Aaaah.. Peking. Min smutsiga, gallskrikande och ständigt tjocknande älskarinna.

Skönhetssalonger bara en meter djupa, beståendes endast av en säng och två affischer. Flakmoppegrillar utan tuta men istället med en sträng små burar med syrsor so tjuter. Tjocka hundar som rusar runt kring fötterna, bord och stolar, sopor, smog och smuts. Trångt och högljutt. Alltid lika läskigt och samtidigt lika tilldragande. Alltid lika ärligt på något sätt. Det är verkligen baksidan myntet den här resan, vi möts av extra mycket smog och låg sikt. Ruby säger att det är ganska klart väder men jag vill inte tro det eftersom det skulle innebära att standarden i staden numera är dimma tjock som ärtsoppa. Känns som att vi röker ett par paket om dagen bara av att vara utomhus. Peking är sannerligen en bra start eftersom alla mål efter detta kommer vara friskare, lugnare och långsammare. Missförstå inte, det är som alltid en fantastisk upplevelse men helt klart något man skall börja med för att komma in i resekänslan, lite som att hoppa i det kalla vattnet direkt från bryggan för att med direkt chock vänja sig med det osvenska klimatet. Det tar dock trots denna rivstart ytterligare någon extra dag att vänja sig vid en beige himmel med nog tjocka moln att vi utan problem kan stirra rakt in i solen.

Vi kör klassiska rundor i hutongen, till Förbjudna staden, Coal hill och liknande klassiker. Självklart går vi överallt vilket nöter fötter och humör på den bäste men alla lyckas fortfarande vara vänner och skattar och gormar med varandra. Jag blir av någon anledning kontinuerligt mordhotad, mest av Anders, men annars är det väldans bra. Absolut inte min cup of tea att delta i demokratiska röstningar och anpassa färdväg efter andras behov men trots denna inkompabilitet löser sig det mesta hyfsat. Detta tror jag dock beror på att vi kommer undan rätt lindrigt, vi har trots allt inte varit vilse i timmar eller sovit på gatan. När vi var sömngroggy efter flyget hit virrade vi som sagt lite grann men nu hittar vi relativt smärtfritt till alla mål. Målen är allt från storslagna världsarvstempel till KFC-buckets på köpcenter.

Justja! Köpcenter!

Bairong World Trade Centre visar sig hålla upp sitt skrytrykte att vara stort som ett helt koppel ihoptejpade IKEA, 7 våningar i två enorma byggnader (eller fler, vi hann aldrig titta) med tusentals varor av varierande pris och kvalité. Prisa skaparen, inte en enda annan turist heller, vilket taggade ned stämningen på försäljarna och dramatiken vid prutning. Som att åka på silkesmarknaden men inte blir rånad med andra ord. Tänkte köpa ett par kalsonger och en fotfil men jag fastnade på leksaksavdelningar och glodde timme in och ut på allt annat än vad jag behövde. Var lite som att falla in i en öken i jakten på sand men inte lyckas få tag på något. Jag kan sammanfatta min shoppingdag med tre ord: Noll koll kokosboll.

Vi köper även av oss lite i hutongen, mest köper vi krimskrams som minnen men lite lyxar vi. Nästan hela sällskapet syr upp en kostym, klänning, blazer eller väst. Jag röstar för min beprövade skräddare. Bruden på Kings tailor är en hård nöt att knäcka då hon är galet rutinerad men vi vevar ned priset 15% och får slipsar och manschettknappar till kostym respektive skjorta, inte helt dåligt då skräddaren av erfarenhet är riktigt haj. Självklart smyger sig kashmir och silke in i våra val, det här gör man inte varje dag.

Vi ser även lite nya ställen till min glädje, Himmelstemplet och Beihaiparken bland annat. Dessa visar sig vara riktigt mysiga platser. Vi offrar 70 öre till gudarna i Beihai och får lyssna på traditionell folkmusik och körsång vid himmelstemplets paviljonger. Vi får vandra bland träd och blommor och vi försöker offra Marcus för att få en fortsatt bra sommar men han verkar inte godtas av de högre makterna. Det märks att de flesta i sällskapet får energi av att gå in i buskar och luta sig mot träd. Grönytor verkar ge energi till svensken som ständigt i sin vardag har flora kring sig men som i den kinesiska storstaden berövats den. Ruby följer oss ständigt, svarar på dumma frågor och pekar oss i rätt riktning hela tiden, vilken hjälte. Hon ger bland annat Mattias en liten lapp han kan ha med sig där det står något i stil med: "Hej, jag är jätteallergisk. Om du stoppar något havslevande i min mat kommer jag att dö, tack för din uppmärksamhet!". Hon är med andra ord bokstavligt en lifesaver.

Justja! Mat!

Det säger sig självt att vi käkar samma goda skaffning som jag tidigare ätit och längtar till. Grillat på gatorna, ångade frukostbuns på morgonen och smaskiga restaurangmiddagar. Utöver detta firar vi av Pekingvistelsen med något lite mer speciellt och på ett minst sagt perfekt ställe. Li Qun Roast Duck Restaurant är ett vida känt matställe, med långa anor tillbaka i tiden (öppnade 1902), till denna får vi köa i en timme bara för att få bord (och då har vi bokat två ankor innan). Den redan legendariska ankrätten av just detta kök är änmer prisat och dyker regelbundet upp i guideböcker och matguider till Peking. På väggen inne i restaurangen hänger bilder av kändisar som hälsat på och ätit där, tycker mig se bland annat Sammo Kam-Bo Hung och Jet Lee. Låter lyxigt eller hur? MEEP! Fel!

Stället är ett litet nedsuttet kyffe mitt i en halvt destruerad hutong, borden är enkla och håller på att falla sönder, färgen bryter lös från taket och geckoödlor rusar frenetiskt runt på rutorna. Det är med andra ord helt perfekt, inga dumheter, inga tillsatser, bara god mat. Priset blir iom detta dessutom överkomligt vilket gör det hela till en både lättsam och uppfyllande upplevelse. Maten var även överraskande god, långt godare än jag minns den förra ankan vi åt i Yuan och blir med vårlök och gurka rena rama smaksensationen i sin lilla pannkaksrulle. Fantastiskt bra ställe, men hjärnan var inte lika god som Ruby lovade.

Hundra andra mysiga saker händer med och nu skall jag ta ett urval av dessa och ska snabbt dra igenom dem i en vägg av text: 1. Jag får prata mig hes om historia vid förbjudna staden, vilket kanske inte var mycket nöje för alla andra men var skojjsigt för mig, där blir jag dessutom påsmugen av en gubbe som pressar hela sin längd mot min rygg och lägger sin haka på min axel, det var.. intimt. 2. Isa, Marcus och Mattias opererar kollektivt ut en silikonpropp ur Emilias huvud. 3. Den gamla tanten med hunden som bor i hutongen är fortfarande i full rulle och vinkar på alla som passerar, det är någon typ av extremt potent prototypkrut i den kärringen. 4. Jag köper en liten osthyvel för att bokstavligt talat hyvla ned förhårdnader på fötterna och den fungerar överraskande bra. 5. I Mattias låsta skåp uppenbaras under natten en tandborste som ingen annan äger, jag kan inte mycket om det ockulta men tandborstar frammas inte vad jag vet ur andra plan av existens så ofta så det är minst sagt en spännande händelse. 6. Det sitter uppe varningsskyltar att de lösdrivande katterna på hostellet är aggressiva och dessa ligger som håriga landminor överallt på möbler och golv. När jag steg ut en morgon står en av dem på en tygfåtölj och skakar frenetiskt i hela kroppen och spraykissar ned hela möbeln, alltid får man se något nytt av världens mirakel. Vi sitter inte längre i möblerna förresten.

Var vi än vänder oss händer något, de flesta av oss ligger kollapsade sängen under de korta pauser vi tar oss mellan göromål.

Fullt ös medvetslös med andra ord. Det är som ordspråket som på kinesiska citeras på min nya fina börs:

"You work as hard as if you are stealing drugs and you earn as little as selling cabbage".

Vilket i äkta kinesisk anda översatts till engelska som:

"Want to flower to earn money selling cabbages speaking in the heart of selling heroin".

Oh China.. You so silly.