Vi startar dagen med färsk frukt, pannkakor, äggröra och toast. Ronny glömde sin kamera under matbordet kvällen innan vilket leder till en rolig historia runt frukostbordet. Som tur är har någon snäll medresenär varit snäll och tagit hand om den och vi kan andas lättat ut. Dagen innan vi startade vår resa besökte vi ett shoppingcenter för att hamstra det vi behövde av vatten, öl, chips och annat för 4 nätter. Det är vel inte att undvika att vår handlekorg bestog mestadels av vatten och sedan öl och några vinflaskor, vel medvetna om att det inte finns någon kyl på savannen. Att några av dessa öl var tomma denna morgonen kan ha något med en viss glömd kameraväska att göra.

Första stopp på dagens etapp är att besöka en Masai landsby, en äkta, som Happy förklarar. Han har på vägen berättat om hur de lever, hur killarna skickas ut i naturen i 30 dagar för att lära sig att jaga och växa upp att bli mann, en gammel form för militäret, där de på slutet blir omskurna utan bedövning i en ålder av 14 år. Det har införts förbud mot att omskära tjejer, dock vet man att detta fortfarande praktiseras. Mennen får ha så många fruer de vill, och en masaiby vi åker förbi har en hövding 250 barn, så många att han har startat en egen skola för de. Är männen fött i samma år får man dela fruar som man vill, dock får bara den som är gift vara far till barnet. I just den landsbyen vi besöker har G-adventures (turoperatören vi åker med) och en hjälporganisation satt igång ett projekt för att hjälpa då de aller flesta masaie får dåligt syn och blir blinda i tidig ålder. Man har kommit frem till att det beror på röken inuti deras små lerhyddor, samt även mörkret. De äldar utan någon form för ventilation och sitter i röken hela dagarna och gör mat, kokar vatten etc. Självklart är ju inte röken bra för lungor heller, men hur stort problem detta är vet man inte då masaierna sällan uppsöker vanlig hälsovård. Nu har denna organisationen satt igång projekt där de utbildar kvinnorna att bygga skorstener, och hur de kan hjälpa och utbilda andra. En grupp på 5 masaikvinnor resor nu runt i Tanzania, Kenya och Uganda för att hjälpa till med detta, ganska så kul att se i levande livet. I byen var förhållanden som man har sätt på film; kossor och gjetter går lösa överalt, alla vuxna och barn är iförda enbart en traditionell kappa/filt, och de lever i ettrumshyddor av lera och koskit. Barnen var fascinerade av oss, men ändå rädda och hållt sig på trygg avstånd. Den eldsta mannen i byen var både blind och glömskt och gick runt och tog alla i hand, inte bara en gång men flera. Han skrattade, utan tänder och Ronny tog bilder tillsammans med honom och visade han. Tyvärr såg den eldre ekstremt dåligt, men blev ändå imponerad, nog mest av telefonen tror vi. Här hemma hadde denne mannen hamnat på hem ganska snabbt, och fått den vård han behövde men här i masaibyen fick han ändå vara nära sin familj, även om resterande familj tyckte det blev lite pinsamt efter ett tag.

Resten av dagen är mer känt som "dust and dirt-day" då streckan vi åkte på var enbart grusvägar genom nationalparken Ngorongoro och Serengeti. Relativt tidigt ankommer vi första porten inn till Ngorongoro. Här får vi vänta på att få alla papper i ordning, och självklart passar vi andra på att ta en happy break och fylla på vår kylbox med kall, dyr öl. Danskarna och tyskerna blir för snåla, vilket de självklart kommer ångra senare;) När alla papper är på plats klämmer vi inn oss i jeepen igen och får fantastiska vyer över Ngorongoro krateren som är en gammel vulkankrater med ett yrende djurliv i botten. Vi står på kraterkanten och med en kikare klarar Happy peka ut både Noshörningar, elefanter och flodhästar. Dock är det enbart ett fotostopp här och vi fortsätter åka vidare längs kraterkanten innan vi åker ned på andra sidan och vidare mot Serengeti, kanske Tanzanias mest kända nationalpark.

Det är stekande varmt och vi är tvugna att ha alla fönster öppna för att inte omkomma av heteslag. När man åker på grusvägar i 70 km/tm med mycket trafik som paserar samma hastighet kan vi meddel att hälften av all grus på vägen tillslut hamnar i bilnen istället för på vägen. och inte minst på oss, våra huvud, i ansikte, på kläder, i näsa och öron. Fortfarande kan jag hitta sand och grus i mitt hår och öra en vecka efter denna resa, till trots för att jag har duschat otalliga gånger... Vi kom sedan till Serengeti porten där ytterliager papper måste lämnas inn och ytterligare öl blir uppdruckna när man vet att man har tillgång till en toalett. Direkt efter att vi har passerat gaten står en jeep parkerat och kollar på något. Vi öppnar äntligen vårt tak så vi kan stå upp, och kan skimta ett lejon liggandes i gräset under ett träd, helt inntill vägen. Mannen i jeepen framför oss har ungefär världens största kamera, och troligtvis dyraste, och det är tydligt att han inte kommer flytta på sig det minsta innan han får åtminstonde en bra bild. Flera bilar samlas bakom oss, ivriga att komma fram och se vad som pågår. Kameramannen tar sin tid, men när vi står där ser vi ytterligare lite tassar och ett huvud. Det är tre lejonhonor som slappar i solen, och från vår vinkel får man en tydlig bild av ett lejonhuvud. Nöjda gasar vi på medans kameramannen står kvar med sin dyra kamera lite lättirriterad. Denna mannen skulle visa sig förfölja oss på hela safariresan.

Vi stannar till för lunch ute på ett grönskade fält under några träd för skugga. När vi står där och äter våra gigantiska lunchlådor dyker det flera olika masaibarn upp i utkanten. Happy forklarar att de är hungriga och torstiga och hämskt gärna vill ha vårat vatten, men att vi måste äta upp det vi själva vill ha för att sedan dela ut det, utan plastförpackningar och flaskor. Han samlar ihop mängder med mackor, bananer, mangojuice och vattenflaskor och ropar på barnen på deras språk. Happy är själv uppvuxen hos en lokal stamme, dock ej masaj, men med liknande språk. Han delar ut maten så lika han kan, och de tar imot maten glupskt, gör påsar av sina tygfilter för att få plat med mer. Happy vill inte att de skall ta med sig vattenflaskorna då de kommer slänga det i naturparken men ber de dricka upp på plats, och jag har aldrig sätt någon halsa vatten som dessa barna, och det gör ont i hjärtat och se hur törstiga de är efter rent vatten då det de drickar består av komjölk och skitigt vatten där hemma. När vi lämnar de vinkar de glatt med munnenrna fulla av bröd och kakor. Vårt önska om att de skulle ta med lite till landsbyn och dela gick kanske inte så överraskanda inte igenom...

Under resan till vår camp, tältplats ser vi horder med zebraer, gnuer, buffler, antiloper och några giraffer, flera som väljer att korsa vägen mitt framför oss. Jag fascineras mest av hur orädda de verkar vara. De bryr sig inte särskilt mycket om alla jeeper som åker på grusvägarna och verkar ha lärt sig att en bil stannar. På gott och ont tänker jag, då många kommer för att jaga just dessa djur, med tillstånd givetvis. Vi ser även elefanter, flodhästar massor av fåglar man aldrig kommer ihåg namnet på, innan vi ankommer campen i solnedgång. Precis när vi svänger inn för att parkera möts vi att en hyena som är hungrig och luskar runt köket. Lite visste jag då att jag bara ett dygn senare inte skulle bry mig om dessa köttätande kattliknande djuren. Campen är verkligen i bushen, mitt på savannen utan inhängnad. Ganska överraskade inser vi att vi inte har någon vakt med oss, och området ej är inhängnad. Våra telt står på en nedklippt gräsplätt med utsikt rakt utöver savannen där elefanter och giraffer går i solnedgången. Det är rent av magiskt. Dock är det strax mörkt, det fins ingen el och jag är i desperat behov av en dusch innan middagen.

Campen består av en toalettbyggnad med järndörrar och kallvattenduschar, samt både "sitta på huk"-toaletter och vanliga toletter ((phuuu), ett kök som är inhängnad av gitter och järndörr, samt en byggnad med matbord och stolar, även denna med gitter och järndörrar. Det hela känns lite som ett omvänt zoo tänker jag i mitt stilla sinne där jag forsöker duscha i kallvatten med enbart en pannlampa som ljuskälla. När jag har fått på mig kvällskläderna som består av långärmade byxor och tröja som skydd mot myggen och öppnar järndörren möts pannlampaljuset av 2 par gula ögon lite längre bort, Hyernorna är överalt, och redo att plocka den minsta lilla matbit vi glömmer kvar. Happys varning om att inte ha någon mat i tältet gör mig påmind och på väg till middagen går jag innom vår Supply Jeep och lämnar diversa grejer. Vi får även ikväll serverat 3 rätters middag och alla somnar tidigt. Under natten vaknar jag och behöver kissa. Ronny får kliva upp ochh följa mig till toaletten och vakta, och helt riktigt. De fyra par ögon finns där vid soptunnan och när de ser ljuset från pannlampan försvinner de inn i det höga gräset. Det är dock helt fantastiskt vackert med stjärnklar himmel och måne som lyser upp savannen. Under natten hör vi både elefanter och lejon, men det är först morgon efter när vi frågar Happy vad vi har hört under natten vi förstår att lejonen var riktigt nära i nattens mörk.