. Enormt stora delar av Vietnam besprutades med detta medel under flera omgångar och det ledde till stora skador för både amerikanska soldater, samt vietnamesiska soldater och civila. Utöver detta bombade de också många delar med napalm, vilket fick väldigt allvarliga konsekvenser för både överlevande och döda.

Vi lärde oss en hel del om kriget och man tänker verkligen till om USA:s roll i det hela. Det var både intressant och skrämmande att se de många bilderna och historierna och man förstår verkligen varför så många protesterade mot kriget även på amerikanernas hemmaplan.

I hollywoodskildringarna framkommer endel av de grymheter som skedde, men det var verkligen något helt annat att besöka detta museum. Man brukar ju säga att vinnaren av kriget skriver om historien. Detta var såklart vinklat från Vietnams sida. Det kändes dock närmare verkligheten än historierna om de heroiska amerikanska veteranerna som misslyckats med att befria landet. Det fanns ju säkerligen såklart en blandning av folk med olika avsikter, men man fick sig verkligen en tankeställare om hur de "goda" amerikanerna betett sig. Det lite unika jämfört med andra krig är ju att mycket också finns dokumenterat med både bilder och tidningsartiklar från hela världen.

Efter vårt besök gick vi vidare mot självständihetspalatset. Här var det en betydligt gladare ton. Palatset har under åren använts av regeringsfolk för att hålla konferenser och annat. Det var många stora mötessalar och allt var fint inrett. Det kanske intressantaste återfanns dock i källaren.

Här låg den gamla kommandocentralen som använts av presidenten och hans generaler. Telefoner, skrivmaskiner, kommunikationsutrustning etc. Fanns i olika rum i bunkern.

Utöver själva palatset fanns också en utställning om Vietnams historia, från fransmännens 100-åriga kolonisering av landet, genom självständighetskriget och Vietnamkriget tills idag.

Det var vid dethär laget nyårsafton och vi gick till en koreansk bbq-buffé där vi fick äta hur mycket vi ville och allt grillades i mitten av bordet. Köttet var väl sådär, men upplevelsen var rolig. Vi beställde även in en egen behållare med öltapp för nån hundring, då vi var törstiga efter alla promenader!

Nyårsklockorna firade vi in på takterrassen på hotellet. Vi hörde fyrverkerierna omkring oss, men de var svåra att se bland alla höga hus.

På nyårsdagen hade vi bokat en tur till Cu Chi-tunnlarna. Här fick vi se de tunnlar som vietnameserna använde sig av under både indochina- och vietnamkriget. De hade byggt tunnlarna från år 1948 och framåt och de var nu herrejösseslånga.

Man hade inte riktigt reflekterat över hur det måste ha varit att leva i dessa tunnlar. Ibland gick det dagar eller veckor innan soldaterna kunde gå upp och se dagsljus.

Tunnlarna var väldigt trånga och anpassade för vietnamesernas storlek. Även vietnameserna fick kräla sig fram och amerikanarna skulle inte få plats. De byggdes i olika nivåer, hade massvis av fällor och många smarta lösningar. Det var väldigt intressant att höra om dess betydelse och hur de användes under kriget.
Vi kunde bara titta in i de tunnlar som hade sin ursprungliga storlek då det var omöjligt att få plats. De hade dock breddat/höjt några sektioner av tunneln som gick genom ett antal bunkrar såsom kök, matsal, fighting-bunker etc. Det var fortfarande trångt när man tog sig fram och det är svårt att föreställa sig hur man kunnat leva här mitt under rasande krig med ständig rädsla för att motståndarna ska kasta in en handgranat eller tårgaspatron!

Vi har sett väldigt mycket under vår tid i Vietnam, som nu lider mot sitt slut. Vi hann faktiskt med mer än vi trodde! Men nu bär det vidare till Kambodja och Siem Reap!