Okej, here it comes...

Vi skal försöka sammanfatta Zanzibar veckan med alt vad det innebar. Varning för långt inlägg & mycket klischeér

Dagen efter nyårsfesten fick vi en taxi till flygplatsen, eller ja, det kan nästan inte kallas en flygplats. Det var en incheckningsdesk utan personal, et litet café där man fick vänta tills personalen kände för att checka in din väska, en liten butik med böcker och dyra souvenirer och en metalldetektor med en trött gubbe som satt och sov. Vi insåg att vi var lite tidiga då en annan trött kille nämnde att incheckningen för Zanzibar började om en timme. Trötta och slitna som vi var sökte vi skugga i det folktomma caféet, drack var vår cola och läste bok. Tillslut kom den trötta killen tillbaks, vägde vårt bagage (max 15 kg, det var svårt att packa på morgonen...) och vi fick en lapp med någon form för boardingkort (inget digitalt här inte.) Efter något som kändes som en evighet och 1 timme försenat får vi klättra upp i ett mini propellerplan tillsammans med 8 andra personer. Det går inte att stå upp, jag blir flyttat fram bakom piloten medans Ronny hamnar längst bak. Det är ungefär 100 grader där inne och piloten ber oss om att sätta på oss säkerhetsbälten. Ett propellerplan kan inte flyga särskilt högt så vägen upp känns mer som att åka en obehaglig karusell. Det är massor med luftfickor och om man tror man har upplevd turbulens förut har man förmodligen inte åkt et litet propellerplan på nyårsdagen. Både Ronny och jag kan lugnt säga att våra mager vred och vände på sig, och vi kämpade den 1 1/2 timmen det tog till Zanzibar. Värmen i cockpit hjalp lite och där jag satt direkt bakom kaptenen hade jag en fantastisk utsikt över havet, en utsikt jag kanske hade uppskattat mer vilken som helst annan dag än just nyårsdagen… Lättnaden av att landa på fast mark var enorm även om det var 42 grader utanför planet. Vi fick bära våra egna väskor in i miniankomsthallen. Vi fyller i våra ankomstpapper, lämnar in de till en vakt och går ut på andra sidan. Välkommen till Zanzibar!

Utanför flygplatsen väntades tidernas kaos. Vi hade läst att man skulle vara försiktigt då det är kamp mellan taxichaufförerna här och man skal förhandla pris. I vårt paket ingick transfer men vi ser ingen med någon Eggan/Larsson skylt tyvärr. Tillslut kommer en kille fram och undrar om vi skall till Breezes Beach. Lyckliga svarar vi ja, och han undrar om vi är Eggan. När vi står där kommer en taxichaufför fram och hävdar att vi inte kan lita på mannen, han försöker bara lura oss, om de inte har några skyltar... Lite förvirrade blir vi alt, för han som säger han skall köra oss pratar nu med en annan man som pratar i telefonen, och ber oss vänta. Slutligen kommer man nummer 2 fram och säger att vår chaufför är på lunch, då vi var sena, och alt detta medans taxichauffören fortfarande försöker övertyga oss om att de bara vill lura oss och att det är bättre att åka med honom. Taxichauffören och det vi tror är vår chaufför börjar bråka direkt, och skriker till varandra på swahili. Oavsett kommer en man i en Breezes Beach t-shirt och tar oss med till en bil, med en chaufför. De har ju haft vårt namn så vi väljer att lita på dessa killar istället för taxichauffören vilket visar sig vara det rätta beslutet, den här gången.

Vi åker rakt över ön, den enda vägen som finns som går över ön. Vi ser hus som är halvvägs nedrivna, men vågar inte riktigt fråga. Det ser ut som att en bulldozer har kört rakt igenom husen och delat de i två, och det förtsätter i flera kilometer. Vi får senare veta att det är precis vad som har hänt. Myndigheterna har bestämt att bygga en större väg just där de bor, och de som har vägrat flytta har stannat kvar och bor i den andra delen av huset, på baksidan av den nedrivna delen. Den nedrivna delen har flera "bygt" om till försäljningstället då alla passerar denna trafikerade väg. Mursten, puts, trävirke och smuts ligger hulle rom bulle rlängs med hela vägen då de inte har samlat ihop det nedrivna ännu så skolbarnen i uniformer på väg hem går barfota mitt i trafik- och byggkaoset. Det viktiga var liksom att riva ned dessa hus och göra folk hemlösa… Kvinnorna bär slöjor då vi har kommit till den muslimska delen av Tanzania. Hela Zanzibar är i princip muslimskt och vi passerar ett flertal moskéer på vägen. Det känns väldigt kaotiskt utanför vår säkra bil, chauffören blir stannad av polisvakter och kontroller flera gånger och soporna ligger som ett jämt lager längs vägarna. Vi undrar nog båda i vårt stilla sinne vart vår paradisstrand är, och alt vi har sätt och hört om Zanzibar raseras ganska snabbt. Det är fattigt, det är säljare överallt, det är en hetsig stämning och butikerna längs vägen är endast skur med plåttak. Äntligen ser vi några palmer, men inget vatten, men då vi kommer till en stor port som öppnas automatiskt inser vi att vi är framme, och en grön oas öppnar upp sig...

Vi välkomnas av personal i fina arabiska uniformer, blir guidat in till en terrass i skugga och får serverat svalkande välkomstdrink. Vi blir placerade runt ett litet runt marockanskt bord och receptionisten ber oss vänta. En vit, glad kvinna kommer springandes för att önska oss välkommen och hon introducerar sig som Romy, vår wedding coordinator...?! Ronny och jag ser lite överraskad på varandra, men bara smilar, hälsar och utväxlar trevliga fraser. Romy berättar lite om Breezes Beach & Spa Resort, hur alt fungerar, och ber om ett möte imorgon när vi har fått vila lite... Vi blir visat till vårt rum, förlåt, vår suite, med en stor fantastisk egen terrass med utsikt utöver poolområdet och havet. Vi har tilslut efter en lång resa hitta vårt paradis.

Trötta och bakisa som vi är letar vi oss fram till strandbaren där vi får serverat lite mat, och kall alkoholfri dryck innan vi somnar på rummet. Middagen serveras i en fantastisk restaurant och ikväll är det buffet, med grillning. Det är svårt att beskriva, men alla matstationer har sin egen kock som grillar köttet exakt som du vill ha det. Det är bord etter bord med salladsbufféer, dessertbufféer och alt vad man kan önska sig av tillbehör. Personalen är uppklädda i vita arabiska festdräkter, de är supertrevliga, hövliga och behandlar oss som kung och drottning. Till trots för att klockan är 8 på kvällen är det kvävande varmt inne i restauranten även om det är en öppen restaurant med endast ett tak över. Vi njuter, men somnar nästan sittandes, och väljer att "slänga in handduken" rätt snabbt.

Breezes Beach är till vår förvåning svenskägd vilket också syns på alla svenska familjer som är här och upptar poolen på dagarna. Vi försöker undvika de så mycket som möjligt, och hänger vid solstolarna vid stranden istället. Vattnet är så varmt att det inte ens svalkar när vi kliver i. Det går enbart att bada på morgonen när det är högvatten då stranden är inramat av korallrev och på eftermiddagen kan man gå på promenad hela vägen ut till korallrevet. Ronny njuter av att ha tillgång till gym och tränar i princip varje dag efter frukost. Vi har dagliga avstämningar med Romy, och Sam som är vår utflyktskille. De är väldigt måna om att alt skal vara perfekt, men vi själva känner lite att vi har valt att gifta oss utomlands för att slippa alt planerande och stress får ändå känna på Romys stress… Det går inte en dag utan att den fransk/spanska härliga kvinnan jagar oss mellan solstolarna och vi måste ta beslut som blombukett. "Ja, nej, de blommar inte nu men vår trädgårdsmästare får fixa något liknande!"... "Dagen efter: du skulle ha hört vår trädgårdsmästare igår, han klagade på att han fick åka in till stan för att fixa blommorna, men det är inget problem! Han är jätteduktig så det fixar han!" Prata om dåligt skandinaviskt samvete.. Vi bokar in ett besök i StoneTown med hjälp av Sam, samt en delfinsafari. Annars går dagarna ut på att klura ut på vilken restaurant vi vill äta lunch på (det finns 3 att välja mellan), vilken bok man skal läsa klart först och när det passar bäst att ta sin första drink. Vi gör det klassiska skandinaviska felet att bränna sig rejält första dagen så man måste undvika solen resten av veckan. Vi har fått massor med gratisgrejer på grund av vårt bröllopspaket bland annat gratis yoga, massage och segelkurs om vi önskar. Vi inser att vår vecka plötsligt är fullbokad med olika aktiviteter inkluderat en hel dag med bröllopsförberedelser och inte minst bröllop. Vi som hade planerat att slappa;)

Vi blir uppvaktade som ingen annan. Jag mår dåligt på grund av malariamedicinen helt plötsligt, och en kväll väljer jag att inte äta en 3 rätters middag men istället vila på rummet. Ronny går själv till restauranten och då blir det stor uppståndelse. "where is Tine?" We must send some food to the room!" Ronny, come with us, you must select what she should eat!" "Hope she doesn't need a doctor"... Så när jag ligger där i sängen och tycker synd om mig själv, bankar det plötsligt på dörren och någon skriker "roomservice!" En uppklädd servitör kommer med en hel bricka med mat, till en tjej som mår dåligt bara av att lukta grillad kyckling. Med andra ord var det inte mycket rum för att inte bli sätt. Alla viste vem vi var, vad vi het och vilka planer vi hade. Romy pekar ut oss som "bröllopsparet" till hovmästaren, och det hela känns som en cheezy amerikansk film.

Ena dagen hade vi bokat en utflykt till Stone Town som tyvärr inte levde upp till våra förväntningar. Det var kaotiskt, varmt, man såg inte vattnet, det var skitigt och även om det har en spännande historia och vi hade en duktig guide så blev upplevelsen ännu mindre positiv då vi inte fick ut några pengar i bankomaten och var tvungna att skippa mat, dryck och shopping. Vi såg Freddy Mercurys hus, ett palats som hade tillhört alla sultanerna samt den tidigare slavmarknaden. Vi besökte även marknaden som egentligen bara bilder kan förklara hur det var, inte likt någon annan marknad vi har varit på. Det stank fisk i fiskdelen (inte så överraskande), fiskare i slitna, skitiga kläder står i grupper och diskuterar ivrigt nattens fiske, och fisken som är till salu ligger framme på betongdiskar, bland skit, blod och inmat om varandra. Att livsmedelsverket i Sverige/Norge hade stängt marknaden direkt är det ingen tvekan om, och vi börjar tveka på var fisken vi äter på kvällarna kommer ifrån. Fiskhallen i sig var rätt vidrig, och vi ansträngde oss för att andas genom munnen för att inte dra in för mycket av alla lukter som var här inne. När vi kom till kötthallen, valde guiden en annan rutt så vi helt enkelt inte behövde gå in där vilket vi är rätt tacksamma för. Grönsaksmarknaden var betydligt trevligare, och här gick det självklart mycket i kryddor då Stone Town är känt för sin kryddhandel, och hela anledningen till att araberna kom hit från första början. Då vi inte hade några pengar, eller fick ut några pengar i bankomaterna blev det till att vi hängde i en souvenirbutik som tog visakort, och då det började spöregna tog guiden oss med tillbaka till vårt innestängda paradis. Överraskad över vår egen lättnad av att komma tillbaks tog vi en drink och filosoferade över varför Zanzibar har det intrycket på oss som ön faktiskt har. Vi har inte varit rädda, tveksamma eller liknande innan på resan, men nu tar plötsligt "tryggheten" på resorten över jämfört med nyfikenheten utanför. En orsak kan självklart ha med att vi är mättade av intryck och inte klarar att ta in så mycket mer, det är alldeles för varmt för en skandinav, och jag mår rätt dåligt av malariamedicinen, men egentligen tror jag att man kanske hade för höga förväntningar, och att om vi hade bodd utanför resorten så hade vi fått et helt annat intryck av Zanzibar. Man blir rätt trött på murarna, bufféerna, och den inövade hövligheten. Troligtvis sätter alla kvinnorna på sig slöjan så fort de kommer utanför grinden, och att de innanför inte får använde det som en del av sin uniform känns helt enkelt inte särskilt bra. Vi känner att vi inte får någon bild av "det äkta" Zanzibar på samma sätt som i Rwanda/Uganda. Alt är betydligt mer inlindat i bomull och när vi frågar några i personalen om vart de bor och liknande får vi vaga svar tillbaks. En tjej vi har haft som servitör i flera dagar svara dock tillslut att hon har en dotter på 7 år som hon tyvärr bara ser ett par gånger om året, då hon bor så långt bort. Med andra ord reser många från Tanzania hit till Zanzibar för att tjäna pengar, och har förmodligen ett bra jobb på resorten, dock ser vi att de jobbar ungefär 7 dagar i veckan, till alla dygnets tider, och vi känner oss åter igen som "rika vita" som förväntar oss service hela tiden.

Dagen före dagen fick vi complementary yogatime och massage. En liten gullig indier med ett namn som ej gick att uttala skulle ge oss stela skandinaver en införing i yogans grunder. Det blev mycket skratt, exchale och inhale (pusta ut och in), och kanske inte så mycket hitta sig själv som en yogatimme skal vara, men det kändes bra. Efteråt blev det parmassage med två små thaitjejer som hade betydligt mer styrka i nyporna än vad man skulle tro. Vi kände oss avslappnade och redo för den stora dagen. Frågan var bara om Romy och Sam (som skulle vara vår minister) var redo?

Men för vi kommer dit… Återblick

Vad vi kanske har glömt att berätta är ju att Ronny och jag egentligen var tvungna att gifta oss innan Zanzibar på grund av massor av pappersarbete, jag som norsk får det betydligt svårare att gifta sig utomlands, men i Sverige var det mindre problem. Vi fick reda på detta lite sent så vi valde att genomföra ceremonin på Zanzibar trots alt, men vi är officiellt gifta på Arlanda, samme dag som vi reste. Det förlöp sig som så att vi övernattade på ett hotell på Arlanda, klev upp tidigt, packade ihop resväskor och vår "bröllopsväska/handbagage, mötte upp våra vittnen och goda danska vänner på flygplatsen, blev hämtade av VIP-service på flygplatsen och blev körd in "backstage" där vår vigselförrättare mötte oss. Här fick vi gå igenom en liten säkerhetskontroll, innan jag sprang in på en fantastisk stor toalett, som hade alt man behövde av parfymer, hår-accessoarer och hårspray för att byta om till min långa vita klänning som självklart var nedpackad i väskan, och plötsligt var vi man och fru! Ja, det var en fin personlig ceremoni, vigselförrättaren som vi aldrig hade mött, enbart haft kontakt med via mail hade fångat upp vad vi ville och hur vi var som personer. Vi gråt alla en liten skvätt när vi sa våra egna löften (vem hade trodd?!) och alt gick så snabbt och plötsligt hade vi ring på fingern! Helt galet! Vi fick serverat champagne, jordgubbar, choklad, kaffe och praliner och njöt av de fina lokalerna tillsammans med Anne Mette och Kim. Vi spelade musik, skrattade och skålade och tiden gick så alltför snabbt. Vår VIP-guide kom för att hämta oss, vi bytte om till "civilkläder" och guiden viste oss till gaten. Vårt bagage var redan incheckad, och vi fick boardingkort i handen innan Gustav, vår VIP-guide tackade för sig och vi gick ombord planen som skulle ta oss till Istanbul. Vi hade fått tilldelat platser vid nödutgången och hade stor platser för våra ben och vi firade hela vägen till Kigali. När flyget gick tomt för vin och whisky (hur är det möjligt?) blev det gin och sprite för det var det enda som fans kvar… (?).

Tillbaks på Zanzibar

6 januari var dagen då vi skulle genomföra vår andra ceremoni på 3 veckor. Vi fick frukost serverat på sängen tillsammans med en flaska champagne, innan jag gick iväg till Spa'et och den härliga frisören som skulle ta hand om mig, mina naglar och mitt hår. Vi blev snabbt kompisar, hon var från Marocco, och hade precis varit hemma över julen och firat med sina barn. Hon berättade om andra bröllopspar, hur hon jobbade mest på lyxhotellet lite längre opp i gata, och visade bilder på de andra som hade giftet sig på Breezes. Under de två timmarna jag satt här och blev ompysslat var Ronny kvar på rummet och blev omhändertagen av Sam. Romy ringde vart 10nde minut för att kolla att alt var okej, och under tiden insåg Ronny att hans fluga var trasig och Romy sprang till närmaste skräddare för att få den fixat. Det rådde totalt kaos, vigseln skulle finnas plats om 10 minuter och Ronny hade ingen fluga! Ronny skrattade mest, men Romy och Sam fick totalt panik för alt måste ju vara perfekt.

Med uppsatt hår, och fina naglar ankom jag rummet till ett totalt kaos. Vår fotograf väntade utanför med Romy, jag serverade mig själv lite champagne och sedan ville fotografen Ashley, en indisk dam som visste exakt vad hon ville ha, prata med oss samtidigt som hon bad oss göra ditt och datt medans hon hela tiden knäppte kort. Sam kom springandes med Ronnys rosa fluga och vi var redo för bröllop!

Vi fick gå igenom hela resorten tillsammans, i värmen medans Ashley gick framför oss, bad oss stanna ibland, eller gå saktare, och vi försökte själva slappna av och njuta. Inemellan hörde vi svenskar som ropade "grattis", och vid strandbaren kom servitören springandes ut med två svalkande lokala drinkar. Alla de anställda kom ut för att önska oss all lycka och gav oss komplimanger. Vi fortsatta ned till stranden, där de hade gjort iordning en gång av kokosnötter, bananer och palmblad och hela stranden framför hotellet var avspärrat med en vakt i var sin ende. Ronny tyckte självklart att detta var det coolaste med hela dagen, och ville ta kort med sin telefon. Det var bygd en paviljong av palmblad och tunt vitt tyg, med rosa blommor överallt, och där väntade Sam på oss i solen, i sin bästa kostym. Han sa några vänliga ord och mitt skriker Ronny ut: "sorry, I need to take a selfie!" Sam skrattar mest och ställer välvilligt upp på en bild innan han lämnade oss ensamma för att vi skulle få säga våra "kärlekslöften" till varandra och ge varandra ringarna. Det är vackert och ganska overkligt där vi står barfota på en strand med havet precis framför oss, men åter igen händer alt så snabbt och plötsligt står en finklädd servitör framför oss och serverar kokosnötter med svalkande drinkar innan det var dags för "fotoshoot". Det var galet varmt, svetten rann och vi känte oss kanske inte särskilt modellaktiga , men Ashley sprang runt och tog oss med till det ene och andra stället på resorten som passade som bakgrund. Höjdpunkten var när vi nästen var klara och hamnade vid vattnet igen. När vi står där kommer några ukrainska turister på vespa som vakterna självklart vill stanna. Blicken till Ashley bara glimtar till och vi förstår att hon har en ny plan. Hon springer fram till turisterna, pratar ivrigt och de kommer tillsammans tillbaks till oss för en bild. Resultat har ni nog alla sätt på diverse sociala medier. Att vår fotograf var kreativ och passionerad kring sitt jobb var det ingen tvekan om! Både Ronny och ja tyckte nog att de flesta bilderna blev lite väl cheezy/förmycket för oss. Det var kanske inte riktigt oss om ni fattar, så just vespabilden blev vi jättenöjda med. Vi hade även en idé om att ta en bild på den lokala bussen som endast består av ett flak som alla hoppar upp på. Ashleys tid var ute och Romy fick den uppgiften att skaffa oss en lokal buss och ta kortet. Vi visste att de hade en egen "dykarbuss" som de använde för att transportera turister till dykningen, som såg exakt likadan ut. Romy ringer chauffören och undrar vart den är, och som tur är kommer den körandes in på resorten 30 minuter senare. Romy tar lite bilder med vår egen kamera och våra mobiler. Självklart blev det inte riktigt samma kvalitet, men vi är nöjda med idén och Romys engagemang! Nu hade min klänning blivit otroligt grusig, sandig och skitig och alla pekade, skrattade och undrade vad jag skulle göra med den. Lite brydde vi oss då den faktiskt bara skall användas en gång. Efter all fotografering blev det mer skumpa och bröllopstårta. Vi åt en liten bit innan vi fick serverat "tilltugg" i en fin liten privat bungalow på stranden, och glada, nöjda och mätta blev det dags att vila lite innan bröllopsmiddag.

På kvällen valde jag att lämna den skitiga klänningen på rummet, men Ronny trivdes i sin kostym och fortsatta kvällen i elegans. Vi tog en fördrink, svenskar kom fram och grattade oss och vi gick sedan till vår privata bungalow på stranden som var omvandlat till en romantisk restaurant för två. Det fans även en privat veranda med utsikt över vattnet där havsbrisen svalkade oss. Vi fick serverat en lokal fördrink under tiden vår servitör gjorde i ordning förrätterna. Det blev ännu mer skumpa, och en 7 rätters middag som var helt fantastisk. Vi blev snabbt mätta, och ganska trötta, men efter maten passade vi även på att njuta av våra efterrätter, kaffe och avec på verandan. På stranden hade det blivit fest under tiden vi åt middag och Romy hade tidigare stämt av med oss att det var okej att de tände brasa på stranden då det var Swahili night. "Om ni inte tycker om det, så kan vi skita i brasan…" Det spelades musik, det fanns plötsligt en beachbar, och alla turisterna hittade vägen till "dansgolvet" på stranden. Vi hade fått två hattar i present av Romy som hon tyckte vi skulle använda på festen, och när Shakiras låt "it's time for Africa" är vi inte sena om att springa ned på stranden och njuta av den varma, mörka afrikanska kvällen.

Så gick det alltså till, och ja vi hade planerat ett tag, och det blev precis vad vi hade önskat. Vi hade 3 fantastiska veckor tillsammans, och med massor av intryck, upplevelser, minnen och en solbränna var det dags att lämna Afrika bakom oss för att ta oss hem till -15 grader i Stockholm. Resan hem var lång, vi fick hänga utanför flygplatsen i Dar Es Salam mitt i natten i många timmar, men vad gör vel det nar alt annat på resan har fungerat som det skulle? Vi blev inte rånade eller mistat något (förutom några bh 'er och mina nya trosor som på mystisk vis försvann från hotellrummet i Zanzibar), vi hade ingen olyckor förutom en skrapad bil i Uganda, och resan blev så mycket mer än vad vi hade förväntat oss.

Det var inte bara en bröllopsresa, men en början på en förkärlek till Afrika, et kontinent vi så gärna besöker och utforskar mer av vid ett senare tillfället. Länderna har sina utmaningar, men glädjen, skrattet och gästvänligheten är först och främst det vi tar med oss tillbaks. Och ja, Chris blev (inte så överraskande) turistminister och vi har nu en stående inbjudan tillbaks till Uganda;)